Färdigpaketerat

”Färdigpaketerad kristendom med ensidig betoning av form, struktur och makt försvårar för oss att dagligen följa Jesus”, skriver Bo Nyberg och Dan Lindmark  i tidningen Dagen. Först måste man fråga: Var finns denna kristendom med ensidig betoning av form, struktur och makt? I katolska kyrkan, får man förmoda, eftersom artikeln är skriven i kölvattnet av debatten om Ulf och Birgitta Ekmans konversion. 

Det är sant att det – tack och lov – finns mycket i den katolska kyrkan som är färdigpaketerat,  men att det skulle hindra någon människa från att följa Jesus måste ses som ett obetänksamt uttalande ”i krigarens uppsåt att såra och döda” eller kanske ännu mer i syfte att försvara sin egen position. En smula eftertanke säger oss att det inte finns något given motsättning mellan fasta strukturer och personlig tro. Någon har sagt att man inte behöver uppfinna hjulet på nytt varje gång man skall använda det, och samma sak kan sägas om böner, former och fasta strukturer. Inte bara katoliker utan förhoppningsvis också frikyrkliga vänner ber förmodligen ett färdigformulerat Fader vår en eller flera gånger om dagen. Jesus gav oss den bönen till hjälp när hans lärjungar frågade honom om hur de skulle be. Det är med andra ord en färdigpaketerad bön.

Det är sant att det i katolska kyrkan finns en rik skatt av färdigpaketerade böner från mer än tvåtusen år. Hindrar de mig från att följa Jesus?  Jag vill påstå att de snarare hjälper mig att följa Jesus. Om jag ber Psaltarens psalmer i Kyrkans dagliga bön, hindrar de mig från att följa Jesus? Jag vill påstå att de hjälper mig att följa Jesus, för Jesus bad dem själv. De var hans dagliga bön redan från hemmet i Nasaret. Han ber dem ofta, t.o.m på korset i sin dödsstund. Ingen kan undvara färdiga böner. Också den mest andeinspirerade församling finner så småningom sina egna former och strukturer. Det är både naturligt och nödvändigt. I det av många frikyrkliga gärna citerade Apostlagärningarna berättas det om hur Petrus och Johannes gick upp till templet ”till den bön som hölls vid nionde timmen” (Apg. 3:1) och om hur samma bönetimme spelar en viktig roll vid de första hedningarnas omvändelse och dop (Apg. 10). Dessa bönetimmar var ett arv från det judiska folket som urkyrkan gick in i och som den katolska kyrkan bevarat ända in i vår tid.

Det är verkligen sant att det i den katolska kyrkan finns mycket som är färdigpaketerat, men är det en nackdel? När vi får gåvor är det inte sällan i form av inslagna paket. Den färdigpaketerade gåvan innehåller ett överraskningsmoment. Vi måste veckla upp paketet, ibland med stor möda, för att få se den verkliga gåvan. Den som söker han finner. Så är det också med de traditionellt utformade bönerna och gudstjänstordningarna. De innehåller en skatt som man så småningom upptäcker inte minst vid ett flitigt bruk. Det inslagna paketet har ytterligare en funktion: att skydda gåvan från att förstöras genom ovarsamhet. Så fungerar också kyrkans tradition: att bevara evangeliet från att förvanskas. ”Lex orandi, lex credendi” är en fornkyrklig formulering från Augustinus tid, som betyder att bönens och gudstjänstens lag är också trons lag. Det är genom de traditionellt utformade bönerna och gudstjänstordningarna som trons innehåll bevaras från förvanskning.

Den stora skökan

Jonathan Ekman, styrelseordförande i Livets ord och son till Ulf och Birgitta Ekman, som meddelat sin avsikt att konvertera till katolska kyrkan, har på sin blogg tagit till orda i en angelägen fråga, nämligen om hur kristna människor i olika kyrkor och samfund talar om sina medkristna i andra kyrkor och samfund. Han finner att delar av frikyrkligheten ofta uttalar sig mycket fördomsfullt inte minst mot katolska kyrkan, som man identifierar med Uppenbarelsebokens tal om ”den stora skökan” (Upp. 17-18). Blogginlägget är numera borttaget men finns refererat i tidningen Dagen, som också har ett inlägg av Carl-Henrik Jaktlund, som delvis ger Jonathan Ekman rätt.

Det är ingen tvekan om att Ekman här rör vid en öm punkt. Identifikationen av ”den stora skökan” med den katolska kyrkan är visserligen av gammalt datum men inte äldre än medeltiden, där den användes av olika mot den katolska kyrkan fientliga grupper. Något som helst bibliskt stöd finns naturligtvis inte, allra minst i Uppenbarelseboken själv, där ”den stora skökan” tvivelsutan står för den dåtida romerska kejsarmakten och dess avgudadyrkan.

Det vore mycket vunnet om språkbruket kristna kyrkor och samfund emellan kunde renas från överdrifter och generaliseringar samt avsiktliga vantolkningar. Den viktigaste utgångspunkten för en konstruktiv dialog är att man anför vad motparten verkligen tror på med dess egna ord – inte hur man själv tolkar motparten.

Maria - semper virgo

Frågan om Marias ständiga jungfrulighet diskuteras ivrigt, men kan med fördel också betraktas ur Josefs synvinkel. Vad vet vi om Josef? Inte mycket. Eftersom han tidigt försvinner ur evangeliernas berättelser har man dragit den slutsatsen att han sannolikt var död vid tiden för Jesu offentliga framträdande. Josef kan alltså ha varit mycket äldre än Maria . Så framställs han ofta i konsten. Han kan ha varit änkeman och han kan t.o.m. haft barn innan han trolovar sig med Maria (så i Jakobs protoevangelium c:a år 120). Om Josef heter det att han var en ”rättfärdig” man, d.v.s. en som i allt ville göra Guds vilja. När han upptäcker att Maria är havande innan de konfirmerat sitt äktenskap beslutar han därför att skilja sig från henne i enlighet med lagens föreskrift. Eftersom Josef tydligen också var god och barmhärtig beslutar han att skilja sig från henne i hemlighet i stället för att utsätta henne för det vanliga blottställandet vid äktenskapsbrott.

Dessa planer ställs hastigt på huvudet när Josef får en uppenbarelse i drömmen. En ängel säger till honom: ”Josef, Davids son, var inte rädd att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt. 1:20f.). Josef får alltså ett uppdrag: att föra hem Maria som hustru och att därmed också ta ansvar för barnet, som är avlat av helig ande och som skall frälsa sitt folk från dess synder. Josef gör som ängeln befallt. Han för hem sin trolovade men fullbordar inte sitt äktenskap med henne eftersom barnet som hon bär är avlat av helig ande. Hur pass sannolikt är det att Josef efter att ha mottagit det inkarnerade Ordet och dess heliga moder senare skulle avla egna barn med Maria? Om man föder och får i uppdrag av Gud att ta ansvar för honom som skall bli världens frälsare, kan det någonsin bli som i ett vanligt äktenskap? Finns det plats för ytterligare uppdrag?

Nå, men Jesu bröder och systrar? (Mark. 6:3). Vad skall man tänka om dem? Bröder och systrar behöver inte nödvändigtvis betyda biologiska bröder och systrar. Det kan mycket väl vara medlemmar i en storfamilj, t.o.m. barn till Josef. När Jesus kommer till sin hemstad Nasaret och man talar om hans bröder (namngivna) och systrar svarar Jesus genom att tala om sin hemstad, sina släktingar och sitt hem. När han i Mark. 3:31-35 får höra att hans mor och bröder är där för att ta hand om honom ser han på dem som samlats för att lyssna till honom och säger ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och och mor”. För Jesus är det andliga släktskapet det avgörande. Inte i något sammanhang ens antyder han att han haft eller har några biologiska syskon, d.v.s. barn till Maria. Ingenstans i nya testamentet talas det heller om "Marias barn" i pluralis.

När Jesus hänger på korset finns inga av de omtalade bröderna eller systrarna närvarande, endast Maria och ”hennes syster Maria, Klopas hustru” (Joh. 19:25). Att systern också kallas Maria antyder att det inte heller här är fråga om biologiskt systraskap utan om annat nära släktskap. Om Jesus hade haft biologiska bröder och systrar hade det funnits all anledning för dem att bistå sin mor. Jesus förnekar inte sin mor men överlämnar henne i Johannes vård, en tydlig antydan om den gryende kyrkan, där Maria är kyrkans mor och alla är bröder och systrar.

Inget av allt detta kan tyckas vara ”bevis” för Marias förblivande jungfrulighet (semper virgo) men de ger heller inga motbevis. Men tillsammans med annat har det givit tillräckliga skäl för kyrkan att tala om Maria som ”semper virgo”. Kyrkofäderna diskuterade det,  Andra konciliet i Konstantinopel bekände det och den lutherska konkordieformeln (art VIII) instämmer i det. Blir "semper virgo" 2000-talets mariadogm?

Kyrkan densamma överallt?

”Katolska kyrkan är inte samma sak överallt” skriver Sune K Andersson i tidningen Dagen. På detta svarar jag ”Katolska kyrkan är densamma överallt”. Hon har samma bekännelse (katolska kyrkans katekes), samma gudstjänstordningar, samma sakrament, samma ämbete o.s.v. De avvikelser eller variationer som man kan iaktta på skilda håll i världen är antingen missbruk eller kan betecknas som sådant som inte hör till kyrkans väsen (esse). Om man sedan vill utnyttja dessa missbruk eller oväsentligheter för att misskreditera katolska kyrkan så får det stå för sagesmannen själv och vittnar snarast om en tveksam kyrkosyn. Ett ordspråk säger ”man skall inte döma hunden efter håren” d.v.s. man skall inte döma hunden bara efter en ytlig betraktelse utan efter dess uthållighet och dess inre karaktär. En liknande eftertänksamhet och återhållsamhet borde prägla alla kristna i deras kritik över andra samfund och kyrkor.

”Se, hur de älskar varandra”, hette det om de första kristna. Det är svårt att känna igen den utsagan i den ström av angrepp på katolska kyrkan som följt i spåren av Ulf Ekmans konversion. I stället frestas man citera Paulus i Galaterbrevet 5:15: ”Om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra”. Angreppen är begripliga utifrån det hot man känner mot den egna ståndpunkten. ”Ulf Ekmans svek” är de ord man använder för att materialisera detta hot. Ofta nog bottnar hotet i den egna ståndpunktens ensidighet. Det är lätt att bli ”frälst” på en ensidig förkunnelse, och det skall vi vara glada för, men det är inte lätt att i längden leva på en alltför ensidig kost. Kanske är det detta som Ulf Ekman och hans fru har upptäckt.

Det finns dock något gemensamt för den evangeliska fosterlandsstiftelse som min farfar och farmor representerade, den frälsningsarmé som min hustrus farmor och farfar tjänade och den heliga katolska kyrka som jag och min hustru bekänner: kärleken till Jesus.

Maria - enhetens moder

Det är modigt av Joel Halldorf att i tidningen Dagen utnämna Maria till enhetens moder men också helt rätt. Ingen annan kan bättre medverka till kyrkans enhet än Maria. Men som alltid när man för Maria på tal, reser sig en mur av invändningar från ”bibeltroende”, framför allt denna: ”Var står det skrivet?” Den biblicistiska fåran i svensk kristenhet är plöjd på djupet. Och det är inte underligt. Många av oss har blivit väckta till andlig insikt och andligt liv just genom bibelordet. Bibeln säger det själv. ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar” (Hebr. 4:12). Också de ibland oss som upphöjer Andens verk till det verkligt viktiga hänvisar ständigt till ordet.

Jag själv hör till dem som blivit väckta genom det lästa bibelordet och haft min samhörighet med ”bibeltroende” grupper i Svenska kyrkan. Men sanningen kräver att jag redovisar att också andra människor och händelser haft inflytande på min andliga utveckling – och så är det för oss alla. Jag nöjer mig här med att hänvisa till mitt tidigare blogginlägg om den nödvändiga auktoriteten. Bibeln är viktig men den är inte allena. Den har inte kommit ned från himlen som muslimer tror om koranen. Bakom bibeln står inte bara skriftliga dokument som Paulus och andra apostlars brev utan också muntliga traditioner och hela det gamla testamentet – också det med muntliga traditioner som bakgrund. I centrum står Jesus själv, som inte skrev ett enda ord, men som trots detta givit upphov till allt. Om honom kan man säga ”allena”, "Jesus allena", det är Maria den första att betyga och om detta vittnar hela hennes liv och tillvaro.. Det är hon som har givit oss traditionerna om Jesu födelse och det vi känner till om Jesus före hans offentliga framträdande.

Traditioner spelar alltså en stor roll före men också vid sidan av bibeln och efter bibeln. Gudstjänsten har vuxit fram inte på bibelns grund utan jämsides med bibeln. En annan viktig tradition har den s.k. trosregeln varit, den som står bakom våra trosbekännelser och med vars hjälp man avvisat traditioner som inte stått i överensstämmelse med trosregeln. Först efter trosbekännelsernas framväxt under 300-talet fastställs den s.k. kanon, d.v.s. hur många och vilka böcker som skall ingå i det som vi nu kallar nya testamentet. Bibeln har vuxit fram i och vilar hela och hållet i den kyrkliga traditionen. Därför spelar också den kyrkliga traditionen en roll för hur vi läser och tolkar bibeln och på detta grundar sig kyrkans behov av ett läroämbete.

Därför ligger det ingenting konstigt i att det vuxit fram traditioner också om Maria. Maria är näst Jesus den viktigaste gestalten i nya testamentet. Hon är den som står honom allra närmast, från födelsen och fram till korset, uppståndelsen och himmelsfärden. Hon är den enda om vilken ängeln Gabriel säger att hon är ”full av nåd”, obefläckad av arvssyndens skuld. Hon är den enda som förmått säga sitt fullkomliga ”ja” till Gud och har på det sättet blivit en förebild för alla oss kristna. ”Salig hon som trodde”, säger Elisabet (Luk. 1:44).  Med rätta kallar henne konciliet i Efesus år 431 för ”Guds moder” (theotokos - gudaföderska) eftersom Jesus inte bara är människa utan Gud och människa, ”född av Fadern före all tid…  av samma väsen som Fadern”  (den s.k. nicenska trosbekännelsen). Alla kyrkans traditioner om Maria bygger på detta och är inga uppfinningar ur tomma intet. Man kan inte överdriva Marias betydelse men man kan underskatta den och framför allt  behöver man ständigt fördjupa sig i den.

Därför föreslår jag att vi tar fasta på Joel Halldorfs förslag och inte bara prisar henne salig utan också anbefaller frågan om kyrkans enhet till Maria. Ingen kan bättre än hon som också är kyrkans moder (Joh. 19:27) förstå vår längtan efter och  vår bön om enhet.

Vad fanns före Big Bang?

Frågan ställdes i gårdagens Aktuellt av en orolig reporter, som inte ville låta sig nöja med att Big Bang skulle vara tillvarons absoluta början. Vad fanns före Big Bang? Den tillfrågade astronomen konstaterade att frågor om tid och rum är relevanta bara i ett expanderande universum och att det finns frågor som vetenskapen utifrån sina förutsättningar inte kan ge svar på. Trots detta upprepade reportern sin fråga utan att få något tillfredsställande svar.

Vi kan känna igen oss i detta, i tilltron till att vetenskapen skall kunna ge oss svar på alla frågor. Vår tilltro är så stor att vi aldrig upphör att förvåna oss över att vetenskapen inte alltid kan ge oss svar. Men om vi inser att våra frågor om tid och rum är relaterade till universums expansion måste vi också inse att svaret på somliga frågor måste sökas på annat håll än i fysikens lagar.

Vad fanns före Big Bang? Aposteln Johannes tvekar inte om svaret: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till och utan det har inget blivit till som blev till.” (Joh. 1:1-3) Johannes upprepar med sina egna ord det som står redan på Bibelns första sidor: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord… Gud sade…  och det skedde så…” (1 Mos. 1). Men det intressanta med Johannes är att han inte låter sig nöja med Ordet som ett skapelseord utan att han också förknippar det med ett existentiellt och etiskt innehåll: ”I Ordet var liv och livet var människornas ljus” (Joh. 1:4). Skapelsen är inte en blind tillfällighet utan har en mening och ett mål, som är förknippat med Ordet. Så småningom gör Johannes klart att detta Ord, som också ger ljus och liv, är Jesus Kristus. Han var hos Gud redan före universums begynnelse och det är genom honom och till honom som Gud har låtit universum skapas. Paulus upprepar samma sak i sitt brev till församlingen i Kolosse: ”Han [Sonen] är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden…  Han finns före allting, och allting hålls samman i honom” (Kol. 1:14-17).

Gud är med andra ord ingen monolitisk maktfullkomlighet (som Islam uppfattar Gud) utan en evig kärleksrelation, som liknas vid den mellan far och son och där Anden spelar en sammanhållande roll. Som kärleksrelation kan den aldrig förbli isolerad och ofruktbar utan strävar utöver sig själv. Redan skapelseberättelsen antyder denna himmelska relation när den beskriver människans skapelse: ”Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss… Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1 Mos. 1:26f.). Människans skapelse sker som ett samråd i den heliga Treenigheten. Men fullkomligt uppenbarad blir denna kärleksrelation först när Kristus blir människa: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Först då blir det möjligt för människan att nå sin fulla bestämmelse, att gudomliggöras som en ny skapelse: ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 3:16). I Kristus uppfylls universums mening och mål.

Gud i dag

Knappt har svallvågorna efter paret Ekmans konversion till katolska kyrkan lagt sig förrän religionshistorikern Christer Hedin leverar en bredsida mot svensk frikyrklighet över huvud taget. I en artikel i Uppsala Nya tidning den 17 mars (citerad här och här) förutsäger han frikyrklighetens undergång men också den katolska kyrkans överlevnad. Hedin, som beskriver sig själv som oengagerat svenskkyrklig, menar att frikyrklighetens strävan efter upplevelser i form av en euforisk lyckokänsla väger lätt mot den katolska kyrkans strävan efter stillhet, eftertanke och tradition. Den karakteristik som Hedin formulerar är till synes helt bestämd av psykologiska faktorer. Hur viktiga sådana faktorer än kan vara i för enskilda konversioner, så finns det teologiska skillnader som inte skall underskattas vid en jämförelse.

Den saken blir man medveten om, när man granskar Anders Gerdmars blogginlägg ”Varför jag aldrig valde att konvertera till Rom”. Gerdmar är rektor för Livets Ords teologiska seminarium och en framträdande person inom Livets ord, den rörelse som paret Ekman nu lämnat i samband med sin konversion. I sitt blogginlägg går han igenom viktiga teologiska skillnader men också vad han anser vara gemensamt tankegods för alla kristna kyrkor i världen. Vad man kan lägga märke till i Gerdmars uppräkning av det gemensamma som har ”frälsningsbetydelse” är att där saknas ett omnämnande av både kyrka och sakrament. I stället betonas ”Guds ord” som källa till tron. Denna starka betydelse av Bibeln som Guds ord är ett arv från reformationen och karakteristisk för hela den protestantiska kyrkogruppen. Den innebär att man kan ”hoppa över” en tvåtusenårig tradition och grunda nya kyrkor direkt på bibelordet. För en katolik är det i stället gudsuppenbarelsen i Jesus Kristus som är det grundläggande och om denna gudsuppenbarelse vittnar inte bara Bibeln utan också den kyrka som instiftats av Jesus själv och som förvaltar icke bara den i Bibeln återgivna skrivna traditionen utan också handlingens tradition i gudstjänst och sakrament.

Betoningen av ordets vittnesbörd och utelämnandet av den sakramentala handlingen sammanhänger med en annan ensidighet inom frikyrkligheten: bristen på inkarnatorisk teologi, d.v.s. en teologi som tar sin utgångspunkt i Guds människoblivande i Jesus Kristus och inte bara i försoningen. En sådan inkarnatorisk teologi är viktig inte bara för förståelsen av kyrkans väsen utan också för förståelsen av Marias betydelse.

När Gerdmar mot allt detta betonar Bibelns prioritet och dess utslagsgivande röst bortser han från en viktig faktor: nödvändigheten av tolkning. I själva verket är det just denna tolkning som har lett till den reformatoriska rörelsens uppsplittring i ett mycket stort antal kyrkor, samfund och sekter. All bibelläsning innebär samtidigt en tolkning utifrån förutsättningar som inte alltid är medvetna för bibelläsaren (se vidare mitt blogginlägg om den nödvändiga auktoriteten). Det går helt enkelt inte att läsa Bibeln ”from scratch”. Också den historiska bibelforskningen har sina givna utgångspunkter. Frågan om Bibelns auktoritet blir i själva verket en frågan om läroauktoritet. Katolska kyrkan har här en tvåtusenårig lärotradtion att bygga på som bevarar den från ensidighet och låter den kristna tron fördjupas i all dess rikedom.

Den nödvändiga auktoriteten

Ulf Ekmans förestående konversion till katolska kyrkan har sänt svallvågor genom svensk kristenhet. Konversionen kommer kanske inte som någon överraskning. Det har funnits åtskilliga förebud, men för många som litat på Ulf Ekmans auktoritet upplevs konversionen förmodligen ändock som ett svek (se t.ex. tidningen Dagens ledare). En sak visar denna konversion med all önskvärd tydlighet. Auktoritet inom religionen är ingen främmande fågel men får aldrig knytas till någon enskild människa. Ulf Ekman, som varit en auktoritet för många, har till sist insett att hans egen auktoritet inte längre räcker till.

Det ligger ingenting konstigt i att det är nödvändigt med auktoritet i kyrkan, ingenting konstigare än att vi i vårt dagliga liv ständigt är hänvisade till att lita på auktoriteter. Många vill hävda att Bibeln är deras enda auktoritet. Detta är en illusion. Bibeln har alltid tolkats och kommer alltid att tolkas. Den tolkar sig inte själv. Bibeln allena är icke allena. Bakom varje bibeltolkning står ofta en enskild person. Protestantismens historia är fylld av sådana enskilda personer och bibeltolkningar som givit upphov till ständigt nya samfund, kyrkor och sekter. De reformatoriska Luther, Zwingli, Calvin har fått otaliga efterföljare nyare tid, en Waldenström, en Rosenius, en William Booth, en Levi Pethrus, en Ulf Ekman o.s.v., var och en med sin egen specialitet. Det är protestantismens svaghet  att den tror sig bygga på Bibeln allena utan att inse att Bibeln aldrig kan vara allena.

Det är i insikt om detta som inte bara Ulf Ekman utan åtskilliga andra, präster och lekmän, har insett att den enda auktoritet som är hållbar i kyrkan är den som kyrkan själv tillhandahåller genom sitt tvåtusenåriga läroämbete, som garanterar arvet från apostlarnas dagar. Det är i denna lärotradition som Bibeln har uppstått som ett vittnesbörd om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Det är i denna lärotradition som kyrkans trosbekännelser har formulerats. Det är i denna lärotradition som gudstjänstens struktur har vuxit fram. Det är i denna lärotradition som kyrkan alltjämt i denna dag formulerar sig i en ny tid med nya problem.

Många har den föreställningen att det i den katolska kyrkan är påven som bestämmer vad man skall tro och att påven är den yttersta auktoriteten för allting. Ingenting kan vara felaktigare. Petrusämbetet är visserligen en garant för kyrkan enhet och mot irrläror, som hotar den givna uppenbarelsen i Jesus Kristus. Men påven står aldrig "allena" utan alltid i samråd med biskopskollegiet. Över huvud taget finns  i den katolska kyrkan inget ”allena”. Det är därför hon med rätta kan kalla sig ”katolsk”, d.v.s.  allomfattande.

Sök först Guds rike

”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt. 6:33). Orden kommer som en slags avslutning på Jesu uppmaning att inte göra sig bekymmer (6:25-32). Det är lätt att fastna i de romantiska beskrivningarna av himlens fåglar och ängens liljor, som till synes klarar sig utan att göra sig några bekymmer. Ändock vet vi att varken fåglar eller liljor lever så bekymmerslöst som det kan se ut. Fåglar kan bli mat åt andra och liljor kan trampas ner. Men i ett avseende är fåglar och liljor förebilder. De söker inte fylla ut sitt liv med mer än vad de behöver för att överleva. I det avseendet är människan omåttlig. Hon låter sig inte nöja med vad hon behöver för att överleva utan hon samlar på sig för att fylla ett tomrum. Detta ”tomrum” som varje människa kan känna inom sig själv har inte med kroppslig hunger och törst att göra utan är ett rop efter en mening i tillvaron. (Om man vill kan man finna ett dagsfärskt exempel på detta människans ångestrop i en recension över ”Teater terrified to the last degree” i dagens Sv.D.). Det är detta tomrum som Jesus vill fylla när han säger ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” – d.v.s. mättnad för er andliga hunger och törst.

Att söka Guds rike kan ju tyckas som en ganska enkel uppmaning om man bara vet var man skall söka och vad som menas med Guds rike. Det andliga tomrum som vi kan känna inom oss och som får oss att samla på allt mellan himmel och jord – inte bara materiella ting utan också underhållning och nöjen – är i själva verket en påminnelse om vårt gudomliga ursprung och vår gudomliga bestämmelse. Det bästa beviset för detta är att tomrummet aldrig blir fullt. ”Ögat mättas icke av att se och örat blir aldrig fullt av att höra” (Pred. 1:8). Tomrummet kan aldrig fyllas av någonting annat än av den gudomliga fullheten själv. Det är denna gudomliga fullhet som Jesus kallar ”Guds rike”.  Att söka den fullheten är människans viktigaste värv. Ingenting annat kan mätas med detta.

Många undrar var den fullheten finns. Till några fariséer, som frågade Jesus om Guds rike, svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller : Där är det. Nej, Guds rike är inom er [a.ö. ’mitt ibland er’]” (Luk. 17:20f.). Svaret kan tyckas dunkelt tills man inser att Guds rike är Jesus själv och den relation som man upprättar till honom i det ögonblick då man svarar på hans kallelse och följer honom. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”. Det är en god levnadsregel inte bara för fastetiden utan för hela livet.

Älskar Gud ateister?

”Ett kan vi lära oss av döden: att livet förpliktigar. Detta att vara vid liv, att ha ett liv, är också att bära ansvaret för att leva det så sant och meningsfullt vi bara kan. När en människa dör, lämnar hon den påminnelsen i arv, det är vackert och vi kan behöva den”. Orden inleder Therese Erikssons recension av den bortgångne filosofen Thomas Anderbergs sista bok Det mesta blir aldrig av.

Att leva livet så sant och meningsfullt som vi bara kan. Det är ingen dålig maxim. Man brukar säga att ateister är gudsförnekare, men ibland tror jag att det som de förnekar mest är en vrångbild av Gud. Om man söker sanningen och inte låter sig begränsas bara till det som kan vägas och mätas eller till det som vetenskapen kan godkänna utifrån sina premisser, då kan man inte hamna fel.

Jesus berättade en gång en liknelse om en man som hade två söner. Han sa till den förste ”Min son, gå ut och arbeta i vingården”. Sonen svarade ”Nej, det vill jag inte”, men sedan ångrade han sig och gick. Sedan sa mannen samma sak till den andre sonen. Han svarade ”Jag skall gå, Herre”, men han gick inte. Vem av de båda sönerna gjorde vad fadern ville?

Till sist handlar det inte så mycket om vad vi säger utan om vad vi gör, om vi lever livet ”så sant och meningsfullt som vi bara kan”. Att söka sanningen är aldrig fel. Att göra det som är sant och rätt är aldrig fel. Joseph Ratzinger (påven Benedikt XVI) skriver i sin bok Christianity and the Crisis of Cultures att även om vi lever i ett sekulariserat samhälle skall vi inte leva efter liberalismens princip ”som om Gud inte fanns” utan i stället i enlighet med Pascals slutsats ”som om Gud fanns”. Gud älskar ateister inte för att de förnekar honom utan när de söker sanningen och lever livet så sant och meningsfullt som de bara kan.

Pride: stolthet eller högmod?

Ett av de vanligaste låneorden i svenska språket är ”pride”, som betyder stolthet – men också högmod. Dock är det mest i den första betydelsen som ordet har blivit populärt på svenska. ”Pride” betyder då att vara stolt över sig själv, att inte låta sig kuvas, att äga självförtroende och självkänsla. Sådan självkänsla anses vara en bristvara i vår tid och det finns en uppsjö med självhjälpsmetoder för hur man skall kunna avhjälpa en sådan brist (se Anders Mathleins understreckare om myten om självhjälp som ersättning för religionen i Sv.D. 3/3). I betydelsen ”stolthet” har ordet  ”pride” framför allt annekterats av hbtq-rörelsen, som gör stort nummer av det genom sina pride-festivaler.

Men ”pride” kan också betyda ”högmod”, ”övermod”. Steget från stolthet och självkänsla till högmod och egenrättfärdighet kan  tyckas stort men är i själva verket ytterst kort och lätt att ta, i synnerhet som det bygger på människans egen vilja och förmåga. Det är inte utan skäl som Ordspråksboken skaldar ”Stolthet går före undergång och högmod går före fall” (16:18). Det är detta steg som Adam i syndafallsberättelsen tar när han vände sig bort från Gud för att gå sin egen väg. Berättelsen om syndafallet återspeglar hur människan vänder sig bort från sin skapare för att bara leva i tro på sig sjäv och sina egna möjligheter. Sådan är människan situation i dag. Den högmodiga och övermodiga människan har gjort sig själv till enda auktoritet. Hon tror sig vara i stånd att själv fullända sitt liv.

Det dramatiska (och traumatiska) är att den högmodiga människan aldrig kan få nog. Hon kommer inte bara att dra andra människor med sig i fallet. Hon kommer ständigt att hungra efter mer uppskattning, mer berömmelse, mer tillfredsställelse – utan att för den skull bli nöjd. Den högmodiga och övermodiga människan kommer alltid att samtidigt vara urtypen för den hungrande och besvikna människan.

Finns det en väg tillbaka? Ett ord som i motsats till ”pride” i stort sett fallit ur bruk är ”ödmjukhet”. Det anses passé och omodernt eftersom saken själv är föråldrad. Ödmjukhet associeras till underkastelse, förnedring, feghet, svaghet – allt sådant som föraktas i en tid som bara hyllar styrka, framgång, lycka och tillfredsställelse. Det är sant att om ödmjukheten bara vore en mänsklig dygd, en mänsklig ansträngning, då skulle den knappast hjälpa. Då skulle den i värsta fall bara leda till ytterligare egenrättfärdighet.

Det finns en väg tillbaka, en väg som Gud har anvisat och berett. ”Följ mig”, säger Jesus till sina första lärjungar. ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Vägen heter efterföljelse, en efterföljelse av Jesus, som genom sin ödmjukhet visat vägen för sina efterföljare. ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus”, skriver Paulus i sitt brev till de kristna i Filippi. ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil. 2:5-8).

Ödmjukheten är därför ingen passivitet, den är i stället högsta aktivitet, att gå in under ett mål för att fullfölja det. Genom sitt ödmjuka nedstigande når Kristus sin upphöjelse (Fil. 2:9). Det gäller också hans efterföljare. Det händer någonting med den som ödmjukar sig. ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk. 18:14). Vägen tillbaka är också vägen framåt. Högmodet ställer det egna jaget i centrum, men ödmjukheten ställer min nästa i centrum. ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva” manar Paulus. ”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras” (Fil. 2:3f.)

Att  följa Jesus på hans lydnadsväg, ödmjukhetens och utblottelsens väg är något som vi blir särskilt påminda om i fastans tid.

(Mer läsning om ödmjukheten finns bl.a. i br. Ingmar Svantesons kommentar till den helige Benedictus regel, ...och jag visste det inte, Artos 2013, s. 121-124.)

Om "rätten" till vår egen kropp

I tidningen Dagen skriver Jessica Schedvin i en debattartikel om kvinnors rätt till abort att kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp. Eftersom fostret före en viss tidpunkt är biologiskt beroende av kvinnan som bär det, måste det betraktas som en del av kvinnans kropp. Alltså har hon ”rätt” att göra sig av med det.

Det finns många felslut i resonemanget. Inte ens det obefruktade ägget kan utan vidare sägas vara en del av kvinnans kropp. Det stöts nämligen bort vid menstruationen. Det befruktade ägget lever däremot kvar och har sitt eget liv men får sin näring från modern. Hos däggdjur (ditt människan hör) sker denna tillväxt i livmodern (som är en del av kvinnans kropp), men hos andra djurarter sker tillväxten i ägget utanför moderns kropp. Parallellen visar hur dåraktigt det är att kalla det befruktade ägget för en del av kvinnans kropp. Det är redan från början fråga om en het ny individ.

Den allvarligaste invändningen kan man emellertid rikta mot det som av många betraktas som ett postulat, nämligen att kvinnan har rätt till sin egen kropp. I motsats till denna klyscha vill jag påstå att ingen människa har någon ”rätt” till sin egen kropp. Vi har inte skapat eller tillverkat kroppen åt oss själva utan den är oss given i själva vår existens. Kroppen är med andra ord en gåva, men inte en gåva som vi har ”rätt” till utan en gåva som tvärtom medför förpliktelser. Varje gåva medför i något avseende förpliktelser och kroppen är inget undantag.

Att kroppen inte är någon ”rättighet” inser man också av det faktum att vi alla kommer att dö. Gåvan kommer med andra ord att förr eller senare tas ifrån oss, men fram till dess att detta sker har vi förpliktelser till att i möjligaste mån förvalta den gåva vi har fått. Kroppen betydelse ligger inte i våra rättigheter utan i våra skyldigheter. Vi har skyldigheter mot vår egen kropp att förvalta den på rätt sätt, att inte utsätta den för onödiga faror eller förstöra den genom vårt sätt att leva. Detta har inte minst sin tillämpning på sexuallivet, som är den kanske ömtåligaste delen av vårt personliga liv. Här har vi alla, män som kvinnor, samma förpliktelser inte bara mot oss själva utan också mot varandra. Kvinnors krav på rätten till sin egen kropp vilar på dystra erfarenheter av mäns övervåld, men att använda det som argument för abort löser inga som helst problem.

Se också mitt tidigare blogginlägg: Att få bestämma över sin egen kropp

Att söka Gud

”Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära” (Jes. 55:6).

Att söka Gud torde vara den mest grundläggande och viktiga verksamhet, som en människa kan ägna sig åt. ”De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi och vi är borta”, skriver psalmisten (Psalt. 90:10). ”Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet”. Den visheten är inte bara vanlig mänsklig klokhet och förstånd utan den hjärtats vishet som heter gudsfruktan, att söka Gud. ”Den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom”, skriver Hebreerbrevets författare (Hebr. 11:6). Motsatsen till vishet är dårskap. ”Dårarna tänker: ’Det finns ingen Gud.’ De handlar fördärvligt och skändligt, ingen gör det goda. Herren blickar ner från himlen, han ser på människosläktet: Finns det någon som är klok, någon som söker sig till Gud?” (Psalt. 14:1f.)

Människans sökande efter Gud är existentiellt och i sig ett tecken på att Gud finns och att vi är skapade av Gud. Men var söker vi honom? Var är Herren nära? Var finner vi honom? Många menar att man först och främst skall söka Gud i naturen. För så vitt det inte bara är fråga om naturmystik eller någon slags romantisk naturkänsla så ligger det åtskilligt i att söka Gud i hans skapelse. Paulus skriver i Rom. 1:20: ”Allt sedan världens skapelse har hans [Guds] osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” Därför menar Paulus att det inte finns något försvar för människor som i gudlöshet och orätt ”håller sanningen fången”, d.v.s. inte ärar och tackar Gud just som Gud. ”Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar.” Men hur man än ser på saken så leder oss naturens underbara mysterier inte till någon klar bild om vem Gud egentligen är.

Andra menar att man skall söka Gud i tystnaden, i stillheten, i bönen, i den stängda kammaren, i hjärtat. För detta kan det anföras åtskilliga exempel. Profeten Elia sökte Herren vid Guds berg Horeb. Men när Gud uppenbarar sig för honom sker det varken i stormen, jordbävningen eller i elden utan i ljudet från en sakta susning (1 Kung. 19:9-14). ”När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be till din fader som är i det fördolda” säger Jesus i bergspredikan. ”Den som ber han får, den som söker, han finner, och för den som bultar, skall dörren öppnas”. Det är visserligen sant att vi skall söka Gud och tala med honom på det viset, men han förblir fördold för oss om vi inte också söker och finner honom på ett mer uppenbart sätt. När Mose mötte Gud i den brinnande busken (2 Mos. 3) eller i klippan på berget Horeb (2 Mos. 33) fick han lov att skyla sitt ansikte, ”ty ingen människa kan se mig och leva”. ”Mitt ansikte får ingen se”.

Mötet med Gud i naturen och i bönen är riktiga och viktiga, men först och främst skall man söka Gud där han allra tydligast har uppenbarat sig, nämligen i Kristus. Där har Gud för första gången uppenbarat sitt ansikte. ”Den som har sett mig har sett Fadern”, säger Jesus (Joh. 14:9) – ”Jag och Fadern är ett” (Joh. 10:30).

”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”. Så inleder Jesus sitt framträdande enligt Markusevangeliet. Tre korta men innehållsrika meningar. Man skulle kunna förkorta dem ännu mer: Nu! Här! Vänd om! Det ligger en oerhörd utmaning i Jesu proklamation, eftersom den ställer krav på förändring och förvandling.

Tiden är inne. Uppmaningen gäller nu, inte i morgon. De flesta människor har en benägenhet att skjuta upp – särskilt det obehagliga – till morgondagen eller till en ännu senare tidpunkt. Fastän alla människor vet att de skall dö är det ingenting som de vill gå omkring och tänka på. Man lever som om man hade all tid till förfogande och som om döden bara var en obehaglig tanke och ingen verklighet. Men till sist kommer tiden ifatt oss. Vårt timglas rinner ut. Därför finns det ingen anledning att skjuta upp tanken på att livet kommer att ta slut. Det är bättre att förbereda sig på det än att skjuta upp det. Det bästa sättet att förbereda sig på det är att lyssna till honom som säger: ”Tiden är inne, Guds rike är nära! Omvänd er och tro på budskapet!”

Guds rike är nära. När någonting sägs vara nära, är närheten ofta lika påtaglig som värmen från en het ugn eller värmen från en väns kind. Man behöver inte vänta för att känna närheten. När fariséerna frågade Jesus om när Guds rike skulle komma, svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er” (Luk. 17:20). Det sista kan också översättas: ”Guds rike är mitt ibland er”. Hur kunde Jesus säga så till fariséerna? Jo, därför att Guds rike var nära i honom själv. De kunde känna värmen från Guds rike i hans närvaro. De behövde bara öppna sina hjärtan för att ta emot den. ”Omvänd er och tro på budskapet!”

I dag är Jesus närvarande i sin kyrka, i dess ord och i dess sakrament. Andra vatikankonciliet konstaterar att ”Kristus alltid är närvarande i kyrkan, i synnerhet i de liturgiska handlingarna. Han är närvarande i mässans offer, dels i prästens person – ty ”densamme frambär nu offret genom prästernas tjänst som en gång frambar sig själv på korset” – dels och framför allt under de eukaristiska gestalterna. Han är närvarande med sin kraft i sakramenten, så att när någon döper är det Kristus själv som döper. Han är närvarande i sitt ord, så att det är han själv som talar då de heliga skrifterna läses i kyrkan. Han är slutligen närvarande när kyrkan ber och sjunger, han som gav löftet: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt. 18:20) (Sacrosanctum Concilium).

Men Kristus är närvarande i sin kropps lemmar också när de inte ber och sjunger. Ibland hör man sägas att kyrkan har ett budskap. Det är en underdrift. Precis som Jesus själv inte bara hade ett budskap utan själv var budskapet så har kyrkan inte bara ett budskap utan hon är själv budskapet. Det är i kyrkan som ordet och sakramenten traderas, bärs som i en livmoder – på Jesu uppdrag. ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig” säger Jesus till de sjuttiotvå lärjungarna (Luk. 10:16). Kyrkan är själv så involverad i budskapet att hon måste identifiera sig med budskapet. Hon kan inte bara ställa sig vid sidan om och förklara att hon visserligen är en budbärare men inte identisk med budskapet. Kyrkan är inte en organisation vid sidan av budskapet utan helt involverad som en del av budskapet, ja, hon är själva budskapet om fred och försoning med Gud. Det är därför som Kyrkan delar sin fridshälsning före kommunionen. Den uppståndne Kristus säger till sina lärjungar: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”. Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig Ande (Joh. 20:21).

Men för att detta skall fungera krävs det att vissa villkor blir uppfyllda. I sin översteprästerliga förbön ber Jesus för sin kyrka och för alla dem som kommer till tro på honom: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh. 17:21). För att världen skall tro på kyrkans budskap och på kyrkan som en del av budskapet måste kyrkan leva i kärlek. Kyrkans uppdrag är inte att ägna sig åt verksamheter. Men hon måste leva av kärleken och i kärlek. ”Mitt bud är detta, att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er… Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra” (Joh. 15:12-17). Endast den kyrka som lever i kärlek kan väcka människors tro.

I världen – men icke av världen

FN:s kommitté för barns rättigheter har inte bara skarpt kritiserat Den heliga stolen för underlåtenheten att gå till rätta med prästers sexuella övergrepp mot barn utan också klandrat den katolska kyrkan för dess inställning till aborter, homosexualitet och preventivmedel. Många har påpekat att kommitten  därmed har överskridit sina befogenheter och att dess kritik är given utifrån ideologiska ställningstaganden och inte utifrån föreliggande sakförhållanden.

För att förstå denna konflikt måste man göra klart för sig att den katolska kyrkans hållning till aborter, homosexualitet och preventivmedel styrs av den bakomliggande synen på människovärdet, på livets okränkbarhet och på människan som Guds avbild. Det mänskliga livet är okränkbart från avlelsen till döden. Sexualiteten står i livets tjänst och är biologiskt förknippad med avlelsen. Det är utifrån denna syn på sambandet mellan sexualitet och avlelse som den katolska kyrkan formulerar sig när hon träder upp till försvar för äktenskap och familj och ställer sig avvisande till homosexuella ”äktenskap”, preventivmedel och aborter. Det är också dessa värden i den naturliga lagen som sådana budord som ”hedra din fader och din moder”,  ”du skall icke dräpa” och ”du skall icke begå äktenskapsbrott” värnar om.

Här öppnar sig en avgrund till det moderna samhällets syn på människan som en autonom individ, som inte styrs av någonting annat än sina egna önskningar och sin strävan efter största möjliga välbefinnande. Barnrättskommittens kritik av den katolska kyrkans morallära utgår helt från den liberala, individcentrerade och subjektiva moraluppfattning som i dag är den gängse. Det är inte svårt att se vilken roll sexualiteten spelar i denna moraluppfattning. Det intensiva försvaret för hbtq-personers ”rätt” är i grund och botten ingeting annat än ett försvar för den sexualdyrkan som präglar det moderna samhället. Sexualiteten får under inga omständigheter skuldbeläggas även om en obegränsad sexuell utlevelse uppenbart leder till många oönskade konsekvenser. Den betraktas som en naturkraft som man inte kan göra någonting åt, som inte kan styras och som man egentligen inte heller kan ta något något ansvar för. Man kan utan överdrift påstå att sexualiteten intagit religionens plats i det allmänna medvetandet.

I kontrast till detta kan det vara på sin plats att se hur Paulus i Romarbrevets första kapitel analyserar inte bara sin tids utan hela mänsklighetens belägenhet. Paulus börjar i v.18 med att tala om ”Guds vrede”, inte som en aktiv handling utan som något som ”uppenbaras från himlen över alla gudlöshet och orätt hos människor som i orättfärdighet håller sanningen fången”. Kunskapen om Gud är nämligen tillgänglig för alla. Man kan sluta sig till den genom själva skapelsen, som uppenbarar inte bara Guds existens utan också hans egenskaper, hans makt och gudomlighet. Trots denna kunskap har människorna inte ärat honom som Gud eller tackat honom. I stället har de vänt sig bort från honom och bytt den oförgänglige Gudens härlighet mot dyrkan av mänskliga avgudar. ”Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa [d.v.s. gudfruktiga] men blev till dårar”.

P.g.a. detta gudlösa förhållningssätt har Gud utlämnat människorna till att följa sina egna hjärtans begär, till att i orenhet förnedra sina kroppar med varandra, man med man och kvinna med kvinna. De har bytt Guds sanning mot lögnen, de har dyrkat och tjänat det skapade i stället för skaparen. Guds vrede, som uppenbaras från himlen, riktar sig inte mot människan som Guds skapelse utan mot hennes gudlöshet och orättfärdighet, som har sin grund i människans vägran att erkänna Gud. Denna ”vrede” erfar människan som ett sår i sin egen kropp inte bara i det som vi kan kalla för syndens konsekvenser utan också i ett skuldmedvetande som hon ständigt försöker att skjuta ifrån sig (Rom. 1:18 - 2:11). Vägen till räddning ligger i omvändelsen till tron på Jesus Kristus (Rom. 3:21-26).

Grunden till människans kaotiska situation ligger alltså i att hon inte vill erkänna Gud eller att hon bara vill ha en gud efter sina egna tankar och önskningar.  Därför kan vi räkna med fortsatta och ständigt ökande konflikter mellan kyrkan och ett samhälle som är präglat av liberalismens individualism eller – som Augustinus uttrycker saken – mellan Guds stad och den jordiska staden. Situationen kan mycket väl utvecklas till något som liknar konflikten mellan kyrka och kejsarmakt före Konstantins edikt år 315. Jesus har både förutsett och förberett den konflikten när han säger till sina lärjungar och till sin kyrka: ”Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er. Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen,. utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er” (Joh. 15:18f.).

Se också Barnkommittens ansträngningar att undervisa Den heliga stolen i teologi har fyllt oss med förvåning!

Förmågan till skam

Under rubriken ”Förmågan till skam gör oss mänskliga” recenserar Håkan Lindgren i förra lördagens Sv.D. den norska kritikerns Kari Løvaas essäsamling ”Och de såg att de var nakna”. Løvaas framhäver i sin bok skammens positiva betydelse. I stället för att uppfatta skammen som något förkrympande, förminskande, nedtryckande innehåller skammen incitament till ansvarighet och kontaktskapande. En förutsättning för detta är emellertid att det också finns en möjlighet till förlåtelse. I ett samhälle där skammen inte accepteras och erkänns och där heller ingen förlåtelse ges, där söker sig skammen nya vägar: den resulterar i destruktiva beteenden, i självutlämnande, självutplåning och förintelse, något som man kan konstatera både i den moderna litteraturen, på scenen och på digitala medier. Ju större skam utan möjlighet till förlåtelse, desto mer av  självutlämnande och självförnekelse.

Skammen ses ofta som ett resultat av sociala skillnader och ändrar sig därför med tiden. Løvaas bok hämtar emellertid titeln till sin bok från syndafallsberättelsen i 1 Mosebok, närmare bestämt från det ögonblick när Adam och Eva äter av kunskapens träd: ”Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna”. Nakenheten står här inte för en känsla av skam utan för en reell skuld, en bruten gemenskap. Det är inte den fysiska nakenheten som är skamlig utan upptäckten att de är på väg bort från Gud. Adam och Eva har blivit avklädda, berövade den ursprungliga rättfärdigheten. Skulden är inte i första hand en känsla utan en insikt om en bruten relation.

I vårt samhälle är det inte bara skammen som förringas och förnekas utan också skulden. Vid åtal är det mera regel än undantag att den åtalade visserligen erkänner gärningen men förnekar skulden. Man får ett intryck av att det är försvarsadvokaternas huvudverktyg för att mildra straffsatsen, men det speglar samtidigt något av samhällets inställning till det som kallas skuld. När skulden inte kan förlåtas, när det inte finns någonstans att ta vägen för att få förlåtelse och upprättelse, då återstår ingenting annat än att förringa eller t.o.m. förneka skulden. Därmed tar man också bort möjligheten till ansvar för sin gärning.

Om förmågan till skam kan göra oss mänskligare, så kan förmågan till skuld göra oss gudomligare, d.v.s. föra oss närmare Gud. Typexemplet på detta är Jesu berättelse om farisén och tullindrivaren, där den senare gick hem "rättfärdig snarare än den andre" därför att han insett och bekänt sin skuld (Luk.18:9-14). Kanske är det detta överskridande av den tabubelagda gränsen mellan skam och skuld, mellan mänskligt och gudomligt som Lindgren efterlyser i sin kritik av Løvaas brist på djupborrande i sin bok om skammen.

Se också mitt blogginlägg "kunskapens träd på gott och ont".

Att överleva som människa

I onsdagens TV-Aktuellt intervjuades försvarets överlevnadsexpert Jonas Månsson, som i förväg tränat de båda journalister som hållits fångna som gisslan i Syrien. Han menade att det i en gisslansituation är nödvändigt för den som tagits som gisslan att få till stånd en dialog med förövarna för att berätta så mycket som möjligt om sig själv och därigenom framstå som en verklig person med ett människovärde och inte bara som en potatissäck, ett offer eller ett objekt för utpressning. En sådan relation är nödvändig inte bara för att  rädda sitt eget skinn utan också för att vinna motståndarens hjärta och sympati. Det gäller m.a.o. att upprätta en fungerande relation till sin fiende. Att överleva som människa är i hög grad att leva som medmänniska och att ge av sig själv.

Som framgår av intervjun i Aftonbladet var det också den metod som de båda kidnappade journalisterna använde sig av. Anmärkningsvärt är att de därvid gick längre än vad man kanske kunnat förvänta sig genom att förklara sig vara kristna, att de bad med knäppta händer och firade julafton genom att tända ett ljus. Det finns knappast någon anledning att betvivla äktheten i denna bekännelse i synnerhet som de inte kunnat förutse effekten av den i en muslimsk omgivning. Att de sedan också valt att berätta om detta i en religionslikgiltig svensk omgivning där allt som har med religion och i synnerhet kristendom att göra betraktas med skepsis och i varje fall som en privatsak, är ännu mer anmärkningsvärt – men välkommet. Kanske kan det fungera som ett förebud om en mer öppen attityd till religionens värde och existens i samhället.

Överlevnadsexpertens råd har djupa rötter. Det påminner om vad Jesus säger i den s.k. bergspredikan: ”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom  din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig” (Matt. 5:38-42).

Det kan naturligtvis vara tvivel underkastat om man i en gisslansituation verkligen har möjlighet att påverka sin utpressare.  Utan tvivel finns det situationer där gisslan är helt utelämnad åt sig själv och sitt öde. Då återstår ingenting annat än den bön som överlåter allt åt den himmelske Fadern: ”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav de tröstar mig”. Att överleva som människa är inte bara att själv uppträda som medmänniska utan att också överlämna sig till den som själv blivit människa i Jesus Kristus, han som säger: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”.

Se också tidningen Dagen

Sturmarks bekymmer

Regelbundet återkommande inför varje terminsavslutning i skolan är debatten om skolavslutningar i kyrkan. Med anledning av regeringens förslag om att vissa religiösa inslag skall vara tillåtna träder humanistiska förbundets ordf. Christer Sturmark upp till försvar för otron. Det verkligt anstötliga tycks för honom vara prästens närvaro och medverkan. Man skulle kunna förstå Sturmarks oro om prästen verkligen fungerade som präst och inte bara som en ceremonimästare. Men i de flesta fall inskränker sig prästens insats till att säga några oförargliga ord och att hålla sig inom de gränser som den allmänna opinionen föreskriver.

Likväl kan jag inte annat än hålla Sturmark räkningen för den uppenbara fruktan och beröringsskräck som han känner inför Guds ord. Om det är något han borde frukta och kanske också fruktar så är det inte prästen som person utan det budskap som prästen är satt att förmedla, Ty – som det står i Hebr. 4:12 – "Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar." Det finns skäl till oro för otron. Varje människa som aldrig så lite fördjupar sig i nya testamentets budskap kan inte undgå att gripas av det vittnesbörd som det förmedlar om Jesus Kristus. Man kan lätt bli en troende – och det vore farligt.

Sedan detta är sagt vill jag också konstatera att något konfessionslöst tillstånd i samhället – och därmed i skolan – inte existerar. Man kan försöka hålla de etablerade religionerna på armlängds avstånd. Själva detta avståndstagande är en bekännelse, en confessio, till en tro, nämligen tron att det inte finns en Gud. De s.k. humanisterna försöker ofta hävda att deras förnekelse är vetenskapligt underbyggd, men sanningen är ju att vetenskapen aldrig kan göra Gud till föremål för sin undersökning. Gränsen går inte mellan tro och vetenskap utan mellan tro och otro och för båda finns rationella men olika skäl.

Däremot finns det anledning att noggrannare undersöka grunden för de värderingar som man försöker förmedla. När förbundet Humanisterna lägger beslag på ordet humanism så vill de ge sken av att de företräder en humanare, d.v.s. mänskligare inställning till människan än andra livsåskådningar. Det är naturligtvis nonsens. Humanisterna ägnar sig uteslutande åt religionskritik, inte åt kritik av det omänskliga samhället. Kritiken mot humanisternas tolkningsföreträde av ordet "humanism" kvarstår. I själva verket kvarstår också frågan om någon "humanism" utan gudstro och i synnerhet utan kristendomens syn på människan som Guds avbild verkligen är möjlig. Kommunismens, nazismens, fascismens och andra ismers vedervärdiga handlingar under det gångna seklet talar för motsatsen. Om detta borde vi tala.

Myt eller mysterium?

Kjell Bengtsson har i Kyrkomusikernas tidning tagit till orda i en aktuell och för många brännande fråga: Hur skall man förstå kyrkans dogmer, t.ex. trosbekännelsen, och hur skall man göra dem begripliga för vår tids människor? Hans lösning är att se dem som myter, d.v.s. snarast som poetiska och bildlika beskrivningar av en bakomliggande andlig verklighet, som man aldrig kan gripa om med sitt förnuft och därför heller aldrig riktigt kan förstå. T.o.m. Bibelns utsagor är att förstå som mytiska uttalanden och skall därför inte förstås som uttalanden om verkligheten. Kjell Bengtssons ärende är både att ge uttryck för en personlig upptäckt och att ömma för körsångares och andra gudstjänstmedverkandes behov av förståelse.

Till stöd för sin mytiska förståelse anför Kjell Bengtsson Karin Armstrong, en f.d. nunna och känd religionshistoriker, f.d. ärkebiskop KG Hammar,  den tillträdande ärkebiskopen Antje Jackelén samt Eskil Franck, teol.dr. och f.d. präst i Svenska kyrkan. Ledordet för dessa auktorer kan sägas vara artikelrubrikens "Gud är större" – underförstått: än våra tankekategorier. Ledordet är ett citat ur 1 Joh. 3:20 och handlar i sitt sammanhang inte alls om att Gud är större än våra tankekategorier utan om att han är större än vårt eget samvetes dom över oss själva.

Kjell Bengtsson är säkert ute i ett vällovligt syfte, men jag tror inte att hans lösning kommer att locka människor till kyrkan eller behålla de tvivlande, därtill är människors sökande efter sanning och klara besked i en subjektiv och pluralistisk värld alltför starkt (se t.ex. Lena Anderssons kritik av vad hon kallar "dunbolsterteologin"). Kyrkan har aldrig tvekat om att hennes budskap vilar på en solid grund. Jag citerar från det nämnda första Johannesbrevets inledning: "Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord."  Tydligare kan det knappast sägas att Kyrkans förkunnelse vilar på en sedd och upplevd verklighet, nämligen Kristus. Stora delar av Johannesbrevet är för övrigt en uppgörelse med antikrist och med villfarelsens ande.

Inte mindre kategorisk är aposteln Petrus: "Det var inte några skickligt hopdiktade sagor [eg. står det "myter", mytois på grekiska] jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät" (2 Petr. 1:16-21 – Petrus syftar här på upplevelsen på förklaringsberget). Och Paulus konstaterar krasst: "Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro (1 Kor. 15:14).

Nu invänder någon: Ja, detta gäller Bibelns vittnesbörd, men hur är det med trosbekännelsen? Jag svarar: det gör ingen skillnad. Kristus har grundat sin Kyrka (Matt. 16.18f.) och givit henne hennes uppdrag (Matt. 28:16-20). Nya testamentet är Kyrkans vittnesbörd om Kristus och i Kyrkans famn vilar vittnesbördets traditionsförmedling (se t.ex. 1 Kor. 11:23) och försvar. Det är Kyrkan som har fastställt nya testamentets omfång, dess kanon, och avgränsat det mot hotande förvanskningar  och irrläror. Trosbekännelserna liksom konciliernas beslut om deras formuleringar är ett led i detta försvar. Gamla testamentet skall i Kyrkan läsas som en profetia om Kristus. När Paulus i Ef. 5:31f. utlägger 1 Mos. 2:24 om att mannen skall lämna sin far och sin mor för att hålla sig till sin hustru så att de blir "ett kött", så tillägger han "Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan".  "Hemlighet" är en översättning av det grekiska ordet "mysterion", mysterium, i latinet översatt med "sacramentum", sakrament. Äktenskapet avbildar i sin enhet enheten mellan Kristus och Kyrkan. Denna enhet är ingen myt – den är i stället ett stort mysterium, en stor hemlighet.

Den kristna tron är fylld av sådana hemligheter. Treenigheten, enheten mellan Fadern och Sonen och den heliga Anden är ingen myt, den är ett mysterium. Som alla andra mysterier i den kristna tron tar den tid att lära känna och förstå. Kanske är det den moderna människans brist på tid som gör det så svårt för henne att lära känna och förstå den kristna tron. Men lösningen heter inte att släta över svårigheterna med tal om "myter". Det är en lättköpt väg. Lösningen är snarare att tränga djupare in i Gudsordet, djupare in i det största mysteriet av alla, det som julen budskap handlar om: att Gud har blivit människa i Jesus Kristus.

Gud är större – än vad?

På DN Debatt har biskop Antje Jackelén tagit till orda med anledning av att hennes valspråk "Gud är större" har kritiserats för religionsblandning och otydlighet. Hennes försvar är att visa på det bibelord från vilket valspråket är hämtat, nämligen 1 Joh. 3:18-20. Det är ett ödesdigert misstag. En blick på ifrågavarande bibelställe visar nämligen att ordet om Guds storhet inte alls handlar om att Gud är större än våra tankekategorier utan att han är större än vårt hjärta: "Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss."

Gud är alltså större än vårt hjärtas (samvetes) dom över oss själva. Samma tolkning ger oss också Augustinus, från vilken i den kristna traditionen "Deus semper major" närmast är hämtat (Enarratio in Psalmum LXII, 16: CCL 39, 804). Han säger där att vi är som små barn, som Gud skyddar under sina vingars skugga på samma sätt som hönan skyddar sina kycklingar. Gud är alltid större, hur mycket vi än växer. I vår autonomi, vår tillit till oss själva, vår självsäkerhet, försöker vi frigöra oss från Gud och blir därmed  slavar under oss själva. Aposteln Johannes förmanar oss: endast genom att hålla Guds bud och göra det som behagar honom, nämligen tro på hans sons Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss, kan vi förbli i Gud och Gud i oss.

Guds storhet i förhållande till vårt hjärtas fördömande av oss själva sammanhänger alltså med inkarnationen. Guds människoblivande i Jesus Kristus är emellertid en trossats som kategoriskt förnekas av både judendomen och islam. Det är tänkvärt att läsa fortsättningen på aposteln Johannes brev: "Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen" (1 Joh. 4:1-3). Polariseringen, som Antje Jackelén fruktar, är ibland ett nödvändigt försvar för sanningen.  Ärkebiskop electas användning av "Gud är större" skiljer sig uppenbart från aposteln Johannes bruk.

Se tidningen Dagens ledare om vikten av en saklig debatt!
Läs också BloggarDags inlägg
samt Siewert Öholms artikel i Världen idag. 

Den universella kyrkan – en tankekonstruktion

KG Hammars inlägg i Kyrkans tidning om Jesus Kristus som en tankekonstruktion har med rätta föranlett en uppsjö av invändningar, inte bara från skilda grupper i Svenska kyrkan utan också från frikyrkligt håll och från fristående skribenter.

Desto mer uppseendeväckande är det att man inte  från kritikernas håll gör upp med det som verkligen ger intryck av en tankekonstruktion i det egna skafferiet, nämligen föreställningen om en universell kyrka som omsluter och omfattar alla kristna kyrkor och samfund. Denna universella kyrka saknar nämligen varje slag av konkreta drag i den verklighet som omger oss och kan därför betraktas som en tankekonstruktion, vars uppgift tycks vara att försvara den egna bristen på ekumenik.

I själva verket måste Kyrkan vara lika konkret som Jesus Kristus själv. Andra Vatikankonciliet drar i sin dogmatiska konstitution om Kyrkan en parallell till inkarnationen, Kristi människoblivande. "Liksom… den antagna människonaturen tjänar det gudomliga Ordet… så tjänar på liknande sätt Kyrkans sociala struktur Kristi Ande…" Denna sociala struktur är inte en av människor konstruerad förening av troende utan en gemenskap grundad av Jesus Kristus själv, som är dess huvud. Det är han som genom sin ande kallar samman de troende till en och samma kropp, men denna kropp är inte bara en andlig gemenskap utan har också sin synliga struktur under Petrus och de övriga apostlarnas ledning. Denna Kyrka "har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (subsistit in Ecclesia catholica), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom…"  Denna heliga, katolska och apostoliska Kyrka är en högst konkret verklighet. Den är ingen tankekonstruktion.

Varje ekumenisk strävan måste ha denna konkreta verklighet som utgångspunkt och som mål. Så länge detta inte sker på det officiella planet torde enskilda konversioner vara den enda möjliga vägen för ekumeniska strävanden.

Läs gärna denna blogg