Frihet är det bästa ting

Thomas Simonsson, skald och  biskop i Strängnäs (c:a 1480 - 1540). Fotomontage: Ronnie Triumf

"Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring,
för den frihet rätt kan bära" skaldade biskop Thomas Simonsson
i Strängnäs i en revolutionär tid under 1500-talets första hälft.

Vi har i vårt land ett tusenårigt kristet arv att ta vara på. Trots att vårt land inte längre ens nominellt kan kallas för ett kristet land finns det tillräckligt mycket kvar av kristen kultur och kristna värderingar för att man skall känna tacksamhet när man ser sig omkring i världen. Att få leva i ett fritt land hör till det största förmåner en människa kan äga. Det förvånar mig att människor i allmänhet inte förstår i vilken stor utsträckning detta faktiskt är beroende av vårt kristna arv.  För människor i Sverige av i dag (utom för invandrare och flyktingar) är friheten en slags självklarhet som man inte reflekterar mycket över. På sin höjd förbinder man det med begreppet demokrati, och är man någorlunda historiskt bevandrad, tänker man kanske på friheten som ett arv från franska revolutionens "frihet, jämlikhet, broderskap". Men bakom franska revolutionens frihetsparoll ligger en människosyn med djupa rötter i det judiskt-kristna arvet: tanken på alla människors lika värde grundad på tron på människan som Guds avbild, skapad av Gud för att höra samman med Gud.

Det broderskap som franska revolutionen hyllade var en mänsklig konstruktion, och det är tidstypiskt att den bara talar om "bröder". För en kristen behöver det snarare heta "frihet, jämlikhet, syskonskap". Finns det syskon måste det också finnas en Fader, och för en katolik är det självklart att det också finns en Moder, som samtidigt är både Maria och Kyrkan.

Den frihet som en kristen människa äger är i allra högsta grad beroende av detta sammanhang. Man förstår detta bättre när man jämför kristendomen med Islam. Islam betyder underkastelse, och för muslimen är underkastelsen under Allahs outgrundliga vilja det primära. Det är en underkastelse som framför allt tar sig uttryck i kollektiva riter och där religionens samband med politik, språk, ekonomi och koranens oföränderlighet är av grundläggande betydelse. Det betyder att Islam är starkt bunden av det förgångna och endast med stor svårighet låter sig anpassas till nya sociala förhållanden.

För den kristne är den himmelske Fadern ingen outgrundlig vilja utan en personlig kärlek till människan som framför allt uppenbarat sig i Jesus Kristus. Gud har skapat oss människor med fri vilja till att säga ja eller nej till denna kärlekens uppenbarelse, och denna fria vilja är människans signum just som människa. Friheten blir som störst när vi säger ja till denna kärlek, vilket inte innebär underkastelse under en outgrundlig vilja utan ett kärlekens "ja" till att leva i Guds kärlek.

För de flesta människor i Sverige av i dag är alla religioner lika och dessutom en privat angelägenhet. Men att alla religioner ur statlig synvinkel skall behandlas lika (tolerans och religionsfrihet) är inte detsamma som att alla religioner har samma värde. Det är av grundläggande betydelse att vi reflekterar över frihetens förutsättningar, att vi reflekterar över vårt kristna arv, att vi inte tar friheten som något självklart utan inser dess beroende av en underliggande värdegrund och dess beroende av en transcendent människosyn.

S:t Eriks dag och pingstafton 2013

Se vidare om religionsfrihet och om kristendomens betydelse för den europeiska kulturen: http://www.news.va/en/news/the-right-to-express-the-faith

Maria Magdalenas sju demoner

I en intervju i tidningen Dagen med anledning av de sista föreställningarna av "Jesus Christ Superstar" på Göta Lejon i Stockholm, diskuterar Ola Salo och Gunilla Backman hur musikalens framställning av Jesus och Maria från Magdala förhåller sig till evangeliernas berättelser. Maria Magdalena framstår i musikalen som en stark kvinna, som hade stor betydelse för Jesus. Beteckningen av henne som prostituerad kan mot den bakgrunden ses som uttryck för omgivningens önskan att förringa hennes styrka. En sådan "antropologisk" tolkning utifrån vår tids värderingar och tänkesätt missar ofta de bibliska berättelsernas egentliga budskap.

Traditionen om Maria från Magdala som prostituerad saknar biblisk förankring. Sannolikt har den från början uppstått genom att berättelsen om synderskan som smorde Jesu fötter i Luk. 7:36-50 kommer omedelbart före notisen i Luk. 8:1-3 om de som följde Jesus under hans vandringar, nämligen "de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna... och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar."

Det enda som sägs om Maria från Magdala är alltså att hon blivit botad från sju demoner (jfr. Mark. 16:9). "Demoner" eller "orena andar" får inte uppfattas som ett moraliskt (än mindre explicit sexuellt) invektiv eller  som uttryck för en primitiv verklighetsuppfattning. Undersöker man berättelser om Jesu möte med demonbesatta i evangelierna finner man att de alltid innehåller en "teologisk" kärna,  en utsaga om hinder för Guds rikes framväxt. "Oren" betyder inte omoralisk utan snarare "som håller människan i fångenskap".

Jesu första möte med orena andar sker i Kafarnaums synagoga (Mark. 1:23-28), där en människa besatt av en oren ande ropar: "Vad för oss och för dig, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, Guds helige". Uttrycket "vad för oss och för dig?" går tillbaka på gammaltestamentliga uttryck (1 Kung. 17:18; 2 Kung.3:13; Dom. 11:12) med en en defensiv, avvisande, försvarande eller åtskiljande innebörd: "Vad har vi gemensamt?" eller "Vad har vi med varandra att göra?" (Jfr. mitt inlägg om Jesu mor, Maria.) Karakteristiskt för de orena andarnas verksamhet är deras höga rop och skrik. De identifieras genom starka känslor som inte låter sig undertryckas.

När den orena anden ropar "Vad har vi med varandra att göra?" ropar han som representant för många. Den orena anden i Mark. 5:9 konstaterar "Legion heter jag, för vi är många". Orenhetens ande, som vill hålla människor i  fångenskap, tar sig många former. Att Maria Magdalena sägs ha varit besatt av "sju" demoner kan vara ett sätt att ge  mångfaldsperspektiv på hennes besatthet men kan också ses som en antites till den helige Andes sju gåvor i Jes. 11:1f., där skottet från Isais avhuggna stam, d.v.s. Jesus, sägs vara fylld av "Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande".

Vad man slås av i denna uppräkning av andens gåvor är att de nästan alla är kunskapsrelaterade, de har med trons innehåll att göra. När Jesus driver ut de orena andarna befaller han dem att tiga (Mark. 1:25, 34) och besökarna i Kafarnaums synagoga konstaterar: "En ny undervisning [el. lära] med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom" (Mark. 1:27). Mot de orena andarnas känslomässiga övergrepp står den messianske förkunnarens, Guds heliges, ord, som kallar till tro och befrielse. Jesus talar själv om att han driver ut demonerna med Guds finger (Luk. 11:20) eller ande (Matt. 12:28).

Vi vet inte vid vilket tillfälle Maria från Magdala hade fått möta Jesus. Vad vi vet är att mötet ledde till att hon, tillsammans med många andra följde Jesus och hjälpte honom och apostlarna med sina tillgångar (Luk. 8:1-3; Matt. 27:55f.; Mark. 15:40f.). Det är ingen långsökt tanke att Jesus genom sin förkunnelse särskilt appellerade till människor som på olika sätt kände sig bundna. Vad vi vet är också att Maria från Magdala var den första som fick möta den uppståndne Jesus och att hon redan innan hon känt igen honom kallar honom för "Herre"(Joh. 20:13). Hon har lämnat bundenheten hos de orena andarna för bundenheten vid sin Herre. Hon var den förste som berättade för lärjungarna om Jesu uppståndelse (Joh. 20:18) och gavs därför av Hippolytos omkr. år 200 benämningen "apostlarnas apostel".

Så skapas en terrorist

I kulturbilagan av dagens Sv.D. skriver Johan Lundberg om den islamistiske inspiratören Anwar al-Awlaki, vars "predikningar" i form av cd-skivor, bloggar, tidskrifter och Youtube-framträdanden anses ha inspirerat inte bara de två Bostonbombarna Tsarnaev utan också ett par av 11 september-terroristerna, morden på militärbasen Fort Hood i Texas och "kalsongbombaren" Umar Farouk Abdulmutallab. Även en av de två män som misstänktes för att ha legat bakom attentatet mot Lars Vilks i Göteborg 2011 hade på sin Ipod ett stort antal av Anwar al-Awlakis föreläsningar.

Trots att han dödades vid en drönarattack redan år 2011 är Anwar al-Awlaki alltjämt genom sin retorik och sitt amerikaniserade framträdande en betydande inspiratör för vilsna ungdomar i olika media. Liksom Abel talar han ännu fastän han blev dräpt, dock talar han inte som Abel genom tron (Hebr. 11:4) utan genom sin ideologiska förslagenhet, som går ut på att framställa tillvaron som ett krig mellan ett islamofobiskt västerländskt samhälle och den sanna läran, som enligt al-Awlaki består i Islams underliggande budskap: att återinföra kalifatet. Strategin är densamma som i all annan terrorism: att utmana samhällets repressiva krafter för att skapa sympati för terroristerna.

I samma tidning recenseras socialantropologen Erika Fatlands bok om Utøya: Året utan sommar. Genom en rad samtal med ungdomar och anhöriga vill hon i första hand bilda sig en uppfattning om massakerns djävulska förlopp. Men framför allt vill hon försöka förstå förloppet bakom terrorismen. I sin analys upptäcker hon gemensamma drag i olika terroristattacker. Fram växer bilden av pojkar och män med likartade förutsättningar: frånvarande fäder, hopplösa konspirationsteorier och en oförlöst önskan om samhörighet. Som jag påpekat i mitt blogginlägg Hat eller vänskap – i Boston och här hade den äldre brodern Tsarnaev i Boston givit uttryck för sitt utanförskap i det amerikanska samhället med orden: "Jag har inte en enda amerikansk vän. Jag förstår dem inte".

Kanske kan man ana gemensamma drag för presumtiva terrorister. Å ena sidan frånvaron av goda manliga förebilder och en oförlöst längtan efter samhörighet och tillhörighet, å andra sidan en ideologi med typiskt manliga förtecken, en kamp för något som kan ge mening åt en annars meningslös och obegriplig tillvaro.

Man äger inte sin kropp – svar till Klara Ådemark 17 år

På Newsmill oroar sig Klara Ådemark (17 år) över att man använder uttrycket "att äga sin egen kropp" eftersom talet om kroppen som en ägodel lätt leder till tanken att kroppen skulle vara ett objekt som man kan behandla på affärsmässiga grunder. Hon menar att det är viktigt att skilja på äga och vara. Vi är inte vad vi äger. Så varför säger vi att vi äger kroppen? Vad är det vi är? Är vi vår fysiska kropp eller är vi vårt psykiska sinne?

Det är inte konstigt om Klara ställer sig frågan om vilka vi är. Det är en fråga som  människan ställt sig i alla tider. Det materialistiska svaret är att vi inte är något annat än molekyler och elektriska strömmar. Det svaret är inte särskilt tillfredsställande eftersom det lämnar en stor del av vårt personliga jag utanför. Vår subjektiva upplevelse av vilka vi är kan man inte besvara  på vetenskaplig grund eftersom avståndet mellan vår subjektiva upplevelse och de s.k. objektiva mätmetoderna inte låter sig överbryggas.

Filosofin och religionerna är försök till svar på många av våra obesvarade frågor. För kristendomen är det en grundbult att människan är skapad av Gud för att höra samman med Gud. Gud har skapat människan till sin avbild, till en enhet av kropp och själ men också med en ande för att kunna stå i förbindelse med Gud. Människan måste se på sig själv som en gåva från Gud men också med ett personligt ansvar för sig själv och för sina medmänniskor. Människan "äger" alltså inte sin kropp. Hon har fått ta emot den som gåva från Gud för att ställa den i tjänst hos Gud och för sina medmänniskor. Hon har ett ansvar för vad hon gör med sin kropp men också för sin själ och sitt andliga jag.

Jag tror att det är svårt att svara på annat sätt. Alternativet, att vi är en hög molekyler som den nyckfulla slumpens skörd, lämnar oss utan ledning, utan ansvar, utan möjlighet att se på varandra på annat sätt än ur den själviska nyttans och just – affärsmässighetens – synvinkel.

Om språkets "förbannelse"

Det blir allt vanligare att nyhetsuppläsare i TV använder sig av ordet "förbannad". De säger att folk blir "förbannade" eller att vissa människor är "förbannade". Tidigare har vi varit förskonade från sådana kraftuttryck, men nu har det blivit på modet att använda dem. Det kan tyckas vara en petitess att anmärka på saken; en och annan kanske till och med skulle vilja påstå att det hör till språkets "utveckling" att offentligt begagna sig av svordomar och kraftuttryck. Jag menar att det snarare hör till språkets "avveckling". Svordomar och kraftuttryck tillgriper man när man inte har några andra medel till förfogande. Det är med andra ord ett svaghetstecken att använda dem och det skulle inte behövas i det offentliga talet eller samtalet, allra minst vid nyhetsuppläsningar i TV.

Saken har en allvarligare sida än att bara handla om språklig purism. Man brukar tala om ordets makt över tanken. "Förbannad" är inte vilket kraftuttryck som helst, utan bakom ordet döljer sig en verklighet: förbannelsen. Den som är "förbannad" är fången under en förbannelse, nämligen den förbannelse som följer av att inte vara välsignad, d.v.s. inte ha någon tro på Gud. Att folk sägs vara "förbannade" avslöjar med andra ord en skrämmande verklighet. Människor har inte längre någon tro på det goda, inte längre någon tro på Gud. Genom att vid upprepade tillfällen tala om att folk är "förbannade" gör man de facto ett inlägg av religiös innebörd: folk som är "förbannade", det är de som inte längre har någon tro på Gud.

Kanske är det så vi vill ha det. "Klarspråk" brukar man kalla det. Men för den som ännu tror på godheten och på språkets möjlighet till välsignelse låter det oroväckande att det skulle finnas så många människor som är "förbannade" eller i varje fall känner sig "förbannade". Menar nyhetsuppläsaren verkligen vad han säger?

Se också tidningen Dagen: Fult språk tar plats i finrummet

Svenska kyrkans babyloniska fångenskap

Svenska kyrkan, en dörrmatta för tidsandan skriver Marcus Birro på sin blogg. Han är inte den förste att konstatera detta, han kommer heller inte att vara den siste. Dock är hans perspektiv kort och omfattar till synes bara den tid då Svenska kyrkan varit skild från staten. Svenska kyrkan principiella fångenskap är inte dess fångenskap under staten utan dess fångenskap under politiken, och den fångenskapen har inte minskat utan snarare ökat under det senaste halvseklet. 1958 års beslut om kvinnliga präster kom att bli en avgörande vägvisare, ett beslut som fattades under politisk påtryckning från riksdagen och på utomordentligt svag teologisk grund.

Den politiska fångenskapen syns tydligast i Svenska kyrkans struktur. Den är en spegel av den sekulära statens uppbyggnad. I det avseendet spelar det ingen större roll om opolitiska grupperingar uppträder på spelplanen. Besluten fattas på politiska grunder och utifrån politiska värderingar. Den politiska fångenskapen är nämligen inte bara strukturell utan har också trängt in i människors sätt att tänka. Striden kring Seglora smedja visar detta med all tydlighet. Till och med från predikstolen förkunnas i första hand politiska värderingar. Kyrkans biskopar uppträder inte som andliga ledare för sin hjord utan som fristående samhällsdebattörer för att "nå ut" och på så sätt försöka stärka kyrkans ställning. Detta har också Marcus Birro upptäckt och opponerar sig vältaligt emot. Kyrkans fångenskap under politiska värderingar är sannolikt också en förklaring till det ekumeniska samtalets tynande tillvaro eller totala frånvaro.

"Om Kyrkans babyloniska fångenskap" skrev Martin Luther en bok. Många har påpekat att Svenska kyrkans nuvarande fångenskap under det politiska tänkandet är en mycket värre fångenskap än den som Luther vände sig mot. Om Luther hade kunnat förutse vad hans reformation och frigörelse skulle leda till hade han nog inte så snabbt kastat sig i furstens armar.

Hat eller vänskap – i Boston och här

"Vem hatar?" frågar Jenny Nordberg i torsdagens Sv.D. med anledning av bombdådet i Boston. "Vem hatar en åttaårig pojke, som hade kommit för att heja på sin pappa? Vem hatar hans mamma? Vem hatar en löpare som inte har några ben längre? Vem hatar något mycket större, som gör att oskyldiga människor måste dödas eller lemlästas för att sätta skräck i en befolkning?" Även om vi i dag vet eller tror oss veta namnen på den skyldiga står frågorna kvar. Hur kunde detta ske? Vad fanns det för motiv bakom terrordådet i Boston?

Det kan finnas flera tänkbara svar. Man har t.ex. pekat på behovet av att väcka uppmärksamhet för Tjetjenien-frågan  eller av att demonstrera västvärldens sårbarhet för islamistiska attacker. Ett citat från den dödade 26-åringen kastar ett oväntat ljus över frågan: "Jag har inte en enda amerikansk vän. Jag förstår dem inte". Citatet avslöjar ett utanförskap som säkert är svårt att förstå för den som inte själv har upplevt det. Det räcker inte som förklaringsmodell, men det kanske avslöjar en situation som utgör bakgrund till att den utanförstående upplever sig som "offer" för västlig exploateringskultur och därför också själv blir offer för den extremistiska "gräv där du står"- rörelsen för att få mening i sitt sårbara liv. Det är inte fråga om en så enkel sak som att "hata" utan om att försöka bringa ordning i sitt inre kaos. Man får inte heller glömma den "lön för mödan" som Islam utlovar martyren.

Samtidigt avslöjar citatet en svårartad brist hos oss själva: att inte lyssna till avvikande röster utan genast avfärda dem som omöjliga ideologier. Att lyssna betyder inte att acceptera det som sägs men att acceptera den som talar – som en vän. Integration måste börja med vänskap. Vad kan inte vänskap åstadkomma, långt mer än politiska överenskommelser och högtidliga deklarationer? Vad skulle inte vänskap kunna åstadkomma i låsta positioner? Vänskap är förmodligen det minst brukade och minst prövade medlet för att skapa mänskliga relationer i till synes omöjliga lägen. Hur var det aposteln Paulus skrev? "Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda" (Rom. 12:21).  Terrordådet i Boston kan lämna oss med icke avsedda effekter: att bli varsammare i vårt umgänge med varandra; att bygga vänskap i stället för murar. Först genom vänskap kan man nå förståelse och kanske också vinna den som aldrig tidigare blivit vunnen.

Se också: The Boston Bombings and the Problem of Evil
och Mer än extremism bakom bomberna 

Vad menas med en troende socialdemokrat?

Under veckan som gått har vi fått bevittna hur ord kan få nya valörer och kanske inte helt avsedda eller genomtänkta betydelser. En troende socialdemokrat är inte längre en socialdemokrat som tror på socialdemokratins budskap eller en kristen socialdemokrat utan en socialdemokrat som är muslim. Genom att reservera "troende" för muslimer inför man en övertalningsdefinition som utesluter andra religionstillhöriga som troende. Endast muslimer uppfattas som allvarligt eller uppriktigt troende, något som medför att judar, kristna och andra religionstillhöriga mer eller mindre omedvetet framstår som hycklare. Vem kan ha glädje av en sådan övertalningsdefinition utom möjligen muslimerna själva?

Förhållandet visar hur viktigt det är att man använder orden rätt. "Troende" kan inte reserveras för muslimer eller socialdemokrater utan måste kunna användas för varje människa som har en övertygelse, som inte bara bygger på vetenskapssamhällets självvalda och begränsade metoder. Också en ateist är i den meningen en troende. Det viktiga är att alltid ange vad man tror på och vilka skäl man har för att tro som man tror (1 Petr. 3:15). Det är viktigt också för muslimer tala om vad de tror på och vilka skäl de har för att de tror som de tror.

Ett sådant krav skulle vara nyttigt för alla. Det skulle inte bara göra klart vad som skiljer olika religioner från varandra. Det skulle också göra klart i vad mån en religion står i överensstämmelse med samhällets värderingar. Det skulle också visa att samhällets värderingar inte är några självklara principer utan i hög grad bygger både på naturrätt, tradition och religion. När Stefan Löfvén med sådan emfas hävdar alla människors lika värde är det inte någon socialdemokratisk uppfinning utan en värdering som under lång tid vuxit fram i samhället och har sina rötter i bl.a. kristen skapelsetro.

Det är alltså viktigt att vara på sin vakt med hur ord används. Inte minst gäller detta för journalister, som i sin religiösa okunnighet och jakt på snabba nyheter ofta åstadkommer oreda genom att inte utöva tillräcklig källkritik eller genom att lita på första bästa sagesman.

Islamist eller feminist?

Flera skribenter på Newsmill har uppmärksammat att Omar Mustafa blivit invald i den socialdemokratiska partistyrelsen. Bahareh Andersson kallar utnämningen "ett svek mot Sveriges kvinnor" och Evin Baksi menar att Mustafas värderingar strider mot tanken på alla människors lika värde. Han är nämligen företrädare för en islamistisk kvinnosyn. Det är inte bara socialdemokraterna som på detta sätt omfamnar företrädare för odemokratiska maktideal. Också moderaterna har en islamistisk företrädare, Abdiresak Waberi, i sitt parti och på ledande poster. Både Evin Baksi och Bahareh Andersson påpekar att den islamistiska strategin att infiltrera politiska partier inte bara är välkänd utan också framgångsrik. Den är i själva verket en förtäckt form av jihad, det heliga kriget, som går ut på alla människors underkastelse under Islam. Också Mona Sahlin hör till dem som ställer sig kritiska till Omar Mustafas inval i den socialdemokratiska partistyrelsen utifrån hans uppenbart antisemitiska inställning. (Se också anpassningen till islamisterna gör att jag idag lämnar socialdemokraterna.)

Skribenternas ärende är angeläget. Det finns en utomordentlig risk för att man av rädsla för att bli betraktad som rasist släpper fram antidemokratiska ideal. Lenin påstås ha präglat uttrycket "nyttiga idioter" om människor som i sin godtrogenhet och feghet lämnar dörren öppen för strömningar som går fiendens ärenden och i själva verket underminerar sin egen ställning. Att i skydd av "mångkulturalism" släppa in öppet odemokratiska ideal är att göra både sig själv och andra en stor otjänst. Den renhållning som Sverigedemokraterna mer eller mindre öppet har tvingats till borde gälla alla etablerade partier.

Saken är emellertid inte bara en fråga om politik. Bahareh Andersson betecknar sig som "muslimsk feminist" och Evin Baksi kallar sig troende muslim. "Muslimsk feminist" – ligger det inte en motsägelse i den beteckningen? Och kan man vara troende muslim och samtidigt förneka vad Koranen har att säga om kvinnors ställning? Det är svårt att förstå om man inte utgår från att de båda skribenterna vill göra något annat av Islam än vad Koranen säger om Islam och vad ordet Islam betyder, nämligen underkastelse. Bahareh Andersson kallar islamisternas kvinnosyn för "medeltida" och antyder därmed att Koranens utsagor kanske inte står huggna i sten och inte är det oföränderliga dokument som de  själva säger sig vara. Att på detta sätt ifrågasätta Koranen betraktas av de rätttrogna som en hädelse.

Det är utan tvekan så att båda skribenterna har accepterat en mäniskosyn med alla människors lika värde som står i skarp kontrast till många av Koranens utsagor och att denna människosyn för dem i själva verket väger tyngre än att vara rättroende muslim. Varifrån kommer då denna tanke på alla människors lika värde? Många uppfattar den så sammanvävd med demokratin att den kanske tillhör naturrätten eller att den i varje fall borde ha sin upprinnelse i antikens Grekland. Den klassiska grekiska stadsdemokratin var emellertid långt ifrån någon demokrati för alla utan gällde en begränsad grupp medborgare.

I själva verket torde tanken på alla människors lika värde framför allt ha sin grund i den bibliska skapelseberättelsen, där Gud skapar människan "till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem" (1 Mos. 1:27). Jesu hänvisning till denna skapelseberättelse (Matt 19:1-9) och hans uppvärdering av kvinnan i olika avseenden – också icke-judiska kvinnor (Matt. 15:21-28, Joh. 4:1-42) bildar botten för aposteln Paulus kända utsaga i Galaterbrevet 3:26-28: "Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". Det dröjde åtskilliga århundraden innan denna tanke slog igenom i det offentliga sociala livet, men grunden var likväl lagd.

Till denna i grunden kristna människosyn om alla människors lika värde hör ytterligare en aspekt som förtjänar att understrykas. I motsats till den muslimska människosyn som kräver människans underkastelse under Guds oföränderliga och outgrundliga vilja räknar kristen tro med att Gud har skapat människan med en fri vilja att säga ja eller nej till Gud.
Bahareh Andersson frågar sig i sitt inlägg när hon skall kunna gå till en moské som ger henne samma frihet "som svenska kyrkan ger till sina döttrar"? Frånsett oklarheten i vad som avses med det citerade vittnar frågan om en frihetslängtan som moskén förmodligen aldrig kommer att kunna tillfredsställa men som ligger inom räckhåll på annat håll.

"Sanningen skall göra er fria" säger Jesus (Joh. 8:32). "Vad är sanning?" frågar den blaserade Pilatus (Joh. 18:38), en fråga som många ställer sig också i dag när allting betraktas som subjektivt. Det är inte fråga om vilken sanning som helst utan om den sanning som Gud har uppenbarat i en person, Jesus Kristus, som säger om sig själv: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh. 14:6). Det är ett oerhört anspråk, men det är bara genom den sanningen, genom att följa honom och lyssna på honom, som en människa kan nå fram till verklig frihet, en frihet som står i överensstämmelse med Guds tanke och avsikt med människan.

Se också artikel på Newsmill: Islamiska förbundet är fundamentalister
samt intervju med Nalin Pekgul

Glad påsk!

https://plus.google.com/107219262115928471887/posts

Ur påven Franciskus tal till pressen

Ur påven Franciskus ord till den församlade pressen (6000 journalister) vill jag särskilt citera följande centrala ord:

"Ett särskilt hjärtligt tack vill jag rikta till dem som haft möjlighet att iaktta och presentera de senaste dagarnas händelser i kyrkans historia genom att troget iaktta det trons perspektiv i vilket de måste läsas. Historiska händelser kräver alltid en komplex tolkning, som i vissa fall också måste innesluta trons dimension. Kyrkliga händelser är förvisso inte mer komplicerade än politiska eller ekonomiska. Men de äger en särskilt fundamental egenskap: de svarar mot en logik, som inte är bestämd uteslutande av världsliga kategorier, och just därför är de inte så lätta att tolka och kommunicera till en bred och varierad åhörarkrets. Fastän Kyrkan förvisso också är en mänsklig, historisk institution med allt vad det innebär, så har den inte en politisk natur utan en i huvudsak andlig: den är Guds folk, Guds heliga folk som är på väg mot mötet med Jesus Kristus. Bara genom att ställa sig själv under det perspektivet kan man helt förklara hur den Katolska Kyrkan fungerar.

Kristus är Kyrkans herde, men hans närvaro i historien går via människors frihet. Bland dessa är en person utvald att tjäna som Kristi ställföreträdare, aposteln Petrus efterföljare, men Kristus är centrum, den grundläggande referensen, Kyrkans hjärta! Utan honom skulle varken Petrus eller Kyrkan kunna existera eller uppvisa något skäl för att finnas till. Som Benedikt XVI ofta upprepat är Kristus närvarande och leder sin Kyrka. I allt som hänt är slutligen den helige Ande huvudpesonen. Han har inspirerat Benedikt XVI:s beslut för Kyrkans bästa; han har lett kardinalerna i deras böner och beslut. Kära vänner, det är nödvändigt att ta tillbörlig hänsyn till denna tolkningshorisont, denna hermeneutik, för att se dessa dagars händelser i dess rätta ljus.

Av detta följer framför allt ett förnyat och uppriktigt tack för era ansträngningar under dessa  krävande dagar men också en inbjudan till att alltid söka bättre förstå Kyrkans sanna natur samt de andliga motiv som leder henne och som är de mest autentiska för att förstå henne. Ni kan vara förvissade om att Kyrkan för sin del omsorgsfullt uppskattar ert värdefulla arbete. Ni har möjlighet att samla och ge uttryck för vår tids förväntningar och behov samt att sörja för de inslag som är nödvändiga för att tolka verkligheten. Som så många andra yrken kräver också ert arbete studier, känsla och erfarenhet, men innebär också särskild omsorg om sanning, godhet och skönhet. I detta avseende står vi varandra särskilt nära, eftersom Kyrkan har som sin uppgift att kommunicera sanning, godhet och skönhet "i en persons gestalt". Det måste stå klart att vi alla är kallade inte för att kommunicera oss själva utan snarare den existentiella treenighet som skapar sanning, godhet och skönhet."

Talet finns i sin helhet tillgängligt på engelska på Vatican Information Service.

Påvefunderingar kring vishet och dårskap

Under rubriken Franciskus kan bli samvetes påve skriver Carl-Otto Werkelid i Svenska Dagbladet både om den nyligen abdikerade och om den nu valde påven en artikel, som enligt min mening i alltför hög grad styrs av politiska bedömningar. Att abdikationen skulle ses som Benedikt XVI:s största och viktigaste insats och att påvestolen endast skulle ha varit ett mål för hans karriärsträvan är rent subjektiva påståenden, som inte tjänar något annat syfte än att ta heder och ära av en påve som aldrig önskat något annat än att efter sina förutsättningar tjäna Kyrkan. Ingen människa – inte ens en påve – kan vara allt, och vi skall i det sammanhanget inte glömma vad Benedikt XVI betytt genom sina Jesusböcker och encyklikor, sina ekumeniska och religionsöppna möten i Andra Vatikankonciliets anda samt framför allt genom sitt religionsfilosofiskt grundade sökande efter Sanningen i motsats till västvärldens materialistiska världsåskådning. Benedikt XVI är den som i hög grad givit oss instrument för att möta de grundläggande utmaningar som vår tid världsåskådningsmässigt ställer oss inför.

Också när det gäller den nytillträdde påven är det politiska förhoppningar i moraliskt brännande frågor som står i förgrunden. Det är Kyrkans syn på homosexualitet, sexualmoral och preventivmedel som måste utmanas. Egendomligt nog nämns inte abortfrågan och inte heller frågan om människovärdet. Ändock är frågan om människovärdet grundläggande inte minst för sexualetiken. Man får ett intryck av att Kyrkans största problem skulle ligga i hennes bristande anpassning till omvärlden och inte till att bevara den givna gudsuppenbarelsen i Jesus Kristus. För egen del tror jag att Kyrkans framtid och attraktionskraft ligger mer i att vara en stötesten för världen än att vara ett verktyg för upplösning av det givna trosfundamentet.

Paulus skriver i sitt första brev till församlingen i Korint: "Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna" (1 Kor. 1:18-25).

Surrogatmödraskap – en återvändsgränd

SMER:s (Staten medicinsk-etiska råd) uttalande till förmån för att legalisera s.k. surrogatmödrar har med rätta väckt starka invändningar bl.a. från Sveriges Kvinnliga Läkares Förening och Sveriges Kvinnolobby, som i en gemensam insändare Kvinnors kroppar inte bara en behållare kraftigt opponerar mot den patriarkala kvinnosyn som tar sig uttryck i att kvinnokroppen skall vara ett redskap tillgängligt för andra. Det argument som SMER anför är att nya medicinska metoder gör det möjligt med surrogatmödraskap – alltså finns det ingenting att invända mot den praktiska tillämpningen. Det är utomordentligt förvånande att ett etiskt råd, som ju är tillsatt för att bevaka etiska frågor, inte förmår se djupare i vad som står på spel.

Bakom SMER:s uttalande står något som är långt mer grundläggande än en patriarkal kvinnosyn, nämligen en mekanistisk syn på den mänskliga tillvaron. Människan förtingligas. Surrogatmamman betraktas i princip inte som något annat än en äggkläckningsmaskin. Vad som är möjligt att göra skall också göras. Vetenskapen dikterar etiken och ingenting får hindra tillämpningen av dess resultat.

Men det finns också andra viktiga synpunkter. Trots allt tal om "kontrakt" mellan surrogatmamman och "beställaren" bäddar surrogatmödraskapet för känslomässiga konflikter mellan parterna. Att vänta barn är ingen liten omställning. Relationen mellan den gravida mamman och det väntade barnet är av en alldeles speciell art, som inte liknar någon annan mänsklig relation. Den berör hennes identitet som kvinna. Att lämna ifrån sig ett nyfött barn påverkar henne till både kropp och själ alldeles oavsett hur barnet har blivit avlat. Det är ingenting mindre än en identitetsförlust. Att låna ut sin livmoder är inte som att låna ut sin bil. Vad händer om surrogatmamman vägrar att lämna ifrån sig det barn hon fött? Det kan bli ett spel på liv och död med det oskyldiga barnet som offer.

Barn är ingen rättighet. Barn är ingenting som man "skaffar" sig. Barn är en gåva och absolut ingen handelsvara. Alla kan inte få barn. Att acceptera barnlöshet är ingen identitetsförlust men kräver mognad. Det är inte utan betydelse att det framför allt är homosexuella par som är drivande bakom kravet på surrogatmödrar. Genom krav på surrogatmödraskap tror man sig kunna uppnå samma ställning som heterosexuella par och kravet liknar därigenom kravet på äktenskap för homosexuella.

Men det finns en punkt där homosexuella par aldrig kan uppnå jämställdhet med heterosexuella och det ligger i sakens natur: man kan aldrig avla egna barn tillsammans. Denna olikhet måste man acceptera utan att fördenskull ställa krav på surrogat som förblir surrogat och aldrig kan ersätta den djupaste bristen: att inte kunna avla gemensamma barn med arvsanlag från båda sidor.

Se också Signum: Surrogatmödraskapets baksida
och Dagen: Surrogatmamma – inget steg framåt
Här ett exempel på vad som kan hända: Catholic Culture
Sveriges Kristna Råd om surrogatmödraskap

Kan du hjälpa Linnéa – hon kommer nog direkt från mörkaste småland.

"Kan du hjälpa Mohammed – han kommer nog direkt från Mecka". Så skrev en lektor vid lärarhögskolan i Falun i det numera riksbekanta mailet till sin kollega, något som orsakat honom anklagelser för rasism och åtminstone tillfällig avstängning från sin lärartjänst. När blir en utsaga bedömd som rasistisk? Låt oss jämföra med följande två utsagor:

"Kan du hjälpa Levi – han kommer nog direkt från Jerusalem".
"Kan du hjälpa Linnéa – hon kommer nog direkt från mörkaste Småland".

I alla tre fallen finns en förbindelse mellan namnen och ortangivelsen. I alla tre fallen finns det  en religiös anknytning i ortsangivelsen, till Islam, till judendomen eller till gammalkyrklig kristendom. Varför bedömer vi utsagorna olika? Är de inte alla tre rasistiska eller är det bara två eller bara en av dem som är rasistisk? I så fall varför? Handlar det verkligen om rasism? Svaret är enkelt. Ingen av utsagorna är i sig själv rasistisk. "Rasistisk" blir ett tillmäle från någon som känner sig hotad eller förfördelad.

Varför är det bara muslimer som känner sig hotade av en utsaga om Mecka? Judar kan också känna sig hotade i vårt samhälle, men knappast av en utsaga om Jerusalem, som i själva verket är deras stolthet och en symbol för judisk historia och sammanhållning. Det borde ju Mecka också vara för muslimer – eller? Att någon skulle känna sig obekväm med att komma från mörkaste småland är väl föga troligt. Varför? Därför att vi har lärt oss att leva med det öppna samhället (Se mitt blogginlägg En Gud som låter sig hädas). I själva verket handlar detta inte om rasism utan om rädslan och ovanan vid det demokratiska samhällets öppenhet, en öppenhet som är otänkbar i många muslimska länder.

Och naturligtvis hakar vi på. Ingen vill vara rasistisk. Alla ställer vi upp på muslimen. Gott så, men varför är vi så angelägna bara om muslimen? Jo därför att där sitter vår rädsla för det främmande och okända. Vi vill inte erkänna vår rädsla, och därför ställer vi upp.

Det finns alltså en ömsesidig rädsla som döljs under ordet "rasism". Muslimen är rädd för att komma i underläge, alla hans understödjare är rädda för att framstå som "rasistiska". Ingen blir hjälpt av en sådan konfrontation, ty en konfrontation är det, inte en konfrontation mellan två "raser" utan en konfrontation mellan två samhällstyper, det öppna och det slutna samhället. I stället för att "hacka" på varandra med hjälp av ordet rasism, borde vi hjälpa varandra till större förståelse för det öppna samhällets värden. Visst skall vi vara försiktiga i vårt ordval, men vi skall också vara öppna med att vi inte vill ha en slutet samhälle.

Rondellhundens återkomst

Sv.D. meddelar att konstnären Lars Vilks till sommaren kommer att ha en utställning på ett galleri i Malmö. Där kommer han att ställa ut såväl rondellhundar som andra avbildningar av profeten Muhammed. Med anledning av detta har Malmö stads dialogforum kallat till en sammankomst med representanter för olika religioner i Malmö. För att undvika våldshandlingar kommer man att föreslå dem som känner sig kränkta att göra polisanmälan i stället för att gripa till våld. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu, som inte precis gjort sig känd som någon försvarare av judar, ställer emellertid i detta fall upp till försvar för muslimerna. Reepalu anser Vilks rondellhundar vara "bedrövlig" konst och hoppas på publikfiasko. Vilks själv säger att man måste kunna kritisera Islam.

Problemet är att den "kritik" som man menar sig vilja framföra med bildmässiga framställningar i hög grad är känslomässigt grundad och inte så lätt låter sig transponeras till begripliga utsagor. Detta gäller inte bara om Vilks rondellhundar utan också om Elisabet Ohlson Wallins kristendomskritiska målningar eller installationer. De är uttryck för konstnärens aversion och påminner snarast om när små barn skriker och stampar utan att kunna göra sig förstådda. Ur den synpunkten är det inte underligt om konstverken också blir känslomässigt mottagna och avvisade, d.v.s. uppfattas som hädelse. Därmed har man knappast åstadkommit någonting gott utan hamnat i ett skyttegravskrig.

Vill man verkligen framföra kritik – vilket man har all rätt att göra – och åstadkomma någonting positivt med sin kritik, då måste man göra det med rationella argument och förnuftiga resonemang och inte bara genom att sparka bakut. Detta gäller i hög grad den kritik som man vill framföra mot Islam men också mot andra religioner. Det finns företeelser inom Islam som det är lätt att uppfatta som oförenliga med vad vi brukar kalla demokratiska värden. Till dessa värden hör människovärdet, tanken på alla människors lika värde och uppfattningen om den fria viljan. Att dessa värden står i överensstämmelse med eller till och med har sin grund i kristen tro är visserligen tänkvärt men inte nödvändigt för en rationell argumentering.

Vad man kan hoppas på är därför att man avstår från sluggerboxning och i stället samtalar om grunderna för vår demokratiska ordning. Till denna hör inte bara yttrandefrihet och religionsfrihet utan också respekten för människovärdet och synen på människan. En religion som griper till våld eller som vill ha lagar till skydd mot hädelse gräver snart sin egen grav.

Se också mitt tidigare blogginlägg: En Gud som låter sig hädas
Se också Sverige behöver fler anti-islamister 

Vad väntar vi oss av en ny påve?

Påven Benedict XVI skall avgå. Katolska kyrkan kommer att under mars månad få en ny påve. Inte bara Katolska kyrkans utan också världens blickar riktar sig mot detta nya påveval. "Stora utmaningar väntar näste påve" skriver Gunilla von Hall i söndagens Sv.D. Men vad världen väntar sig av "världens nästa påve" (sic!) berskrivs alltid i politiska termer, någonting som också påven själv påpekade i slutet av sitt sista improviserade tal till prästerskapet i Rom. Vad som är "intressant" för världen  är en ny syn på prästcelibat, samkönade äktenskap, dödshjälp, aborter, stamcellsforskning, kvinnliga präster och preventivmedel. Det enda man med säkerhet kan säga är att ingenting av allt detta kommer att förändras. (Se f.ö. Roland Poirier Martinssons ledare om påven och aids.) Kyrkans tro kommer alltid att förbli en stötesten och utmaning för världen, d.v.s. mot individualismens och sexualliberalismens värderingar.

Vad många, också katoliker, fruktar är att Kyrkans fasthållande vid "konservativa" moraluppfattningar skall leda till att Kyrkan utarmas och förlorar sitt inflytande. Ingenting kan vara felaktigare. Om Kyrkan utarmas beror det inte på "konservativa" moraluppfattningar, inte heller på vad en ny påve i det fallet kan ha för inflytande utan på hur miljoner katoliker runt om i världen lever och förverkligar sin tro. Tror vi verkligen vad Kyrkan tror och är övertygade om dess sanning, så kommer det att ha en förvandlande kraft inte bara på oss själva utan också på världen. Ingen har mer energiskt påpekat detta än den nuvarande påven, som också proklamerat det innevarande året som ett "trons år" för att påminna alla katoliker om vikten av att ta sin tro på allvar.

Vad väntar vi oss av en ny påve? Inget annat än det som Jesus själv väntade sig av Petrus: kärlek till Jesus och omsorg om Jesu hjord (Joh. 21:15-19).

Se vidare Pope Benedict's Greatest Lesson
och A Figure of Impossibility 

The Holy Father’s warnings on secularism and religious liberty are borne out by the consequences of the same sex marriage Bill. | CatholicHerald.co.uk

The Holy Father’s warnings on secularism and religious liberty are borne out by the consequences of the same sex marriage Bill. | CatholicHerald.co.uk

Det havererade äktenskapet

Traditionellt har äktenskapets ingående kännetecknats av två saker:

1. Kontrahenternas frivilligt avgivna löften till varandra om trohet, livsvaraktighet och ömsesidigt utgiven kärlek till varandra, till fromma både för dem själva, för barnen och för samhället.
2. Sänggåendet, d.v.s. kropparnas sexuella förening med syfte på fortplantning, d.v.s. avlelse, födelse och fostran av barn. Denna kroppsliga förening bekräftar de avgivna löftena och är väsentlig för äktenskapets natur.

På båda dessa punkter har äktenskapet under det senaste halvseklet utsatts för betydande frätskador och nedmontering:

1. Under inflytande av liberala och individcentrerade strömningar har kontrahenternas löften betraktats som "formalia", ett "skal" utan egentlig betydelse. I tron att löften inte spelar någon roll har många människor övergivit äktenskapet som en form för samlevnad och satsat på samlevnad utan formella band. Därmed har man – ofta utan att vara medveten om det – inte bara undanhållit sig själv äktenskapets förmåner utan också påverkat synen på äktenskapet som någonting onödigt och betydelselöst, som ett tomt skal utan egentligt innehåll. Ingen människa lever nämligen isolerad från sin omgivning. Tanken på äktenskapet som en förebild för samhället och för barnen har därmed försvunnit.

2. Under inflytande av sexualliberala och antikonceptionella strömningar har sexuallivet frikopplats inte bara från tanken på barn utan också från moraliska dygder som hänsyn, ansvar och respekt. Sexuallivet har blivit en marknadsplats för individens njutningar. Sexualitetens frikoppling från äktenskapet har tömt äktenskapet på sambandet med fortplantning och barnafödande och gjort äktenskapet till det verkligt tomma skal och betydelselösa formalia som liberalismen eftersträvat. Genom att öppna äktenskapet för homosexuella förbindelser har äktenskapssynens tomhet ytterligare understrukits. Homosexuella handlingar kan nämligen aldrig åstadkomma vad heterosexuella handlingar kan: ge upphov till nytt liv, till fortplantning och barnafödande.

Det är inget tvivel om att äktenskapet som samhällelig institution har havererat. Vad som återstår av det är fromma förhoppningar om det som redan vanlig vänskap ger och som inte behöver någon kroppslig bekräftelse i form av fortplantning och barnalstring. Vem vill egentligen ha ett sådant "tomt" äktenskap utom kanske de som ändå aldrig kommer i åtnjutande av det som är äktenskapets kärna: skapande av nytt liv, ansvaret för kommande generationer och för samhällets gemensamma goda.

I ett sådant läge är det inte underligt om kyrkor avsäger sig vigselrätten, d.v.s. att administrera  det av staten fastställda men "tomma" äktenskapet. Så länge någon fördjupning inte är i sikte är det sannolikt bättre att låta staten sköta sitt spel för gallerierna och i stället låta dem som så önskar få komplettera med en kyrklig vigsel som ställer makarnas löften om trohet, livsvaraktighet och fortplantning i förgrunden.

S:t Valentin, bed för oss!

För fördjupad läsning:  http://www.sea.nu/download.do?ug=Administrator&f=What_is_marriage.pdf

Se också Defending Marriage.

Om vart den totala friheten leder, se Tidningen Dagens Debatt 

Om konsekvenserna av det könsneutrala "äktenskapet".

Uppgradera människovärdet!

Som dunster ur dyiga bottnar har näthatet bubblat upp till ytan och spridit sin frånstötande odör. Vem kunde tro att det fanns så mycket puerilt hat lagrat i manliga hjärnors innandömen? Två saker lägger man omedelbart märke till: att hatet är till ytterlighet sexuellt färgat och att det i huvudsak riktar sig mot kvinnor. Detta säger något om dess genealogi, dess upphov och ursprung.

Allt hat är förenat med fruktan och bottnar ytterst i en rädsla över att förlora något som man värderar, kanske makt och inflytande: "Det blir nu kvinnan som tar mannen i sitt beskärm" (Jer. 31:22). Denna fruktan kan vara omedveten men spelar stor roll som drivkraft för det egna beteendet. För att komma till rätta med fruktan öser man galla över det som man upplever som ett hot, ett hot som färgas sexuellt därför att också sexualiteten är en stark och viktig drivkraft.

I själva verket kommer hotet inte utifrån utan inifrån och hör samman med brister i det egna jaget, brister som man kanske inte är medveten om och som man dessutom inte heller är personligen ansvarig för utan är ett resultat av den miljö och omgivning där man vistas. Ingen kan undgå att lägga märke till att den kultur som omger oss i hög grad är präglad av två viktiga ismer: materialism och liberalism, inte minst sexualliberalism. Till materialismen hör vårt ständiga behov att få bekräftelse genom ägodelar, till liberalismen vår koncentration på individen, inte minst det egna jaget, dess tillfredsställelse och njutningar.

Kombinationen av materialism och liberalism leder till resultatet att människor i stället för att betraktas som medmänniskor och medsubjekt nedgraderas till föremål och objekt. Det finns därför en parallell mellan det näthat som svenska kvinnor utsätts för och den näthatt (d.v.s. burqah eller niqab) som muslimska kvinnor i vissa länder tvingas bära så snart de visar sig utanför hemmet. Både näthatet och näthatten fyller samma funktion: att isolera en människa från hennes omgivning, att förminska hennes människovärde, att avidentifiera hennes personlighet, kort sagt: att göra henne till en icke-människa.

Kombinationen av individualism och sexualliberalism har en förödande inverkan på äktenskapssyn och sexualitet. Sexualiteten frikopplas från barnalstringen och äktenskapet betraktas som en formalitet utan egentligt innehåll. De moderna antikonceptionsmetoderna har fråntagit mannen två viktiga dygder: återhållsamhet och ansvar. Det är i ljuset från bristen på dessa två viktiga dygder som vi kan betrakta det uppblossande näthatet. När mannen fråntagits sitt ansvar och kravet på återhållsamhet återstår ingen annan kraft än det brutala våldet.

Detta betyder också att vi inte kan komma till rätta med näthatet bara genom lagstiftning, hur viktig den än kan vara. Långt viktigare är den uppgradering av människovärdet som gäller både kvinnor och män. Uppgraderingen av det manliga människovärdet inbegriper sådana dygder som återhållsamhet, respekt och ansvar utan vilka man aldrig kan tala om kärlek. "Kärleken är tålig och mild...  den är inte utmanande, den söker icke sitt... allt fördrar den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den" (1 Kor. 13:4-7).  Jämlikheten mellan män och kvinnor har sin grund i den kristna människosynen: att man och kvinna inte bara var och en för sig utan också tillsammans som ansvariga personer utgör en avbild av kärleken i den gudomliga Treenigheten (se mitt inlägg om Kroppens teologi).

Läsning: 1 Joh. 4:18-21.

Den "banala" ondskan – och den basala.

I samband med Göteborgs filmfestival anordnades på Pusterviksteatern ett panelsamtal (referat i tidningen Dagen) om ondskans olika ansikten med utgångspunkt från Hannah Arendts bok "Den banala ondskan". Den kom ut i början på 60-talet och väckte stor uppståndelse, eftersom författaren hävdade att ondskan inte bara sitter i människor utan också i samhällets strukturer. När ondskan på det sättet "avpersonifieras" blir den banal i den meningen att man lätt kan dra sig undan det personliga ansvaret för det onda som man råkar bli involverad i (t.ex. miljöförstöringen). Viktiga exempel kan hämtas inte bara från andra världskriget, där många människor genom sin tystnad kom att medverka i den nazistiska judeutrotningen, utan också från vår egen tid, där samma tystnad eller rädsla kan medverka till kvinnoförtryck, sexuella övergrepp och hedersmord. Lenin brukar anföras som upphovsman till talet om "nyttiga iditoter", d.v.s människor som i sin godtrogenhet blundar för motståndarens avsikter och därigenom i själva verket bidrar till avsikternas förverkligande.

Jag har redan tidigare varit inne på frågan om ondskans komplexitet (se min blogg om Multikultur till döds) och gärningsmännens fångenskap i ondskans strukturer. Inte minst i samband med Anders Behring Breiviks terroratentat i Oslo (Se: Är ondskan obegriplig?) ställde sig människor frågan om den totala ondskan. Finns det en sådan total ondska och varifrån kommer den?

Frågor om gott och ont låter sig inte besvaras med hjälp av vetenskapens materialistiska verktyg. Där är vi hänvisade till religionens mytiska berättelser. Att de är "mytiska" betyder inte att de inte är sanna, men att de måste förstås på ett symboliskt plan. De kan ge djupa moraliska insikter. Bibelns skapelseberättelser har åtskilligt att säga om gott och ont, något som inte minst Johannes Paulus II:s meditationer över "Kroppens teologi" har lärt oss. Han påpekar där bland annat att ondskan till sin natur i grund och botten inte är någonting annat än frånvaron av det goda, d.v.s. av Gud. Så länge människorna i paradisets lustgård står vända mot Gud, känner de inte av någonting annat än det som är gott. De har visserligen en teoretisk kunskap om det onda eftersom Gud har givit dem ett förbud att äta av trädet som "ger kännedom" om gott och ont. Men i samma ögonblick som de vänder sig bort från Gud för att utföra den enda handling som Gud har förbjudit dem, får de också kännedom om det onda. Den "basala" ondskan, den grundläggande ondskan från vilken all annan ondska emanerar, består i bortvändheten från Gud.