Som en brinnande buske

Nyponen glöder i den första frosten – som en brinnande buske. Den fuktiga dimman lägger sig som en grå filt kring de huttrande träden, vars löv sakta singlar till marken ett efter ett. Tranorna har för länge sedan lämnat sin nordliga utpost för sydliga nejder. Allting talar om livets förgängelse och död.

År efter år upprepas samma scenario fast i olika takt och vid olika tidpunkt. Endast människan tycks opåverkad skynda vidare till sitt värv utan rast eller vila – som skulle hon leva för evigt. Men också i henne gör sig förgängelsen påmind, till att börja med bara som en svag olust inför tanken på att allt kanske inte varar för evigt, en tanke som hon skjuter ifrån sig därför att hon inte har något alternativ. Men förgängelsen väntar på henne. Innan hon vet ordet av står hon inför det oundvikliga slutet.

Endast Gud är den som är. ”Jag är den jag är” säger Gud till Mose ur den brinnande busken (2 Mos. 3:14). Det låter som en ursäkt, som när människor säger ”jag kan inte rå för att jag är som jag är”, men i själva verket talar Gud om sin oföränderlighet och sin trofasthet. Han är oföränderligt densamme – från evighet till evighet, d.v.s. både före tidens början, under dess gång och efter dess slut. ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud” säger Gud till Mose, en utsaga som Jesus hänvisar till när han talar om uppståndelsens verklighet. ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande” (Luk. 20:38). Hos Gud finns inte tiden eller rummet som särskilda kategorier, hos honom är allting samtidigt närvarande, det som varit, det som är och det som skall komma. Han finns före världens och tidens skapelse och han kommer att finnas också efter världens och tidens undergång. Han är den som är, ”himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker”, skriver aposteln Jakob (1:17). Det finns ingenting som är utom just Gud. Allting annat förgår och tar slut.

Det betyder också att allt är planlagt hos Gud redan före världens skapelse. Gud är ingen nyckfull gud som inom islam, där allt som sker, gott som ont, sägs vara uttryck för Guds vilja, som var och en skall underkasta sig. Gud är ingen tyrann som inte lämnar utrymme för människans egen vilja. Det viktigaste som kan sägas om Gud är att han är kärlek (1 Joh. 4:8), och om det är något som karakteriserar kärleken så är det att den väntar på  människans eget svar.

Det som väckte Mose uppmärksamhet var att busken brann utan att brinna upp. Sådan är Guds kärlek, den brinner ständigt, den tar aldrig slut. Som törnbuske är den en förebild till honom som skulle komma för att bokstavligen förkroppsliga Guds kärlek när han krönt av törnen utgav sig själv på korset till försoning för våra synder. Gud uppenbarar också sitt nya namn "Herren" för Mose, det namn som i tidens fullbordan skulle användas också om Sonen, Kristus. "Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte" (2 Mos. 3:15).

Brödet för dagen som kommer

”Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer”. Så lyder den fjärde bönen i Fader vår enligt översättningen i Bibel 2000 (Matt. 6:11). Översättningen har haft svårt att slå igenom i gudstjänstlivet och därmed förmodligen också i det personliga bönelivet, sannolikt därför att ”dagen som kommer” upplevs som en alltför svårbegriplig och svävande tidsangivelse. Vad är det för dag, är det morgondagen eller alla dagar i livet eller kanske den yttersta dagen? I den mån man inte håller fast vid den traditionella formuleringen ”vårt dagliga bröd” har många samfund därför valt en högst allmän formulering ”det bröd vi behöver” som saknar stöd i grundtexten, men som man förmodar kan accepteras av många människor.

Problemet är att den traditionella översättningen dels innehåller en obehövlig tautologi,  ”dagligt bröd – i dag”, dels har låst fast tanken vid att bönen handlar om det bröd vi behöver för att leva vårt biologiska liv här på jorden – detta trots att Jesus i bergspredikan strax efter sin undervisning om bönen uppmanar oss att inte göra oss bekymmer för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen (Matt. 6:25-34). Varför skulle Jesus uppmana oss att be om det som han strax efteråt uttryckligen uppmanar oss att inte bekymra oss för?

Utan att gå in på alltför invecklade språkliga diskussioner kan man konstatera att det grekiska ordet ”epioúsios”, som förekommer på detta enda ställe i nya testamentet, i varje fall inte betyder ”daglig” utan sannolikt just ”kommande”, d.v.s. för dagen som kommer. Men vilken dag är det fråga om? Som så ofta i Nya testamentet kan det löna sig att söka en lösning i Gamla testamentet. Ett av de ställen som kan komma i fråga är det som berättas om ökenvandringen, då Israels folk knotar över att inte ha mat för dagen. Herren låter då manna falla över lägret och alla samlar in vad de behöver för dagen – men inte mer. Dock finns det några som knotar och samlar in för mycket, vilket leder till obehagliga konsekvenser. På sjätte dagen får man emellertid samla in den dubbla ransonen – ty på sjunde dagen råder sabbatsvila. ”Tänk på att det är Herren som ger er sabbaten – därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar” ( 2 Mos. 16:29).

Som så ofta är det som händer och berättas i gamla testamentet en förebild till det som skall komma. Sabbaten är en förebild till den slutliga sabbatsvila som ännu återstår för Guds folk. ”Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta… Låt oss därför göra allt vad vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet” skriver Hebreerbrevets författare (Hebr. 4:9-11) och syftar på den ohörsamhet som Israels folk visat mot Gud under ökenvandringen. ”Vårt bröd för dagen som kommer” handlar då inte om brödet för vårt biologiska liv utan om det bröd för vårt andliga liv som skall föra oss till Guds folks slutliga sabbatsvila. Genom sabbatsvilans bröd skall vi stå vakande och beredda inför den tyttersta dagens inbrott. Då blir det också naturligt att redan i dag be om det brödet för dagen som kommer.  Denna tolkning av den fjärde bönen i Fader vår bringar den dessutom i större överensstämmelse med de övriga bönerna, som handlar om andliga realiteter i vår väntan på Herrens dag.

Nattvard för odöpta?

Om nattvard för odöpta skall det diskuteras på Svenska kyrkans kyrkomöte enl. tidningen Dagen. Det påminner i någon mån om det krav på kommunion för frånskilda som förs i den katolska kyrkan. Man erinrar sig också den diskussion om glutenfria oblater och alkoholfritt vin som förts och alltjämt förs i protestantiska samfund. Alla dessa diskussioner har det gemensamt att själva ätandet och drickandet anses som det väsentliga. Vad Paulus ansåg om sådana diskussioner framgår klart av 1 Kor. 11:17-34. Också i församlingen i Korinth hade själva ätandet och drickandet kommit i centrum. Vid sådana diskussioner har man förlorat själva centrum i nattvardsfirandet ur sikte.

Alla diskussioner om ätandet och drickandet utgår från en missuppfattning om eukaristifirandet. Eukaristin är ingen ”rättighet” för oss kristna, inte heller är den i första hand ett ätande och drickande. Eukaristin är som namnet antyder i första hand en tacksägelse, en offerhandling, där Kristi en gång för alla framburna offer på nytt aktualiseras och görs närvarande i Kristi kropp och blod. Som framgår särskilt av 1 Kor. 11:23-26, som är det äldsta vittnesbördet i nya testamentet om eukaristifirandet, så är ”åminnelse” eller ”till minne av mig” inte en uppmaning till kommunion utan en uppmaning till att vid firandet av eukaristin göra det till minne av Kristi död. Detta kan man göra även när man inte kommunicerar. Hela diskussionen om nattvardselementens ”materia” eller kommunikantens ”status” missar målet med eukaristins innebörd: att vara ett tacksägelsens offer till minne av Kristi offer för oss.

Diskussioner om kommunionen, d.v.s. ätandet och drickandet, är ett typexempel på den subjektivitet som kännetecknar det religiösa livet i dagens samhälle. Religionen betraktas inte bara som en privatsak utan också som ett fält för allmänt tyckande och som den enskildes rättighet. Men Paulus konstaterar: ”Den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig”. Eukaristin, tacksägelsens måltid, gäller inte i första hand den enskilde utan Kristi kropp, som är hans kyrka. Det är som en del av Kyrkan man firar tacksägelsens offer minne av Kristi försoningsgärning till dess han kommer, vare sig man som enskild medlem kommunicerar eller ej. Ovärdigt nattvardsfirande handlar inte om kommunikantens status utan om kommunikantens oförmåga att kunna urskilja centrum, Kristi kropp som är kyrkan.

Det viktigaste valet av alla

Vi står inför ett av de mest osäkra valen på länge. De olika partierna försöker övertrumfa varandra i att locka med vallöften. Man kan konstatera att politik i hög grad bygger på tro mer än på vetenskap. Särskilt tydligt blir det beträffande komplicerade frågor som  miljö och ekonomi. Man tror något om framtiden, man tror på den egna politiken, de egna metoderna, de egna möjligheterna. Man tror på att kunna förverkliga det man lovar – eller? I själva verket är det i hög grad en fråga om makt. Vallöftena är ett sätt att förskaffa sig makt. Om man sedan kan förverkliga något av vad man lovar tycks ibland vara en underordnad fråga.

Tankar som dessa aktualiseras inte bara av närheten till valet. De föranleds också av dagens evangelium i Luk. 12:12-16, där det berättas om hur Jesus bad under en hel natt innan han på morgonen samlade sina lärjungar och bland dem utvalde tolv, som han kallade apostlar. Det var ett val av oerhörd betydelse, först och främst genom att det över huvud taget kom till stånd, något som inte var självklart. Jesus kunder ju ha nöjt sig med att kalla lärjungar, och många kristna menar nog att det inte är någon större skillnad mellan apostlar och lärjungar.

Varför utvalde Jesus de tolv och kallade dem för apostlar, d.v.s. utsända? Det viktigaste svaret måste vara att det var Faderns vilja. Varför skulle Jesus annars ha tillbringat hela natten i bön till sin himmelske Fader innan han företog detta val? Jesus visste vad som väntade honom själv. Han hade en begränsad tid här på jorden. Det verk han var utsänd till skulle inte vara slutfört i och med hans egen död och uppståndelse. I sitt ställe utsåg han de tolv, som skulle representera honom. Själv hade han sin exousia, sin fullmakt, av Fadern. Nu gav han den vidare till de tolv, som så småningom skulle ge den vidare till andra utsända.

Vad innebar denna fullmakt? Jesus klargör det själv i sitt samtal med apostlarna i Mark. 10:35-45: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjäna utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”.  Alltså: inte utöva makt och herravälde utan tjäna, vara slav, t.o.m. ge sitt liv som Jesus själv. Det blev blodig verklighet för alla apostlarna utom Johannes när de så småningom fick lida martyrdöden.

Det ligger ett oerhört och till synes omöjligt uppdrag i detta. Ändock är det så som apostlarna och deras efterföljare skall representera och efterlikna Kristus som förebilder och som herdar för alla dem som de fått sig anförtrodda. På söndag, valdagen, firar katolska kyrkan Det heliga korsets upphöjelse, en händelse som ser ut som en tanke. När andra höjer sina fanor och standar får vi som kristna göra det viktigaste valet av alla: lyfta korset i Kristi efterföljd.

Vårt andliga GPS

GPS har – som så många andra mer eller mindre nyttiga moderniteter – fullkomligt revolutionerat vår tillvaro. Där man tidigare fick lov att fråga sig fram eller i bästa fall kunde hitta vägen med hjälp av karta och kompass, där kan man nu med några få knapptryck mata in målet för resan i sitt GPS, luta sig tillbaka och höra en en vänlig röst beskriva vägens alla finurligheter, avståndet till nästa vägkorsning, om man skall svänga till höger eller vänster och när det är dags att ta sig ur den rondell man befinner sig i. I bästa fall förkunnar det också när det är dags för en fika-paus. GPS, eller Global Positioning System som förkortningen egentligen betyder, håller reda på oss var vi än befinner oss på jorden. Ett satellitsystem leder oss dit vi vill och talar också om för oss när vi är framme, så att vi inte skall missa målet för vår färd.

Det finns också ett andligt GPS, mindre omtalat som sådant, men ingalunda mindre betydelsefullt. Också det talar om för oss hur färden skall gå, var vi befinner oss, vilka hinder vi möter och hur vi skall bära oss åt för att komma till det utstakade målet. Här handlar det emellertid inte om någon begränsad resa i tid och rum utan om själva livsresan, från dess begynnelse i moderlivet till dess döden sluter sig kring oss och för oss till det mål som finns för varje människoliv. Detta GPS är den heliga, katolska och apostoliska kyrkan som med sin ledning vill omsluta oss från vaggan till graven. Inte alla har omedelbar tillgång till detta GPS, men det finns dock tillgängligt i stort sett var vi än befinner oss på jorden.

Till skillnad från vårt vanliga GPS är detta andliga GPS redan från början inställt på sitt bestämda mål: att leda oss till Gud. Det är givet av Gud själv och har sina bestämda parametrar. Färden kan te sig mycket olika och visa på alternativa vägar, men målet är detsamma. GPS kan uttydas: Gud På Sikt, och då inte bara på lång sikt utan också på kort sikt. Ty målet som är oss givet är inte att i största allmänhet komma till himlen, utan först av allt att älska Gud av hela vår själ, av hela vårt hjärta, av hela vår kraft och av hela vårt förstånd. Det är ett mål som så att säga kan uppnås redan under färden. Man skulle kunna citera Karin Boye, som säger: ”Nog finns det mål och mening för vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Till det målet kan ingen annan än Gud själv hjälpa oss. Ingen människa kan färdas länge utan uppehåll. Det gäller också om livsresan. Vårt andliga GPS har sina bestämda rastplatser, kyrkans sakrament, där vi får hämta kraft och ledning för den fortsatta färden.  För att än en gång citera Karin Boye: ”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast”.

Är normer alltid av ondo?

Vad är det för berömvärt med att bryta normer? Frågan inställer sig när man läser alla översvallande eftermälen vid Birgitta Stenbergs död (t.ex. här, här och här). Där framställs hon som den som ”valde att leva sitt liv vid sidan av normen, vid sidan av ett samhälles förväntningar.” Hon blev en ”förebild av omätbar betydelse” genom att bryta alla normer och tabun, genom att ”utforska droger, sexualitet, kärlek.” Finns det då inga goda normer? Är det alltid förebildligt att bryta mot alla normer?

Låt mig ta ett par exempel. Till samhällets normer och förväntningar hör att man inte skall döda och inte heller stjäla. Ingen förväntar sig att man skall bryta mot dessa normer. Det är emellertid uppenbart möjligt att göra det, och kanske man t.o.m. kan bli en förebild för somliga människor genom att våldta kvinnor, skära upp gravida kvinnors magar och skära halsen av sina motståndare som nu sker på löpande band i norra Irak. Ingen skulle komma på tanken att i vår ”civiliserade” del av världen applådera sådan normbrott, men att upphöja normbrott på sexuallivets område till skyarna, är snarare regel än undantag.

Kanske vill någon hävda att brott mot liv och egendom alltid skadar andra människor, men att brott mot normer på sexuallivets område alltid är av strängt privat natur och egentligen bara berör den som bryter mot normen. Det är tvivel underkastat om det verkligen förhåller sig på det sättet och det återstår i varje fall att bevisa. För det första involverar normbrott på sexuallivets område alltid minst två personer och som regel betydligt flera än så, inte minst genom sin ”förebildliga” funktion. Ingen kan förneka att den ”fria” sexualitet som blivit vår tids signum så till den grad att Birgitta Stenberg inte längre kände sig obekväm med sitt normbrytande, samtidigt medfört en oerhörd vilsenhet för en ungdomskultur som känner sig sviken av vuxengenerationen. Den ”livsvisdom rensad från moralkakor” som Birgitta Stenberg anses representera, har i själva verket blivit en kvarnsten om halsen på många ungdomar i dag.

Vad är det för berömvärt med att bryta normer? Inget berömvärt alls.  Normer är till för att hållas. Normer som rör liv, egendom och samvaro mellan människor är djupt grundade i den mänskliga erfarenheten och har inte tillkommit för att göra livet outhärdligt utan lättare att leva. Lättare – men därför inte alltid lätt. Som någon av hävdatecknarna påpekar: ”allt det där som är i enlighet med normen, tryggt, inrutat – det är ju egentligen minst lika svårt att leva i”. Men det har visat sig hållbart i den mänskliga samvaron.

Är Gud begriplig eller obegriplig?

"Den världen ej begripa kan, Maria i sitt sköte fann."

Ivar Arpi har på Svenska Dagbladets brännpunkt lämnat en replik på Zakarias Zouhirs inlägg om terrorism. Han menar att Zouhir försöker utsudda distinktionen mellan terrorister och ”vanliga” muslimer och att Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) också tycks ha svårt att skilja mellan jihadism och islam. Resultatet gör att det blir omöjligt att skilja kritik av terrorverksamhet i islams namn från kritik av hela religionen islam ”som har mycket, mycket lite med terrorism att göra”.

Att islam skulle ha ”mycket, mycket lite med terrorism att göra” är minst sagt en underdrift. Jag vet inte vad Ivar Arpi grundar detta påstående på, men det är knappast på koranen, som åtskilliga gånger uppmanar till krig mot de otrogna, med vilka man avser alla dem som inte omfattar koranens uppfattning om Allah. Att muslimer i Sverige och i Europa inte öppet uppmanar till jihad, d.v.s heligt krig, har åtminstone två orsaker, den ena ideologisk, den andra social. Islam, liksom andra religioner, står under ständigt tryck från liberala krafter, och där liberala krafter fritt får verka, där sker också omedvetet eller medvetet en förändring från det kollektiva till det individuella. Så länge muslimer förblir en minoritet i samhället, där är det också omöjligt att kräva allas ”underkastelse”, vilket är den egentliga innebörden av ordet ”islam”. Att islam ”har mycket, mycket litet med terrorism att göra” beror alltså inte så mycket på islam själv utan framför allt på omgivningen som inte tillåter våldsanvändning i religionens namn.

Visst kan vi vara tacksamma för att islam håller sig till det västerländska samhällets spelregler, men vi skall också vara vakna för att detta inte är någon grundläggande inställning  hos islam. Underkastelse under Allah är och förblir den muslimska hållningen till det gudomliga. Ont och gott finns inte som separata storheter utan allting styrs av Allahs outgrundliga vilja. Allah är den absolute, som inte tål någon eller något vid sin sida.

I grunden handlar det om Guds begriplighet – eller låt oss säga: om Guds gripbarhet. För kristendomen är Gud den som har gjort sig gripbar I Jesus Kristus. I Jesus Kristus har Guds obegripliga kärlek till oss människor blivit påtagligt gripbar, något som fortsätter i kyrkans sakrament. Denna kristendomens tro på Guds kärleks uppenbarelse i Jesus Kristus står i radikal motsättning till Allahs  obegriplighet och outgrundlighet. För muslimen måste den kristna uppfattningen av Jesus som Guds son betraktas som ett avguderi, som måste bekämpas.

Också i människosynen skiljer sig islam radikalt från den kristna människosynen. För muslimen saknar människan en fri vilja till att välja mellan gott och ont. Allt är bestämt i förväg och står alltid i överensstämmelse med Guds outgrundlighet. För kristendomen har människan blivit skapad till Guds avbild och med en fri vilja att välja mellan gott och ont, mellan att säga ja eller nej till Gud.

Så tänk då på din skapare

”Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna kommer och de år nalkas, om vilka du skall säga: ”Jag finner inte behag i dem” (Pred. 12:1).  Att tänka på sin skapare i sin ungdomstid, är förmodligen det viktigaste man kan företa sig i livet. Ingenting är säkrare än att vi alla skall dö. Ingenting är mera ovisst än när det skall ske. Det kan ske fortare än man tror. Ingenting är viktigare än att göra sig förtrogen med dessa tankar. Att skjuta upp tanken på döden är att göra som strutsen: gömma huvudet i sanden och tro att man därigenom undgår faran. Förtrogenhet med både den ena och den andra tanken leder till slutsatsen att livet måste ha en mening utöver det man kan uppfatta med sina fem sinnen. Ingenting kan vara viktigare än att vi söker efter denna livets mening, att vi söker den medan vi ännu har tid och att vi söker den på rätt plats. Augustinus: ”Sök det du söker, men sök inte där du söker”.

Många röster pockar på vår uppmärksamhet, inte minst de som kommer från kommersialismens gudar. De vädjar till vår sinnliga lust att äga och att njuta. De politiska rösterna lockar oss med fagra löften om en ljusnande framtid. De vädjar till vårt behov av trygghet och makt. En röst ljuder annorlunda: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”  Den svarar på vårt djupaste behov, behovet av en mening med livet som är sannare och djupare än alla andra svar och om vägen till denna sanning.

”Så tänk då på din skapare i din ungdomstid”. Det handlar om något mer än en flyktig tanke. Det handlar om eftertanke. Precis som när man bygger hus.

Fusk eller flit?

Per Gudmundsons krönika i Sv. D. om den svenska modellen lockar till eftertanke. Varifrån kommer den svenska tilliten som gör att vi i vårt land är relativt skonade från korruption och fusk? Själv konstaterar Gudmundson – säkert med rätta och på grundval av viss forskning – att välfärdsreformer i och för sig inte med nödvändighet leder till ökad tillit.

Kan det möjligen vara så att det finns något i Sveriges historiska förflutna, som kan duga som förklaringsmodell? Min eget icke vetenskapligt belagda men intuitiva svar är att det sannolikt har att göra med religionens tidigare starka ställning, inte minst i dess reformatoriska tappning, som fostrat fram en pliktkänsla i ljuset av de tio budorden. Till grund för denna pliktkänsla ligger inte minst det sjunde budet, ”Du skall icke stjäla”, som direkt kan tillämpas på frågor om korruption och fusk. ”Den som inte vill arbeta får inte heller äta” förmanar Paulus i 2 Tess. 3:10 och i den Lindblomska katekesen (1810) finns ett ofta citerat ord: ”Arbete befordrar hälsa och välstånd, bidrar till tröst och sinnesstyrka under motgången och förhindrar många tillfällen till synd”. Det är inte utan betydelse att Luthers lilla katekes som första huvudstycke inte har tron, utan tio Guds bud. Detta har på ett märkligt sätt format den svenska folksjälen så att religionen ofta likställts med hederligt arbete. Den moraliska betoningen av det religiösa livet lever i handling fortfarande kvar också där man förnekar tron och även förnekar moralens religiösa rötter.

Hur länge kan vi som svenskar fortfarande leva vidare på något som vi i grunden förnekar? Inte länge. Att den liberala demokratin med dess mänskliga fri- och rättigheter ensamt skulle kunna vara ett bålverk mot fusk och korruption är nog ett önsketänkande.

"Gift dig med den du älskar"

”Gift dig med den du älskar”. När jag  fick ögonen på Svenska kyrkans annons om  snabbvigslar för såväl heterosexuella  som homosexuella par, slog det mig att det finns ett sällan uttalat samband mellan homosexualitet och reformation. Det sambandet består i uppror mot det bestående, inte mot fysiskt förtryck utan mot det som man upplever som ett ideologiskt förtryck. Man vill inte låta sig nöja med vedertagna eller traditionella värderingar utan vill finna nya vägar för att tillfredsställa sina egna personliga önskningar och behov. För reformationens del har resultatet blivit en ständigt fortgående splittring i nya samfunds- och kyrkobildningar, som alla bygger på uppror mot det närmast föregående.  För statens del bygger förändringar i det sociala samlevnadsreglerna på föreställningen att sådana regler är av privat och individuell natur, som i grunden inte har något med samhällets bestånd att göra. Resultatet blir nya krav från nya grupper om att just deras intressen skall tillfredsställas och godkännas av staten. Det är inte utan skäl som de reformatoriska kyrkorna också är de som snabbt och utan större betänklighet anammar förändringar i det sociala samlivet för att genom teologiskt, ofta torftiga motiveringar ge sken av att stå på biblisk grund.

Samtidigt läser jag på Catholic News Agency’s hemsida en recension av en dokumentärfilm om tre personer med homosexuella böjelser, som genom den katolska kyrkan fått hjälp att finna sin sanna identitet inte i sin sexualitet utan i sitt förhållande till Gud. Att katolska kyrkan motsätter sig homosexuella äktenskap och homosexuell utlevelse sammanhänger med att hon inte ser människans mål som en lycka här i tiden utan som en lycka för evigheten. Denna ”lycka för evigheten” är inte tillgänglig enbart med förnuftets hjälp, därtill fordras också den gudomliga uppenbarelsen genom Jesus Kristus. Traditionen, ”traditio”, överlämnandet av denna uppenbarelse till kommande generationer sker inte genom ständig opposition mot den en gång för alla givna uppenbarelsen utan genom fortgående fördjupning och insikt i dess innehåll. Denna fördjupning sker i katolska kyrkan framför allt genom hennes magisterium, hennes läroämbete, men är tillgänglig för alla.

”Gift dig med den du älskar” – det skulle kunna vara en uppmaning också från katolska kyrkan. Men här handlar det inte om att ge vika för begärets impulser eller tillfälligheternas kastvindar utan om att svara ja på den enda evigt förblivande kärleken: Guds kärlek till oss. Vi älskar därför att han först har älskat oss och sänt sin Son till försoningsoffer för våra synder.  Att ”gifta sig” skulle i det sammanhanget betyda att svara ”ja” till den Gud som redan trolovat sig med oss genom Jesus Kristus. Det är Kristus som är den sanne brudgummen och församlingen i vilken den enskilde kristne är infogad genom dopet och tron, som är bruden. Det är en relation som skall smitta av sig också på äktenskapet mellan man och kvinna. "Gift dig med den du älskar", ja, men ännu viktigare är fortsättningen: "Älska den du har gift dig med". Mot den sekulariserade världens uppfattning av kärleken som en berusande passion ställer kyrkan kärleken som ett uppdrag och en kallelse, ja, en dygd, en nödvändighet. ”Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet”, skriver Paulus i Efesierbrevet 6:25. ”Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan” (6:32).

Se också Maria Ludvigssons ledare om det politiska herdabrevet!

Vilken Jesus?

Det har varit intressant att följa diskussionen mellan Marcus Birro och Åke Bonnier på deras resp bloggar, en diskussion som också refererats i tidningen Dagen. Man kan inte undgå intrycket av att de båda – trots den försonliga tonen eller kanske just därför – talar förbi varandra. Marcus Birro är den själsligt djupt engagerade sökaren som söker efter hållbara svar på sitt sökande, Åke Bonnier den tappre försvararen av Svenska kyrkan, inte bara dess reformatoriska arv utan också den uppbyggnad av den som är ett politiskt, samhälleligt arv från svenska staten.

Vad som särskilt frapperar mig i Åke Bonniers svar är den tilltro han äger till vissa övergripande formuleringar och begrepp, som inte lämnar plats för komplikationer eller preciseringar utan snarare döljer bakomliggande svårigheter. Ett sådant begrepp är det ”reformatoriska” arvet. Vad det innebär i teorin kan relativt lätt fastställas med utgångspunkt från den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Vad det betyder i praktiken är utomordentligt svårt att bestämma eftersom det mest påtagliga reformatoriska arvet är den ständigt fortgående uppsplittringen i hundratals, ja tusentals kyrkor, samfund och denominationer, alla med sina egna profeter, bekännelser och ordningar. Att i det sammanhanget hänvisa till det reformatoriska arvet hjälper ingen människa i själanöd.

Det hjälper inte att Åke Bonnier talar om Svenska kyrkan som en ”Jesuscentrerad” kyrka. Vad betyder det i praktiken? Vilken Jesus är det som vi skall centrera oss kring? Samtidigt som Bonnier är medveten om olika tolkningar av Jesus, tycks han fästa föga uppmärksamhet vid att det skulle ha någon betydelse. Jag tror inte ens att Svenska kyrkan kan sägas ha någon enhetlig Jesusbild utan att var och en förkunnar efter sin egen föreställning och tolkning. Det är väl denna löslighet i Svenska kyrkans lära och förkunnelse som Birro också har upptäckt och som gör att han med skäl söker sig till en kyrka med betydligt stramare lära och struktur, sådant som håller att luta sig mot också när det stormar i den egna själen.

Samma brist på tydlighet i begreppen utmärker Åke Bonniers uppfattning om kyrkans ”enhet”. Samtidigt som han vänder sig mot att vi alla skulle tillhöra samma kyrka, oavsett om vi är lutheraner, katoliker eller något annat, så är den enhet han förordar en ”enhet i mångfald”. Vad betyder det? Jo, att allt skall förbli som det är (eller möjligen med ännu fler samfund) men att vi skall hålla sams i kärlek.

Det är inte konstigt om allt fler människor – trots Svenska kyrkans strävanden att vara modern och ”i tiden” – söker sig bort från en sådan löslighet när de vill ha svar på sina frågor. Svenska kyrkan må gärna fortsätta att vara politiskt ”up to date”, men man kan räkna med att det sker på bekostnad av dess inre halt och dess värre också på bekostnad av de människor som söker efter svar att hålla sig till.

Varför pingst?

”Varför göra religion av den evangeliska tron?” frågar Krister Nordin i tidningen Dagen. ”Varför plocka ut evangelisk och pingstkarismatisk lära och praktik som ett särskilt russin ur kakan?” kan man ställa som motfråga. Sanningen är ju den att protestantismens historia är en enda lång rad av särtolkningar av den kristna tron, var och en under ledning av sin profet, med avståndstaganden från den heliga, apostoliska och katolska kyrkans tro och lära.

Sanningen är också den att alltfler kristna människor upptäckt det bedrägliga i denna pulvrisering av kristen tro och längtar efter den enhet som Kristus ber om. Somliga drar av detta den enda rationella slutsatsen att återvända till den katolska kyrkan, andra strävar på i sin givna samfundstillhörighet men försöker samtidigt återta någonting av den katolicitet (allmännelighet) som gått förlorad, det må nu ske genom radband, ikoner, intensifierat böneliv, restaurerat eukaristifirande eller något annat. Genast ropar de rättrogna på trospolis för att bevara sin egen särart. Borde man inte i stället tacka Gud för de strävanden mot enhet som sker genom enskilda människors längtan och praktiska insatser?

I en tid som i så hög grad kallas för sekulariserad föreligger samtidigt en längtan efter något som kan återge åt vår tid ett hopp för framtiden. Ett sådant hopp kan inte bygga på särtolkningar och särintressen, endast på enhet i kärlek. Det är en sådan enhet som Jesus ber om – ”för att världen skall tro.” Varje kristen människa kan bidra till en sådan enhet inte genom att envist hålla kvar vid sina fäders och mödrars liv och tankar utan genom att gräva djupare i det kristna arvet från Jesus, apostlarna, fornkyrkan och medeltiden. Att säga nej till en sådan djupdykning är att säga nej till den förnyelse i den helige Ande som pingströrelsen i så hög grad säger sig vilja värna.

Kan man älska Gud med förståndet?

Rasism, feminism och andra -ismer med anknytning till människovärdet har spelat en framträdande roll under Almedalsveckan. Ofta tas alla människors lika värde för någonting givet, någonting som inte behöver diskuteras och knappast ens behöver motiveras. Det är kanske inte så konstigt eftersom en motivering av människovärdet kräver att man släpper fram djupare frågor om livets mening och människans existensberättigande, frågor som är tabu i den svenska debatten. Religion har så till den grad blivit en privatsak att man inte ens vågar knysta om dess betydelse för samhällets bestånd. Sanningen är den motsatta: religionen är av så grundläggande betydelse att framtiden till stor del ligger i om man inser dess betydelse och positiva värde.

Om Gud inte finns – då finns det nämligen inte heller något bestående människovärde. Det enda människovärde som man då kan tala om är det som en människa kan tillskriva sig själv eller en annan människa, och det är som bekant helt beroende av omständigheterna. Är omständigheterna ogynnsamma för en människa blir hennes människovärde lågt eller t.o.m. obefintligt, något som sker t.ex. i krig, vid terrorhandlingar, under ekonomiska eller sociala kriser, för ett foster i livmodern under de första livsavgörande veckorna eller för en människa som ligger för döden utan möjlighet att ta vara på sig själv. Människovärdet utan Gud är utsatt för ständiga kriser och attacker. Det är inget bestående människovärde utan ett människovärde som är helt beroende av omständigheterna.

Ett bestående människovärde är helt beroende av att det finns en makt utanför människan, utanför hennes begränsningar, som ger åt människans hennes höga värde. Det är en sådan makt som den kristna tron talar om när den talar om Gud som kärleken. Människan höga värde ligger i att hon är älskad av Gud. Hon är skapad till Guds avbild och hon är föremål för en kärlek som är beredd att ge sig själv ända till det yttersta.

Om Gud finns, så är det en människas höga kallelse och uppdrag att svara på Guds kärlek, inte med underkastelse och blind lydnad som inom Islam, utan av fri vilja och med kärlek. Man behöver älska Gud ”av hela sin själ”, d.v.s. med alla sina själsförmögenheter, ”av hela sitt hjärta”, d.v.s. med alla sina känslor, ”av hela sin kraft”, d.v.s. med hela sin vilja och ”av hela sitt förstånd”, d.v.s. med hela sin intellektuella förmåga, sitt förnuft. Det finns ingen uppgift som är viktigare för människan.

Det förefaller kanske underligt att man kan älska Gud med förståndet. Men det är omöjligt att älska en Gud som man inte vet någonting om. En viktig förutsättning för kärleken till Gud är att Gud själv uppenbarar sig. Redan från naturen, universum och människolivet kan förnuftet dra vissa slutsatser om Guds existens och hans egenskaper. ”Ty alltsedan världens skapelse har hans [Guds] osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga”, skriver Paulus i sitt brev till församlingen i Rom (1:20). Dock har den uppenbarelsen sina gränser och kan ingenting säga om Guds innersta väsen. Därför har Gud uppenbarat sig i historien, i synnerhet hos det judiska folket, och framför allt genom Jesus Kristus. Men också här spelar förnuftet en stor roll genom den tolkningshistoria som tar sin utgångspunkt i Jesu syn på sig själv och sin sändning.

Först när förnuftet fått säga sitt blir det möjligt att älska Gud också ”av hela sin kraft”, d.v.s. med hela sin vilja. ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”, säger Jesus vid sitt första framträdande enligt evangelisten Markus. Trons förutsätter inte bara förnuftets tolkning av budskapet utan också viljans omvändelse till tro på budskapet. Denna vilja är i hög grad beroende av ett personligt förhållande till Jesus Kristus. Man omvänder sig inte bara till tro på ett budskap utan till att personligen följa Jesus och hålla sig till honom ”av hela sitt hjärta”. Först när både hjärta, vilja och förstånd samspelar i tro på Jesus Kristus kan man tala om att älska honom ”av hela sin själ”, med hela sin person, med alla sina själsförmögenheter.

Jämsides med budet om att älska Gud över allting ställer Jesus ett annat bud: ”Därnäst kommer ett som är detta likt: Du skall älska din nästa som dig själv”. Att älska sin nästa som sig själv, att ge sin nästa samma värde som man ger sig själv, det är möjligt först mot bakgrund av den kärlek som Gud visar oss människor. För denna kärlek finns ingen gräns för vem som är min nästa.

Har konsten gränser?

Andres Lokko har i ett par krönikor i Sv.D. (här och här) ironiserat över Margareta Larssons (SD) utfall mot vaginor i konsten. Utan att ta någon som helst politisk ställning kan man konstatera att frågan har mycket vidare intresse än att bara bli föremål för politiskt käbbel.

För Andres Lokko finns det bara en sak som är helig: yttrandefrihet och tryckfrihet. För dess skull är han beredd att bokstavligt talat gå över lik. Att ironisera är nämligen ett effektivt sätt att oskadliggöra en opposition. Jag kan inte tycka att Andres Lokko är det minsta rolig när han ironiserar över fittkonstens motståndare. Det finns mängder av människor för vilka detta inte är konst utan ett övergrepp, en maktdemonstration, en våldtäkt på något som de inte vill skall våldföras. Det är inte underligt om många unga flickor sluter upp under feminismens fanor. De har tröttnat på mäns sjukliga gubbighet och paranoida intresse för kvinnliga könsorgan. Andres Lokko är bara en i raden av den  frigjorda sexualitetens försvarare. Han kommer naturligtvis att fortsätta sitt försvar för en konst vars uppgift sägs vara att chockera. Men tro mig – den chockerar inte, den åstadkommer värre saker. Den gräver tryckfrihetens, yttrandefrihetens och sin egen grav.

Om Anders Lokko lyfter sina ögon någon millimeter över den kutursnobberiets sfär som han representerar måste han erkänna att det finns frågor som är viktigare än friheten att få uttrycka sig som man vill. Dit hör mat för dagen och fred i världen. Ty utan mat för dagen och utan en fredlig omgivning finns det få möjligheter till konstnärliga uttryck. Konstnärligt skapande är möjligt bara där vissa basala villkor är uppfyllda. Konsten saknar inte uppgifter och mål. Men att dess uppgift skulle vara att stå i våldets och förtryckets tjänst är svårt att svälja.

Kejsaren är ju naken!

”Historisk dag då Svenska kyrkan fick sin första kvinnliga ärkebiskop” – så påannonserades ett nyhetsinslag i söndagens Aktuellt. Det är möjligt att många tycker att dagen kan kallas historisk, men i grunden är den ingenting annat än en följdverkan av att Svenska kyrkan år 1958 efter politiska påtryckningar beslutade om prästvigning för kvinnor. Svenska kyrkan har en gång för alla slagit in på den väg som leder bort från enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet, alltså det som man formellt bekänner sig till i den s.k. nicenska trosbekännelsen, bort från den universella kyrkan. Det hjälper inte att man kallar Svenska kyrkan för ”världens största lutherska kyrka” (se Agneta Lagercrantz intervju i Sv.D.), stor är den bara tack vare sitt månghundraåriga samband med staten från Gustav Vasa och in i vår egen tid, trots den formella frigörelsen från staten år 2000. Varför skulle annars ärkebiskopsvigningen gästas av både kungliga och politiska dignitärer? Svenska kyrkan definieras fortfarande i lag som ”en rikstäckande evangelisk-luthersk folkkyrka”. Man förväntar sig ingen opposition från kyrkan, ingen moral som avviker från vad folk i allmänhet tycker, inga konstigheter med trosutsagor och sakrament, inga avvikelser från vad den demokratiskt valda folkförsamlingen har sagt och bestämt. Ty det är den som är kyrkans lag.

”Anpassa er inte efter denna världen”, skriver Paulus i Rom. 12:2, ”utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”. Att Svenska kyrkan inte skulle anpassa sig till  rådande omgivning är en omöjlig tanke. Och hur kan man begära andlig förnyelse efter Guds vilja av en kyrka, som sitter så fast i vad omgivningen begär och vill ha?

Problemet med en kvinnlig ärkebiskop är inte titulaturen (prima inter pares i st. f. primus inter pares, som hon själv föreslår, och varför i så fall inte ärkebiskopa i st.f. ärkebiskop?), utan att det leder bort från uppenbarelsen. Jag har redan tidigare på min blogg påpekat att Antje Jackeléns valspråk ”Gud är större” ur 1 Joh. 3:20 är ryckt ur sitt sammanhang (en inte ovanlig företeelse när man vill ta Bibeln till stöd) och inte alls handlar om att Gud är större än våra tankar om honom, utan om att Gud är större än vårt hjärta (samvete) som dömer oss. Självklart är Gud större också än våra tankar men han har dock uppenbarat sig för oss och vi behöver inte vara okunniga om honom. Det stora problemet med den ständiga anpassningen till världen är att vi kommer bort från Guds uppenbarelse av sig själv och hamnar i det okunnighetens mörker som kännetecknar vår tid.

Svenska kyrkan må vara stor och imponerande (inte minst vid biskopsvigningar) och den nya ärkebiskopen  hälsas med applåder, men vad har Svenska kyrkan att ge om den inte längre tror på den givna uppenbarelsen? Kejsaren är ju naken!

Hur en syndare blir ett helgon

En av de allvarligare protestantiska villolärorna är den som går under beteckningen simul justus et peccator, d.v.s. att den kristna människan samtidigt är både rättfärdig och syndare, rättfärdig genom sin tro på Gud, syndare i sina gärningar. Nära förbunden med denna villfarelse är uppfattningen att nåden bara är en tillräknad nåd, en nåd som finns hos Gud och inte har någon direkt effekt på människan.

Villoläran simul justus et peccator är allvarlig, dels därför att den saknar egentligt stöd i nya testamentet, dels därför att den invaggar människan i den föreställningen att hennes syndiga tillstånd är sådant att det inte går att göra någonting åt. Hon är och förblir en syndare så länge hon lever, rättfärdig är hon bara i Guds ögon genom att hon tillräknas den rättfärdighet som Kristus har vunnit åt henne genom sin död på korset. Dopet blir i detta sammanhang meningslöst, en symbol eller på sin höjd ett löfte.

Villoläran är farlig också därför att den är så enkel och lätt att tillämpa. Den är m.a.o. ett exempel på kyrkans trivialisering. De flesta villoläror är sådana till sin natur. De har blivit populära genom sin enkelhet. Jag har själv som protestantisk präst predikat denna villolära i mer än fyrtio år. Den har hjälpt mig att bortse från synden som något egentligt problem. Den har varit lätt att predika, den har varit lätt för mina åhörare att lyssna till och lämnat både mig själv och dem i fred med våra synder.

Genom villoläran simul justus et peccator invaggas den kristna människan i tron att hon inte bara har en dubbel natur utan en dubbel identitet. Hon är rättfärdig och syndare på samma gång, inte efter varandra, inte heller växelvis som i fallet Dr. Jekyll och mr. Hyde utan alltid samtidigt. Det måste leda till en schizofren uppfattning eller till att det ena identiteten, i de flesta fall syndarens, tar över. Man är huvudsakligen syndare men räknas ändå som rättfärdig – för Kristi skull.

Detta är inte nya testamentets och den katolska kyrkans uppfattning. Enligt denna senare uppfattning är människan från födseln en syndare, såld till träl under synden, men genom dopet och tron blir hon rättfädiggjord och ett Guds barn. Hon förenas kroppsligen med Kristus i hans kyrka. Detta är inte bara en tillräknad rättfärdighet utan ett verkligt skeende. Nåden är inte bara ett tillstånd hos Gud utan en i människan ingjuten nåd, gratia infusa. Den utplånar inte risken att synda men den utplånar slaveriet under synden och den ger den kristne möjligheter till ett nytt och heligt liv. Om detta talar aposteln Paulus bl.a. i Rom. 6 och aposteln Johannes i sitt första brev. Där kan man läsa om hur en syndare blir ett helgon.

Kyrkans trivialisering

Jag brukar regelbundet läsa en publikation som heter Kyrkomusikernas tidning. Dess senaste nummer har temat ”perspektiv” och handlar om olika sorters perspektiv på tillvaron. Det är ett ämne som ligger nära min blogg ”Från orgelläktaren”, en titel som närmast är att uppfatta som en metafor för ”utblick från ett annat perspektiv”. Man får nämligen ett annat perspektiv både på kyrkorum och gudstjänst från orgelläktaren än när man sitter nere i församlingen. Inte sagt att det är bättre, men det är i varje fall annorlunda.

Vad som särskilt fångade mitt intresse i facktidskriften var ett referat från Kyrkosångens vänner i Göteborgs stift, där flera föredragshållare hade talat om gudstjänsten ur olika perspektiv, bl.a. Caroline Krook, f.d. biskop i det svenskkyrkliga Stockholms stift. Hon betonade upprepade gånger risken med att ”trivialisera” gudstjänsten, att göra den ”trevlig”, en risk som föreligger inte bara i Svenska kyrkan men som ändock kan sägas vara särskilt stor just där. Vad som slog mig, men som Caroline Krook antingen inte insåg eller inte var benägen att erkänna var att denna ”trivialisering” av gudstjänsten i Svenska kyrkan tog sin början redan på 1960-talet och hade ett direkt men inte alltid insett samband med införandet av kvinnliga präster. ”Trevligheten” var inte något öppet erkänt motiv för beslut i kyrkomöte och riksdag, utan det var jämställdheten som stod i fokus, men för folk i allmänhet var det nog ”trevligheten” som blev det bestående intrycket och är så än i dag. Det är helt enkelt ”trevligare” med kvinnliga präster än med bara gubbar som står och mässar.

Trevligheten och lättsamheten har sitt pris, och det är det man börjar inse, inte bara bland Kyrkosångens vänner i Göteborgs stift utan också i Svenska kyrkan i stort och kanske också i frikyrkligheten. Även katolska kyrkan kan ha problem med gudstjänsten, inte så mycket i Sverige som på andra håll, men där hålls excesserna under uppsikt och bromsas effektivt av ett fungerande läroämbete. ”Trivial” betyder inte främst trevlig utan framför allt oviktig, platt, ointressant. Vad man tror sig vinna i folklighet och trevlighet förlorar man till innehåll och form. Det hela blir ointressant och oviktigt, något som snabbt resulterar i tomma kyrkor och bristande engagemang. M.a.o. lätt fånget – men också lätt förgånget.

Det finns alltså en mening i det som inte alltid är så lättsamt eller lättillgängligt. Något att växa i, något att meditera över, kanske t.o.m. något att reta sig på men som med tiden öppnar sig och ger plats för nya insikter, nya erfarenheter, kanske t.o.m. en ny tro.

Den svåra lydnaden

”Therése lovar leva i fattigdom och kyskhet” får vi veta av tidningen Dagen och på Linköpings stifts hemsida. Gott så, men var har det tredje och svåraste löftet tagit vägen – det om att leva i lydnad för sina överordnade i en kommunitet, som tydligen ännu inte finns? I varje fall verkar Therése inte vara hågad att anknyta till någon av de svenskkyrkliga kommuniteter som redan finns, vilket är oroande reda det.

Det här med lydnaden måste vara ett problem för en protestantisk själ, vars existens i så hög grad bygger på att protestera mot det som redan är givet. Vem skall man lyda när man inte längre vill lyda påven? Luther? Zwingli? Calvin? Wallenström? Levi Pethrus? Eller kanske biskop Modéus i Linköping? Jesus, är det traditionella protestantiska svaret, samtidigt som man mycket väl vet att det finns många olika tolkningar av Jesus och ännu fler av vad kyrkan är.

Den katolskt troende har en stor förmån. Vid sin upptagning i katolska kyrkan får hon instämma i följande lydnadsbekännelse: ”Allt, som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag.”  Den katolskt troende behöver inte luta sig mot någon enskild uttolkare av Bibeln eller Jesusgestalten utan får luta sig mot en tvåtusenårig tolkning i en kyrka åt vilken Jesus givit löftet om att dödsrikets portar aldrig skall få makt över den (Matt. 16:18). Man behöver bara byta ut orden ”katolska kyrkan” mot ”svenska kyrkan” i ovanstående bekännelse för att inse hur orimlig den blir: ”Allt vad svenska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag”. Gör jag? Är det konstigt om Therése tvekar om lydnaden?

Ingen Kyrka utan Maria

”Man kan inte vara kristen utan kyrkan” konstaterar påven Franciskus i sin predikan i S:ta Marta. Det betyder att man inte heller kan vara kristen utan Maria, eftersom Maria är Kyrkans moder. Det är till aposteln Johannes som representant för de övriga apostlarna (de som hade flytt sin kos) som Jesus på korset säger om Maria: ”Se din mor” liksom han till Maria säger om Johannes: ”Se din son”. Orden handlar inte, som vi kanske frestas att tro, om ett socialt ansvarstagande utan om ett andligt. Maria är den som till kyrkan kan förmedla allt det om Jesus som apostlarna inte kunnat vara vittnen till, t.ex. bebådelsen, Jesu födelse och tidiga barndom. Johannes är å andra sidan den som bäst förstått insidan av Jesu verk och som kan representera den marianska, mottagande sidan av Kyrkans väsen. När den unga kyrkan samlas i ”den övre salen” (Apg. 1:13f.) intar Maria en viktig plats i den församlade menigheten.

Varför är Maria så viktig? Därför att hon ständigt visar på Jesus. Det finns en särskild ikon, Hodigitria, som visualiserar detta. Maria håller vänstra armen om Jesus och visar på honom med sin högra hand. Hon är vägvisare till Jesus. ”Gör det han säger åt er” (Joh. 2:5) säger hon till tjänarna vid bröllopet i Kana. Samma sak säger hon till oss i dag. Hon  visar oss till Jesus. Själv är hon outtröttlig i att ställa sig under Guds och Jesu vilja alltifrån bebådelsens: ”Må det ske med mig som du har sagt”  till korsfästelsens uppfyllande av Simeons profetia: ”Också genom din själ skall det gå ett svärd”. Hon är den stora förebilden för en kristen människa. Hon är också den som ber för oss liksom hon bad för brudparet i Kana i deras prekära situation. Alla marianska böners ”Bed för oss Maria” utgår från insikten att den som stått närmast Jesus under hans jordiska tillvaro också är den som står närmast honom i himmelen och därför den som bäst kan bära fram våra böner till Gud och till Jesus. Hon är både vägvisare, förebild och förebedjare. Hon är traditionsbärare och förmedlare till den unga kyrkan men också till oss.

Hur kommer det sig att Maria fått en så enastående ställning i Kyrkan? Allt kommer sig av att Gud redan från begynnelsen (1 Mos. 3:15) utvalt henne att föda världens frälsare och utvalt henne enbart för detta ändamål. Ängeln Gabriel hälsar henne med orden: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig… Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.” När Maria undrar hur det skall ske, svarar ängeln Gabriel: ”Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son” (Luk. 1:28-35). Maria är ett tabernakel över Jesus, där Guds Ande vilar på samma sätt som Guds Ande överskuggar nådastolen i Jerusalems tempel. Det är Marias kallelse och utvaldhet i Kristus som gör att hon i allt säger ja till Guds vilja: ”Må det ske med mig som du har sagt”.  Denna utkorelse och utvaldhet i Kristus låter Kyrkan bekänna henne som ”obefläckad”, d.v.s. från det första ögonblicket av sin tillblivelse fri från varje syndens fläck.

Inte bara Maria utan också Josef får sin beskärda del av uppenbarelsen. Den kommer till honom i en dröm där Herrens ängel säger till honom: ”Josef, Davids son, var inte rädd att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande”. Att Josef under sådana förhållanden kroppsligen skulle ha fullbordat äktenskapet med Maria är en omöjlig tanke. ”Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son” (Matt. 1:25). Händelserna i samband med Jesu födelse och herdarnas berättelse om änglarnas budskap får Josef att inse att Maria har en alldeles unik kallelse och uppgift som inte bara har med barnafödande att göra. ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk. 2:19). Josef inser att hans egen kallelse och uppdrag går långt utöver vad ett vanligt faderskap kräver och att det rum som är helgat för Guds människoblivande är heligt för all framtid. Det är därför inte utan skäl som Kyrkan i sin liturgi bekänner Maria som semper virgo, ständig jungfru. Evangeliernas omnämnande av Jesu bröder och systrar måste ses utifrån den dåtida storfamiljens förhållanden som nära släktingar eller som barn till Josef i ett tidigare äktenskap.

Det finns en tredje person, som spelar en viktig roll i det dramatiska skeendet kring Guds inträde i världen: Marias släkting Elisabet, blivande moder till Johannes döparen. Det är till henne som Maria efter bebådelsen i sjätte månaden av Elisabets havandeskap söker sin tillflykt. Maria hinner knappt hälsa på Elisabet innan denna, fylld av helig ande, utbrister: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig… Salig är hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse” (Luk. 1:42-45). Elisabets saligprisning följs av Marias lovsång, där Maria själv säger: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig” (Luk. 1:48). Maria prisas salig, inte bara för stunden utan för all framtid. Saligheten är inte ett jordiskt lyckorus eller en framgångssaga utan den salighet som ligger i den obrutna förbindelsen med Jesus Kristus. Det är därför som Kyrkan om Maria kan bekänna att hon vid sitt avsomnande upptagits med kropp och själ till himmelens härlighet.

Människovärde utan Gud?

I dagens Rakt på intervjuar Margit Silberstein eu-kommissionären Cecilia Malmström. I slutet av programmet konstaterar Malmström att främlingsfientligheten är på frammarsch inte bara i ytterlighetspartier utan också i de etablerade partierna på eu-nivå. Det finns ett reellt hot mot sådana värden som tolerans, människovärde, alla människors lika värde, demokrati och frihet. ”Hur kan det ha blivit så?” frågar Silberstein inte utan en viss förskräckelse i rösten. ”Ja, om jag det visste” svarar Cecilia Malmström utan att ge något verkligt svar.

Frågan är alltför viktig för att förbli obesvarad, men kanske är det så att svaret är alltför känsligt för att kunna tas upp i ett intervjuprogram också av en så klok människa som Cecilia Malmström. Sådana värden som tolerans, människovärde, mänskliga rättigheter, demokrat och frihet betraktas ofta som absoluta och självskrivna utan att man reflekterar över den bakgrund mot vilken dessa värden vuxit fram. Det finns nämligen ingenting självskrivet i dessa värden utan de är möjliga först mot den kristna bakgrund som betraktar människan som Guds avbild, skapad av Gud för att tillhöra Gud. Där Gud glöms bort eller förtigs, som ständigt sker i det sekulära Europa av i dag, där vilar människovärdet på en ytterst bräcklig grund, som plötsligt kan förvandlas till en avgrund liknande den som uppstod i samband med nazismens frammarsch på 1930-talet.

Det är symptomatiskt att den kristna värdegrunden förtigs inte bara i eu-sammanhang utan också i de inompolitiska frågorna. Man förlitar sig på att demokratin skall kunna ge ett hållbart försvar, men i det ögonblick då majoriteten omfattar eller förordar ett människovärde byggt på samhällsnyttan eller ekonomin blir demokratin sin egen fiende. I demokratins namn kan de förskräckligaste ting äga rum om man inte har ett människovärde byggt på den kristna människosynen. Ingenstans finner man ett hållbart och förblivande människovärde annat än i tron på att människan inte bara är skapad av Gud utan också älskad av Gud.