Rondellhundens återkomst

Sv.D. meddelar att konstnären Lars Vilks till sommaren kommer att ha en utställning på ett galleri i Malmö. Där kommer han att ställa ut såväl rondellhundar som andra avbildningar av profeten Muhammed. Med anledning av detta har Malmö stads dialogforum kallat till en sammankomst med representanter för olika religioner i Malmö. För att undvika våldshandlingar kommer man att föreslå dem som känner sig kränkta att göra polisanmälan i stället för att gripa till våld. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu, som inte precis gjort sig känd som någon försvarare av judar, ställer emellertid i detta fall upp till försvar för muslimerna. Reepalu anser Vilks rondellhundar vara "bedrövlig" konst och hoppas på publikfiasko. Vilks själv säger att man måste kunna kritisera Islam.

Problemet är att den "kritik" som man menar sig vilja framföra med bildmässiga framställningar i hög grad är känslomässigt grundad och inte så lätt låter sig transponeras till begripliga utsagor. Detta gäller inte bara om Vilks rondellhundar utan också om Elisabet Ohlson Wallins kristendomskritiska målningar eller installationer. De är uttryck för konstnärens aversion och påminner snarast om när små barn skriker och stampar utan att kunna göra sig förstådda. Ur den synpunkten är det inte underligt om konstverken också blir känslomässigt mottagna och avvisade, d.v.s. uppfattas som hädelse. Därmed har man knappast åstadkommit någonting gott utan hamnat i ett skyttegravskrig.

Vill man verkligen framföra kritik – vilket man har all rätt att göra – och åstadkomma någonting positivt med sin kritik, då måste man göra det med rationella argument och förnuftiga resonemang och inte bara genom att sparka bakut. Detta gäller i hög grad den kritik som man vill framföra mot Islam men också mot andra religioner. Det finns företeelser inom Islam som det är lätt att uppfatta som oförenliga med vad vi brukar kalla demokratiska värden. Till dessa värden hör människovärdet, tanken på alla människors lika värde och uppfattningen om den fria viljan. Att dessa värden står i överensstämmelse med eller till och med har sin grund i kristen tro är visserligen tänkvärt men inte nödvändigt för en rationell argumentering.

Vad man kan hoppas på är därför att man avstår från sluggerboxning och i stället samtalar om grunderna för vår demokratiska ordning. Till denna hör inte bara yttrandefrihet och religionsfrihet utan också respekten för människovärdet och synen på människan. En religion som griper till våld eller som vill ha lagar till skydd mot hädelse gräver snart sin egen grav.

Se också mitt tidigare blogginlägg: En Gud som låter sig hädas
Se också Sverige behöver fler anti-islamister 

Vad väntar vi oss av en ny påve?

Påven Benedict XVI skall avgå. Katolska kyrkan kommer att under mars månad få en ny påve. Inte bara Katolska kyrkans utan också världens blickar riktar sig mot detta nya påveval. "Stora utmaningar väntar näste påve" skriver Gunilla von Hall i söndagens Sv.D. Men vad världen väntar sig av "världens nästa påve" (sic!) berskrivs alltid i politiska termer, någonting som också påven själv påpekade i slutet av sitt sista improviserade tal till prästerskapet i Rom. Vad som är "intressant" för världen  är en ny syn på prästcelibat, samkönade äktenskap, dödshjälp, aborter, stamcellsforskning, kvinnliga präster och preventivmedel. Det enda man med säkerhet kan säga är att ingenting av allt detta kommer att förändras. (Se f.ö. Roland Poirier Martinssons ledare om påven och aids.) Kyrkans tro kommer alltid att förbli en stötesten och utmaning för världen, d.v.s. mot individualismens och sexualliberalismens värderingar.

Vad många, också katoliker, fruktar är att Kyrkans fasthållande vid "konservativa" moraluppfattningar skall leda till att Kyrkan utarmas och förlorar sitt inflytande. Ingenting kan vara felaktigare. Om Kyrkan utarmas beror det inte på "konservativa" moraluppfattningar, inte heller på vad en ny påve i det fallet kan ha för inflytande utan på hur miljoner katoliker runt om i världen lever och förverkligar sin tro. Tror vi verkligen vad Kyrkan tror och är övertygade om dess sanning, så kommer det att ha en förvandlande kraft inte bara på oss själva utan också på världen. Ingen har mer energiskt påpekat detta än den nuvarande påven, som också proklamerat det innevarande året som ett "trons år" för att påminna alla katoliker om vikten av att ta sin tro på allvar.

Vad väntar vi oss av en ny påve? Inget annat än det som Jesus själv väntade sig av Petrus: kärlek till Jesus och omsorg om Jesu hjord (Joh. 21:15-19).

Se vidare Pope Benedict's Greatest Lesson
och A Figure of Impossibility 

The Holy Father’s warnings on secularism and religious liberty are borne out by the consequences of the same sex marriage Bill. | CatholicHerald.co.uk

The Holy Father’s warnings on secularism and religious liberty are borne out by the consequences of the same sex marriage Bill. | CatholicHerald.co.uk

Det havererade äktenskapet

Traditionellt har äktenskapets ingående kännetecknats av två saker:

1. Kontrahenternas frivilligt avgivna löften till varandra om trohet, livsvaraktighet och ömsesidigt utgiven kärlek till varandra, till fromma både för dem själva, för barnen och för samhället.
2. Sänggåendet, d.v.s. kropparnas sexuella förening med syfte på fortplantning, d.v.s. avlelse, födelse och fostran av barn. Denna kroppsliga förening bekräftar de avgivna löftena och är väsentlig för äktenskapets natur.

På båda dessa punkter har äktenskapet under det senaste halvseklet utsatts för betydande frätskador och nedmontering:

1. Under inflytande av liberala och individcentrerade strömningar har kontrahenternas löften betraktats som "formalia", ett "skal" utan egentlig betydelse. I tron att löften inte spelar någon roll har många människor övergivit äktenskapet som en form för samlevnad och satsat på samlevnad utan formella band. Därmed har man – ofta utan att vara medveten om det – inte bara undanhållit sig själv äktenskapets förmåner utan också påverkat synen på äktenskapet som någonting onödigt och betydelselöst, som ett tomt skal utan egentligt innehåll. Ingen människa lever nämligen isolerad från sin omgivning. Tanken på äktenskapet som en förebild för samhället och för barnen har därmed försvunnit.

2. Under inflytande av sexualliberala och antikonceptionella strömningar har sexuallivet frikopplats inte bara från tanken på barn utan också från moraliska dygder som hänsyn, ansvar och respekt. Sexuallivet har blivit en marknadsplats för individens njutningar. Sexualitetens frikoppling från äktenskapet har tömt äktenskapet på sambandet med fortplantning och barnafödande och gjort äktenskapet till det verkligt tomma skal och betydelselösa formalia som liberalismen eftersträvat. Genom att öppna äktenskapet för homosexuella förbindelser har äktenskapssynens tomhet ytterligare understrukits. Homosexuella handlingar kan nämligen aldrig åstadkomma vad heterosexuella handlingar kan: ge upphov till nytt liv, till fortplantning och barnafödande.

Det är inget tvivel om att äktenskapet som samhällelig institution har havererat. Vad som återstår av det är fromma förhoppningar om det som redan vanlig vänskap ger och som inte behöver någon kroppslig bekräftelse i form av fortplantning och barnalstring. Vem vill egentligen ha ett sådant "tomt" äktenskap utom kanske de som ändå aldrig kommer i åtnjutande av det som är äktenskapets kärna: skapande av nytt liv, ansvaret för kommande generationer och för samhällets gemensamma goda.

I ett sådant läge är det inte underligt om kyrkor avsäger sig vigselrätten, d.v.s. att administrera  det av staten fastställda men "tomma" äktenskapet. Så länge någon fördjupning inte är i sikte är det sannolikt bättre att låta staten sköta sitt spel för gallerierna och i stället låta dem som så önskar få komplettera med en kyrklig vigsel som ställer makarnas löften om trohet, livsvaraktighet och fortplantning i förgrunden.

S:t Valentin, bed för oss!

För fördjupad läsning:  http://www.sea.nu/download.do?ug=Administrator&f=What_is_marriage.pdf

Se också Defending Marriage.

Om vart den totala friheten leder, se Tidningen Dagens Debatt 

Om konsekvenserna av det könsneutrala "äktenskapet".

Uppgradera människovärdet!

Som dunster ur dyiga bottnar har näthatet bubblat upp till ytan och spridit sin frånstötande odör. Vem kunde tro att det fanns så mycket puerilt hat lagrat i manliga hjärnors innandömen? Två saker lägger man omedelbart märke till: att hatet är till ytterlighet sexuellt färgat och att det i huvudsak riktar sig mot kvinnor. Detta säger något om dess genealogi, dess upphov och ursprung.

Allt hat är förenat med fruktan och bottnar ytterst i en rädsla över att förlora något som man värderar, kanske makt och inflytande: "Det blir nu kvinnan som tar mannen i sitt beskärm" (Jer. 31:22). Denna fruktan kan vara omedveten men spelar stor roll som drivkraft för det egna beteendet. För att komma till rätta med fruktan öser man galla över det som man upplever som ett hot, ett hot som färgas sexuellt därför att också sexualiteten är en stark och viktig drivkraft.

I själva verket kommer hotet inte utifrån utan inifrån och hör samman med brister i det egna jaget, brister som man kanske inte är medveten om och som man dessutom inte heller är personligen ansvarig för utan är ett resultat av den miljö och omgivning där man vistas. Ingen kan undgå att lägga märke till att den kultur som omger oss i hög grad är präglad av två viktiga ismer: materialism och liberalism, inte minst sexualliberalism. Till materialismen hör vårt ständiga behov att få bekräftelse genom ägodelar, till liberalismen vår koncentration på individen, inte minst det egna jaget, dess tillfredsställelse och njutningar.

Kombinationen av materialism och liberalism leder till resultatet att människor i stället för att betraktas som medmänniskor och medsubjekt nedgraderas till föremål och objekt. Det finns därför en parallell mellan det näthat som svenska kvinnor utsätts för och den näthatt (d.v.s. burqah eller niqab) som muslimska kvinnor i vissa länder tvingas bära så snart de visar sig utanför hemmet. Både näthatet och näthatten fyller samma funktion: att isolera en människa från hennes omgivning, att förminska hennes människovärde, att avidentifiera hennes personlighet, kort sagt: att göra henne till en icke-människa.

Kombinationen av individualism och sexualliberalism har en förödande inverkan på äktenskapssyn och sexualitet. Sexualiteten frikopplas från barnalstringen och äktenskapet betraktas som en formalitet utan egentligt innehåll. De moderna antikonceptionsmetoderna har fråntagit mannen två viktiga dygder: återhållsamhet och ansvar. Det är i ljuset från bristen på dessa två viktiga dygder som vi kan betrakta det uppblossande näthatet. När mannen fråntagits sitt ansvar och kravet på återhållsamhet återstår ingen annan kraft än det brutala våldet.

Detta betyder också att vi inte kan komma till rätta med näthatet bara genom lagstiftning, hur viktig den än kan vara. Långt viktigare är den uppgradering av människovärdet som gäller både kvinnor och män. Uppgraderingen av det manliga människovärdet inbegriper sådana dygder som återhållsamhet, respekt och ansvar utan vilka man aldrig kan tala om kärlek. "Kärleken är tålig och mild...  den är inte utmanande, den söker icke sitt... allt fördrar den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den" (1 Kor. 13:4-7).  Jämlikheten mellan män och kvinnor har sin grund i den kristna människosynen: att man och kvinna inte bara var och en för sig utan också tillsammans som ansvariga personer utgör en avbild av kärleken i den gudomliga Treenigheten (se mitt inlägg om Kroppens teologi).

Läsning: 1 Joh. 4:18-21.

Den "banala" ondskan – och den basala.

I samband med Göteborgs filmfestival anordnades på Pusterviksteatern ett panelsamtal (referat i tidningen Dagen) om ondskans olika ansikten med utgångspunkt från Hannah Arendts bok "Den banala ondskan". Den kom ut i början på 60-talet och väckte stor uppståndelse, eftersom författaren hävdade att ondskan inte bara sitter i människor utan också i samhällets strukturer. När ondskan på det sättet "avpersonifieras" blir den banal i den meningen att man lätt kan dra sig undan det personliga ansvaret för det onda som man råkar bli involverad i (t.ex. miljöförstöringen). Viktiga exempel kan hämtas inte bara från andra världskriget, där många människor genom sin tystnad kom att medverka i den nazistiska judeutrotningen, utan också från vår egen tid, där samma tystnad eller rädsla kan medverka till kvinnoförtryck, sexuella övergrepp och hedersmord. Lenin brukar anföras som upphovsman till talet om "nyttiga iditoter", d.v.s människor som i sin godtrogenhet blundar för motståndarens avsikter och därigenom i själva verket bidrar till avsikternas förverkligande.

Jag har redan tidigare varit inne på frågan om ondskans komplexitet (se min blogg om Multikultur till döds) och gärningsmännens fångenskap i ondskans strukturer. Inte minst i samband med Anders Behring Breiviks terroratentat i Oslo (Se: Är ondskan obegriplig?) ställde sig människor frågan om den totala ondskan. Finns det en sådan total ondska och varifrån kommer den?

Frågor om gott och ont låter sig inte besvaras med hjälp av vetenskapens materialistiska verktyg. Där är vi hänvisade till religionens mytiska berättelser. Att de är "mytiska" betyder inte att de inte är sanna, men att de måste förstås på ett symboliskt plan. De kan ge djupa moraliska insikter. Bibelns skapelseberättelser har åtskilligt att säga om gott och ont, något som inte minst Johannes Paulus II:s meditationer över "Kroppens teologi" har lärt oss. Han påpekar där bland annat att ondskan till sin natur i grund och botten inte är någonting annat än frånvaron av det goda, d.v.s. av Gud. Så länge människorna i paradisets lustgård står vända mot Gud, känner de inte av någonting annat än det som är gott. De har visserligen en teoretisk kunskap om det onda eftersom Gud har givit dem ett förbud att äta av trädet som "ger kännedom" om gott och ont. Men i samma ögonblick som de vänder sig bort från Gud för att utföra den enda handling som Gud har förbjudit dem, får de också kännedom om det onda. Den "basala" ondskan, den grundläggande ondskan från vilken all annan ondska emanerar, består i bortvändheten från Gud.

Religion på entrepenad?

I tidningen Dagen kunde man nyligen läsa om en dansk muslim som jublar över möjligheten att bli präst, trots att han inte tror på den kristna guden. Uttalandet sägs vara ironiskt, d.v.s inte allvarligt menat, och orsakat av den danska folkkyrkans brist på kristen substans. Att uttalandet över huvud taget är möjligt säger någonting inte bara om den danska kyrkans defensiva karaktär utan också om den morgonluft som Islams företrädare vädrar. Målet för Islam är nämligen ingenting mindre än alla människors underkastelse under Allah.

Men kanske finns det i den muslimske teologens uttalande inte bara en ironisk släng utan också ett gryende tvivel på Islams egen förträfflighet. Ingenting kan nämligen i dagens läge vara mer angeläget än en verklig jämförelse mellan vad Islam står för och vad den kristna tron har att ge. Inte bara i Sverige utan i västerlandet över huvud taget härskar för närvarande en föreställning om att alla religioner har samma värde och att varje ifrågasättande av Islams förträfflighet innebär en diskriminering. Detta är naturligtvis nonsens. Sökandet efter sanningen kan aldrig vara en diskriminering. Den muslimske teologen konstaterar själv enligt tidningen Dagen: "Vi har blivit så rädda för att diskriminera att vi inte vågar kräva något av någon och inte tar personlig ställning till någonting".

Med tanke på den debatt som råder i fråga om hedermord, våldtäkter och kvinnors ställning (se t.ex. Virpi Hellmarks inlägg om hederskulturen på newsmill) och om religionsfrihet, yttrandefrihet och viljans frihet, skulle en jämförelse mellan religioner vara synnerligen välgörande, både  för muslimer och för räddhågande kristna . Men då fordras det också ett visst civilkurage för att gå emot den allmänna meningen om att det finns religioner som inte får ifrågasättas.

Konst av krematorieaska?

Författaren och barnläkaren Salomon Schulman skriver i dag på förintelsens minnesdag om sina reaktioner på utställningen  "Memory Works", där konstnären Carl Michael Hauswolff bl.a. använt aska efter kremerade judar från koncentrationslägret Majdanek för att framställa en akvarell. Hauswolffs tilltag har väckt inte bara uppmärksamhet utan också vrede. Hur långt får en konstnär egentligen gå? frågar sig Schulman.

Det är en berättigad fråga. Får en konstnär mörda en människa för att ta vederbörandes blod och därmed göra en målning? Nej, naturligtvis inte. Inte bara därför att det finns en lag som säger att det är ett brott att döda en annan människa utan också därför att det finns ett moraliskt bud som säger oss att vi skall visa respekt för en annan människas liv. Det är en respekt som sträcker sig över döden och till och med bortom graven.

Det är faktiskt inte ovanligt att konstnärer i den konstnärliga frihetens namn anser sig ha rätt att tillgripa vilka medel som helst utan att visa någon respekt för andra människors värde, antingen man nu spelar sinnesjuk eller hädar vad andra människor håller heligt. Tilltaget skapar rubriker, vilket var den avsedda meningen, men det skapar ingenting gott. Det lämnar endast en dålig eftersmak som faller tillbaka på konstnären själv.

Se vidare von Hausswolff bryr sig inte om moralen

Multikultur till döds?

Jag har just läst författaren och juristen Jesús Alcalás artikel "Något annat än heder" i Sv.D. Den handlar om mordet på en kurdisk 19-årig flicka som mördats av sin 16-årige bror. Varför? Åklagaren anser att det är ett hedersmord och så dömer också rätten. Men Alcalá tvivlar. Vems heder är det i så fall brodern skall upprätta?

Artikeln är en skrämmande läsning. Alcala har gått igenom alla handlingar i målet, 2500 sidor med 405 förhör. Fram tonar en våldskultur som präglar den kurdiska grupp som barnen och deras mor tillhör, en våldskultur med starkt grupptryck och en skrämmande avsaknad av individualitet. Barnäktenskap, tvångsgifte, våldtagning, sexualiserat språk, manliga diktat, framför allt en total avsaknad av den enskilda människans integritet och värde kännetecknar deras miljö.  Alcalá slås av att också utredarna och förhörsledarna ser den åtalade brodern bara som del av en grupp och inte som en individ.

Det talas ofta om att Sverige skall vara ett multikulturellt land där alla skall få trivas med sin egen kultur. Men är det det en sådan kultur som den här beskrivna vi vill ha? Vill vi över huvud taget att en sådan kultur skall få fäste och utvecklas bland människor? Det vilar en aningslöshet över det romantiska begreppet "multikultur". Någon har påpekat att bakom varje kultur döljer sig en kult, en idé, en ideologi, en människosyn. Så är det. Det är tid att vakna till insikt om de värden som vår europeiska kultur bygger på och som slår vakt om den enskilda människan och hennes frihet. Vi skall inte förneka att vår kultur bygger på kristna värden med en mångtusenårig historia.

Läs också Bahareh Andersson: Varför inte "heder" Alcalá?

Äktenskapets skal och kärna

Med anledning av Svenska kyrkans förslag till "könsneutralt" vigselordning mediterar prästen Peter Artman i tidningen Dagen över vad som är äktenskapets "kärna". Hans intresse gäller egentligen sexuallivets "kärna", som han menar ligger i "att ge livet vidare". Genom att tala om sexualitetens "kärna" förutsätter han att sexuallivet också har ett skal, något som han beskriver som "en av livets stora fröjder". Vad han inte talar om är att denna skillnad mellan avlelse och sexuell njutning – frigjord från tanken på avlelse – i själva verket är det som har bäddat både för den nuvarande vilsenheten i fråga om äktenskap och sexualitet och för beslutet om det "könsneutrala" äktenskapet. Artman konstaterar också att de homosexuella parterna verkligen ser ut att "älska" varandra, vilken innebörd han nu lägger i det. Åtskillnaden mellan avlelse och enbart sexuell njutning  ligger också bakom det bruk av preventivmedel som Artman accepterar.

I själva verket tror jag att Artman själv är offer för den vindkantring i äktenskapssynen som ägt rum under de senaste hundra åren (se Kroppens teologi). Om man ser tillbaka på äktenskapssynens omvandling kan man iaktta en gradvis förskjutning från att uppfatta äktenskapet som gudomlig instiftelse och kärleken som en "plikt" för båda makarna till att uppfatta äktenskapet och kärleken som en gåva och en privat angelägenhet (se min blogg:  Äktenskapet som uppdrag). Talet om äktenskapet som "gåva" tjänar en trefaldig uppgift: att mildra synen på äktenskapet som ett uppdrag eller en kallelse, att privatisera sexualiteten till ett njutningsmedel och att bemöta påståendet om att kristendomen är kropps- och sexualfientlig. Om man vill kan man se detta som en förskjutning av innebörden i ordet "kärlek" från agape till eros (se Kärlek som förgår eller kärlek som består?).

När Artman söker efter sexuallivets "kärna" glömmer han den vida viktigare frågan som antyds i rubriken, nämligen frågan om äktenskapets "kärna". Ty äktenskapet är långt mer än bara sexualitet. Både passion och avlelse har sin tid, men det betyder inte att äktenskapet därefter har spelat ut sin roll. När både skal och fruktkött har förmultnat återstår den kärna som hela tiden måste finnas och som är äktenskapets kärna: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött" (Matt 19:5 med citat från 1 Mos. 2:24). "Ett kött" är inte bara en fråga om kopulation. Det är en fråga om att växa samman i det som  Johannes Paulus II och Andra vatikankonciliet kallar communio personarum, makarnas delaktighet i varandra genom att ömsesidigt behandla varandra som ansvariga subjekt och inte som objekt. Det finns i äktenskapet ett trohetslöfte som gör att både skal och fruktkött kan välsignas (1 Mos. 1:28) och få sin rätta plats.

Den som förmodligen har tänkt djupast över äktenskapets innebörd och relationen mellan man och kvinna är den förre påven Johannes Paulus II, som i sin "Kroppens teologi" ger en djuplodande analys av både kärlek och äktenskap (se mitt inlägg om Kroppens teologi).

Marias stund är nu!

Söndagens evangelium om bröllopet i Kana innehåller ett crux interpretum, d.v.s ett tolkningsproblem. När Maria påtalar för Jesus att vinet håller på att ta slut, säger Jesus till Maria (enl. Bibel 2000): "Låt mig vara kvinna. Min stund har inte kommit än." Det låter med andra ord som om Jesus avvisar Maria. Till detta bidrar inte minst ordet "kvinna", som i våra moderna öron låter ganska respektlöst. 1917 års översättning har därför också valt att översätta "Låt mig vara, moder".

En undersökning visar att ordet "kvinna" som tilltalsord (vokativ) i nya testamentet inte innehåller några sådana bitoner av nedvärdering. Det räcker med att hänvisa till vad Jesus på korset säger till Maria om aposteln Johannes: "Kvinna, se din son". Varför skulle Jesus avvisa Maria när han samtidigt anförtror Maria och Johannes åt varandra? Ännu viktigare är att den grekiska grundtexten i Joh. 2:4 inte nödvändigtvis ställer Jesus och Maria i motsättning till varandra utan bara ser dem ur olika perspektiv. Ordagrant står det "Vad för mig och för dig, kvinna", vilket kan tolkas som: Vad innebär detta för mig och för dig, kvinna? På  detta svarar Jesus själv: "Min stund har inte kommit än". Av detta kan man sluta sig till att det är fråga om olika tidsperspektiv: Jesu stund har inte kommit än, men Marias stund är nu. Hon är förebedjaren för bröllopsgästerna, för bruden –  Kyrkan, och hon är vägvisaren till brudgummen, Kristus: "Gör det han säger åt er" (Joh. 2:5). Jesu stund kommer när han inför sitt lidande som inledning på sin översteprästerliga förbön ber: "Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig" (Joh. 17:1).

Sambandet mellan bröllopet i Kana och Jesu död och uppståndelse framgår inte bara av Jesu ord till Maria utan också av att bröllopet i Kana sker "på tredje dagen" (Joh. 2:1) vilket inte bara är tredje dagen för Jesu framträdande utan också uppståndelsedagen (Joh. 20:1). Långt från att avvisa Maria ser Jesus på henne och sig själv ur frälsningsperspektiv. Maria får en annan och långt viktigare roll, inte den hunsade biperson som reser sig upp mot Jesus utan den som redan från början är delaktig i Guds frälsningsplan.

För en grundligare utredning hänvisar jag till följande artikel av Jimmy Akin, Was Jesus dissing his mother?

Att möta det onåbara

I torsdagens Sv.D. recenserar Nicklas Lundblad i en understreckare filosofen Thomas Nagels bok Mind and Cosmos: Why the materialist neo-Darwinist conception is almost certainly  false. Boken innehåller en utmaning av den rådande vetenskapliga världsbilden. Författaren pekar på de svagheter som är förenade med den materialistiska och neo-darwinistiska synen på tillvaron. Frågan om kropp och själ kan inte begränsas till förhållandet mellan biologiskt själsliv och biologiska kroppar. Om en materialistisk världsbild inte ger rum för medvetandet och subjektiva upplevelser av att vara medveten, då kan den inte heller vara trovärdig. En kosmologisk utveckling som leder till uppkomsten av liv och nödvändiga villkor för evolutionen kan inte bara vara en materialistisk historia. För en adekvat uppfattning av naturen är det nödvändigt att kunna förklara uppkonsten av medvetet liv som inte kan reduceras till enbart materia. Samtidigt distanserar sig Nagel från företeelser som intelligent design, kretationism eller andra teistiska förklaringar av universum. Men han menar också att vetenskapens begräsning till materialistiska förklaringsmodeller hotar att göra den lika intolerant och tes-tuggande som någonsin religiös dogmatism.

Det intressanta med Nagels bok och med Lundblads i stort sett positiva recension är inte bara erkännandet av vetenskapens tillkortakommande inför frågor som har med livets uppkost, det mänskliga medvetandet, den subjektiva upplevelsen och värdefrågor att göra, utan också vilsenheten i fråga om metod för att komma vidare. Denna vilsenhet sammanhänger naturligtvis med dominansen i den vetenskapliga metod som präglar vårt samhälle. Man saknar helt enkelt sensorium för andra möjligheter att närma sig tillvaron eller vill i varje fall inte erkänna existensen av ett sådant sensorium.

Om man redan från början avskär sig från teistiska förklaringsmodeller avskär man sig också från metoder och förhållningssätt som kännetecknar det religiösa livet. Kännetecknande för relgioner är deras praktiska attityd. De hjälper oss att finna mening i tillvaron, till att värdera gott och ont, till att möta lidanden och svårigheter, till att leva i relationer med andra människor, allt som är kännetecknande för vad vi kan kalla den "andliga" dimensionen i det mänskliga medvetandet, en dimension som dessutom är oerhört betydelsefull för vår mänskliga samlevnad. Om man accepterar att det finns en sådan andlig dimension i tillvaron och i medvetandet som inte bara är identisk med materiella rörelser i vår hjärna, då kan man knappast undvara de metoder och förhållningssätt som kännetecknar det religiösa livet.

Den helige Antonius, munkväsendets fader och vars minnesdag firas i dag den 17 januari, säger:

Den som inte har rena tankar
och vars liv inte har en viss likhet med helgonens liv
kan heller inte förstå det som helgonen säger
och som kommer från Gud

Läs gärna Dwight Longeneckers recension av  Eben Alexanders bok Proof of Heaven samt
Damiano Rondelli, Reprogrammering av celler – och själar
Se också Erik Åkerlund, Vetenskapen och den vetenskapliga världsbilden på Signums hemsida.

Kunskapens träd på gott och ont?

I 1917 års översättning av Bibeln står det i 1 Mos. 2:9 och 2:13 om "Kunskapens träd på gott och ont". Översättningen har ofta vållat huvubry. Betyder det att kunskap är någonting som inte bara är gott utan också någonting som är ont, och att det bästa vore att vi inte hade någon kunskap alls? En sådan tolkning leder lätt till en vetenskapsfientlig inställning, som inte stämmer överens med kristen tro. Är det inte snarare så, att det är vårt bruk av kunskapen som i så fall kan vara på både gott och ont? Den nya översättningen i Bibel 2000 översätter tämligen ordagrant  "trädet som ger kunskap om gott och ont" (‹eṣ  hada‹at  ṭwv  wara‹), något som gör att vi uppfattar den kunskap trädet ger som en moralisk kunskap, kunskap om vad som är gott eller ont, rätt eller fel. Detta låter också underligt, eftersom Gud redan före syndafallet har givit människan både bud och förbud att leva efter.

Nu finns det kunskap av olika slag. Det finns en teoretisk, intellektuell kunskap, sådan som man förvärvar genom att läsa eller höra talas om olika saker, men det finns också en praktisk kunskap, som man förvärvar genom att handla, göra, erfara saker och ting. Båda lagras i minnet, men med olika kraft och varaktighet. Den teoretiska kunskapen är lätt vunnen men också lätt försvunnen. Den praktiska kunskapen sitter inte bara i huvudet utan också i handen men varar längre. Learning by doing är en pedagogisk regel för hur man skall förvärva kunskaper som varar.

Skillnaden mellan dessa kunskaper är på sätt och vis densamma som mellan att veta (eller veta om) och att känna (känna till, erfara). Hebreiska språket gör inte skillnad mellan teoretisk och praktisk kunskap. Jada‹  kan översättas både med veta och erfara.  Före syndafallet kan människan sägas ha kunskap, kännedom, erfarenhet endast av det goda, d.v.s. hon känner Gud. Hon är vänd mot Gud. Hon känner inte av det onda annat än som ett intellektuellt vetande, ett teoretiskt förbud mot att äta av kunskapens träd. Hon lever helt i överensstämmelse med Guds vilja. Adam och Eva är båda nakna men "blygs" inte för varandra. De lever i oskuld, endast klädda i den ursprungliga rättfärdigheten. Vid syndafallet förvandlas allt. I sin olydnad – lockad av ormen, Satan – vänder sig människan bort från Gud. Själva synden består i denna bortvändhet. Det onda är Guds frånvaro. När människan ätit av trädet är kunskapen om det onda är inte längre bara en teoretisk kunskap utan har blivit en praktisk kunskap, en kännedom om och en erfarenhet av det onda. Kanske borde man därför snarast översätta "kunskapens träd" med "trädet som leder till kännedom om (eller ännu hellre: erfarenhet av) gott och ont". Ty det är genom att äta av trädet, d.v.s. leva i olydnad för Gud, som människan får lära känna och erfara ondskan i all dess makt och kraft. Människan befinner sig inte längre i något oskuldstillstånd. Hon blygs för både Gud och medmänniskor. Hon erfar syndens följder i sin egen kropp.

Nyliberalernas rivningsraseri

Nyliberalernas angrepp på det monogama äktenskapet och på arvsrätten är ingenting mindre än ett angrepp på samhället och dess grundvalar. Inget samhälle kan nämligen bestå utan förebilder, och ingen förebild är viktigare och mera uppfordrande för samhället än det monogama och fruktsamma äktenskapet där makarnas trohet står i förgrunden till förmån för det uppväxande släktet. Varje samhälle som skall bestå måste bygga på samma värden som ligger till grund för familjens bestånd. Familjen är samhällets grundsten, ett samhälle i miniatyr, där man får lära sig hänsyn, förpliktelser och ansvar. Det är ett ansvar som utgår inte från det egna jaget och dess önskningar utan också ser till andras behov och till kommande generationer.

Nyliberalernas mål är att bryta ned detta samhällsbygge till förmån för individen, hennes oavkortade önskningar och behov.  Individen skall stå i förgrunden och styra samhällsutvecklingen. Det är viktigt att detta nyliberala rivningsraseri har fått komma upp till ytan och att det blir genomlyst i sina grundvalar. Den djupa egoism och individualism som genomsyrar samhället har alltför länge tigits ihjäl och dolts under fraser som självförverkligande och frihet. Det finns emellertid ingen frihet och inga rättigheter utan motsvarande förpliktelser och ansvar. Det finns heller inget självförverkligande utan gemenskap med andra. Människan är i grunden en relationsvarelse, en samhällsvarelse. En koncentration på det egna jaget, dess önskningar och behov leder ofrånkomligt till splittringar och stridigheter, till avund och förtal.

"Vart är vi på väg?" rubricerade jag nyligen  ett blogginlägg, som jag avslutade med orden – och jag upprepar dem gärna: "Frågan har en djupare dimension än den har i frågesporten På spåret. Vart är vi som mänsklighet på väg – mot en allt större individualism och därmed isolering eller mot återupptäckten av nödvändigheten av medmänsklighet, av förpliktelser och löften?"

Se också NewsMill: Centerpartiet behöver...
Tidningen Dagen: Månggifte drabbar invandrarungdomar
Sv.D. Månggifte skulle gynna religiösa fanatiker
Se också Deminger i Dagen: Aningslösa centervisioner

Kyrkans ritualer något för ateister?

Icke-troende beter sig som kristna! utropar Anina Rabe i Svenska Dagbladets kulturbilaga och frågar sig om man verkligen kan äta kakan, d.v.s. vara ateist och gudsförnekare, och ändock ha kakan kvar, d.v.s. utnyttja religionens ritualer. Jo då, det kan man, vilket både hon själv och Björn Ulvaeus är exempel på. Religionen består nämligen inte bara av trosföreställningar utan också av ritualer. Somliga ritualer är ordlösa – som att tända ett ljus – och kräver ingen formulerad bekännelse, men tänder man ett ljus för jungfru Maria är handlingen förmodligen inte längre helt ordlös utan fylld av något slags innehåll. Också korstecknet är till det yttre en ordlös handling men likväl fyllt av kristet innehåll. Dop och konfirmation är givetvis kristna ritualer men behöver inte nödvändigtvis vara det för den som bara deltar som åskådare eller åhörare. Jag tycker inte att man som ateist behöver göra sig bekymmer över att delta i kristna ritualer lika litet som man behöver förfasa sig över att skolbarn får delta i skolavslutningar i kyrkan även om där sjungs en psalm eller bes en bön. Vi människor är nämligen skapade till att tänka själva och komma fram till en livsåskådning (se mitt inlägg om Tradition som ger frihet). Till denna livsåskådning bidrar i själva verket allt vi möter.

Ritualer är gränsföreteelser och därför utmärkta som "andningshål" i en komprimerad vardag. De ställer inte nödvändigtvis några krav på dem som deltar på ett oreflekterat sätt, men de kan ge incitament till att tänka vidare eller till att bara få "vara". För mig ligger det ingenting "komiskt" i att också en ateist kan behöva detta. I själva verket är det bra om vi alla, ateister eller troende, någon gång kan få mötas i tystnad och ordlöshet utan att ständigt "pracka på" varandra våra egna åsikter eller trosföreställningar.

"Icke-troende beter sig som kristna". Utsagan kan också tolkas på ett sätt som Anina Rabe inte avser. Då handlar det om vår moral, hur vi lever. Det finns en naturlig lag gemensam för alla människor om att icke döda, icke stjäla, icke ljuga eller leva i otrohet, där kristna och icke-troende utan vidare kan mötas. Den finns kodifierad i det som brukar kallas den andra tavlan i tio Guds bud, men också på andra håll. För sina efterföljare ställer Kristus emellertid  en rad krav som vida övergår vad den naturliga lagen säger, nämligen att älska sin fiende, att vända andra kinden till, att be för sina förföljare o.s.v., ting som man normalt inte brukar kräva av alla människor, men som man brukar förknippa med den s.k. bergspredikan i Matt. 5-7.
Om icke-troende i det fallet beter sig som kristna är det väl bara bra. Värre är det i så fall när kristna beter sig som icke-troende.

Se också Religionsvetenskapliga kommentarer: Den religionslika ateismen

Vart är vi på väg?

I de apokryfa Petrusakterna berättas om hur aposteln Petrus på flykt undan förföljelserna i Rom möter den uppståndne Jesus utanför stadsmuren. Då Petrus frågar Jesus "Herre vart går du?" (Domine, quo vadis?) svarar Jesus: "Jag går för att bli korsfäst på nytt", något som ingjuter nytt mod och hopp i Petrus så att han vänder tillbaka för att möta sitt öde. Därmed uppfyller han också en förutsägelse från Jesus i Joh. 3:16 då Jesus på en liknande fråga från Petrus svarar: "Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig". Petrus sätt att följa Jesus tog sig enligt Petrusakterna uttryck i att han bad att få bli korsfäst med huvudet nedåt.

"Vart går du?" är en fråga som vi skulle kunna ställa till oss själva med tanke på den tidsanda som råder. Eller som frågan formuleras i tv-serien På spåret: Vart är vi på väg? Den nuvarande påven, Benedikt XVI berör saken i sina senaste jultal till kurian och till kardinalskollegiet. I jultalet till kurian påpekar han, att även om det råder samstämmighet kring sådana värden som solidaritet, förpliktelser mot nästan och ansvar gentemot fattiga och lidande, så saknas ofta motivation för den enskilde och för samhället att praktisera försakelse och offer. Insikt och vilja går inte alltid hand i hand. Genom att i första hand se till egna, personliga intressen förmörkar viljan ofta insikten (jfr. Paulus: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag", Rom. 7:19). Den nuvarande etiska krisen reser en grundläggande fråga: var finns det ljus, som inte bara upplyser tanken utan också värmer viljan?

Samma fråga om nödvändigheten av förpliktelse och offer ställer påven också i jultalet till kardinalskollegiet. Är det möjligt att ge livslånga löften? Står det inte i motsättning till människans frihet och självförverkligande? Människans vägran att avge löften och förpliktelser – som ett resultat av missuppfattning om frihet och självförverkligande eller som en önskan om att slippa lidande – betyder att människan blir sluten inom sig själv. Bara genom självutgivande finner människan sig själv och kan öppna sig för andra. Bara genom att låta sig förändras genom lidande kan människan upptäcka djupet av sin mänsklighet (jfr. mitt blogginlägg om Kroppens teologi).

Vart är vi på väg? Det är en fråga som i hög grad gäller människosynen. Vi förfasar oss över nazismens missgärningar med utrotning av 6 miljoner judar under andra världskriget, något som vi blivit påminda om genom Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg och Göran Rosenbergs bok om sin far.  Men vi blundar gärna för att vi under tjugofem år själva på "laglig" väg aborterat 1 miljon ofödda barn. Sådan är myten om den "lyckliga" människan, som befriad från alla förpliktelser försöker hitta sitt egenvärde utan att förstå att hennes värdighet ligger i hennes relationer till andra.

Vart är vi på väg? Frågan har en djupare dimension än den har i frågesporten På spåret. Vart är vi som mänsklighet på väg – mot en allt större individualism och därmed isolering eller mot återupptäckten av nödvändigheten av medmänsklighet, av förpliktelser och löften?

Vart är vi på väg?

Vad är målet för vår färd?

Har jag valt det rätta spåret

för min färd det nya året,

så att jag vid resans slut

ej på nytt får ropa ut:

Var är målet för min färd?

Vart är vi på väg?


Läs gärna följande artikel av A. N. Wilson i The Mail

Dona nobis pacem

"Agnus Dei,  qui tollis peccata mundi, miserere nobis". Guds lamm, som tar bort världens synder, förbarma dig över oss!

Det kan tyckas malplacerat att i samband med julens högtid påminna om offerlammet, som av fri vilja ger sig själv till försoning för världens synder. Är inte julen framför allt Jesu födelses högtid, präglad av änglarnas lovsång och glädjen över Jesu födelse? Men faktum är att denna bön till Guds lamm, som ingår som en oföränderlig del av varje mässfirande, också ingår i julnattens mässa.

Jesu födelse är redan från början korsmärkt. Om detta påminner oss den gamle Simeons profetiska ord till Maria i samband med Jesu frambärande i Jerusalems tempel på fyrtionde dagen av hans födelse: "också genom din egen själ skall det gå ett svärd". Om detta påminner oss Herodes lömska försök att genom barnamorden i Betlehem komma åt den nyfödde Messias. Om detta påminner oss också berättelsen om flykten till Egypten, som traditionellt räknas som en av Marias sju smärtor.

Agnus Dei är inget främmande inslag i julfirandet. Tvärtom påminner det oss om den djupa meningen med att fira Jesu födelse: att han är den som har kommit i världen för att som Guds lamm frivilligt ge sig själv till försoning för våra synder. Den frid som änglarna i julnatten sjunger om förverkligas först genom korset. Agnus Dei är en korsmärkt ljusstråle av Guds kärlek in i världens mörker. Därför sjunger vi också i julnatten: "Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, dona nobis pacem", Guds lamm. som borttager världens synder, ge oss din frid!


Läs f.ö. den utmärkta artikeln av Ulf Jonsson om att också icke-troende borde välkomna Jesus och julen

Erfarenheten, tron och den ofrånkomliga auktoriteten

I gårdagens Sv.D. har Patrik Lindenfors och Christer Sturmark lämnat replik på en artikel från Chaphaminstitutet rörande förhållandet mellan vetenskap och religion. Svaret ger anledning till vissa reflektioner beträffande den s.k. auktoritetstron.

Våra liv här på jorden börjar med ett stort mått av auktoritetstro. Under hela barndomen lever vi av auktoritetstro. Inget mänskligt liv skulle vara möjligt om det inte fanns auktoriteter att hålla sig till. Våra föräldrar är våra första och största auktoriteter på vilka vi litar i alla väder. Först så småningom vaknar vi till insikt om att våra föräldrar har brister, att de kanske inte alltid är att lita på, att vi själva behöver förhålla oss kritiska, att vi  behöver vara självständiga i förhållande till våra föräldrar. Då börjar sökandet efter en egen sanning, som i varje fall till att börja med får sin inriktning av hur vi upplevt våra föräldrar. Om vi upplevt dem positivt sker sökandet i ungefär samma riktning som de. Om vi upplevt dem negativt, sker det kanske i en motsatt riktning.

Vårt sökande är alltså inte ovillkorligt, inte heller sker det i fortsättningen utan auktoriteter. På många sätt förblir vi auktoritetsberoende under hela vårt liv. Vi kommer ständigt att ha behov av att lita på människor utan att alltid kunna undersöka hur pålitliga de är. Vi litar på taxichaufförer, på piloter, på läkare, på mängder av människor som omger oss. Vi litar till och med på professorer och vetenskapsmän, till vilka vi dock förhåller oss mer kritiska och avvaktande.

Genom att kritiskt granska våra auktoriteter gör vi erfarenheter. Vi gör erfarenheter av olika slag, positiva eller negativa. Vi gör erfarenheter av det vi läser, av det vi hör, av det vi ser, av människor som vi möter.  Alla dessa erfarenheter bildar en slags kunskapsbank, som leder oss fram genom livet.

Men vårt sökande efter sanning styrs också av de frågor vi ställer. När vi ställer frågor om livets mening eller om moral, kan ingen vetenskap i världen hjälpa oss att få svar. Också här är vi hänvisade till att lyssna på auktoriteter. Vi söker efter svar i en svår livssituation eller efter någon som kan älska oss förbehållslöst. Här lämnar oss vetenskap och människors hjälp ofta i sticket och vi tvingas vända oss till något eller någon som inte lider av det mänskliga livets begränsningar.

Det är alltså inte bara metoden som skiljer tro och vetenskap utan främst frågorna vi ställer. Frågorna är grundläggande. Vilka auktoriteter vi stannar inför beror på vilka erfarenheter vi gör. De svar som olika religioner ger är olika och vi tvingas att pröva svaren. Detta prövande är inte bara en intellektuell akt, om en tro är logiskt sammanhållen eller ej, utan också ett prövande i praktiken, om tron är något som håller att leva på,  om den svarar på våra frågor, om den stämmer överens med våra egna erfarenheter eller inte. Erfarenheten och tron och erfarenheten av tron betingar varandra ömsesidigt och leder oss i bästa fall fram till en hållbar livsåskådning och verklighetsuppfattning där både tro och vetenskap kan leva sida vid sida.

 Se också Lotta Knutsson Bråkenhielms artikel i NewsMill: Visst kan vetenskap och religion förenas

Gud och klimatet

Vad har Gud med klimatet att göra? Ingenting, skulle många säga. Åtskilligt, skulle jag vilja säga, men inte på det sätt som många kanske tänker sig, som en Deus ex machina, som plötsligt skulle ställa allt till rätta, bara man bad honom om det. Å andra sidan finns en överdriven föreställning om att allt går att ställa till rätta med politiska beslut. Det nyss avslutade klimatmötet i Doha vittnar om att saker och ting inte är så lätta att ändra på som många föreställer sig saken eller i varje fall hoppas. Det hjälper inte hur mycket man skräms. Klimatet har nämligen med människor att göra, och människor är svårhanterliga och gör inte alls som man vill. Det är lätt att ösa galla över alla svårhanterliga människor som ingenting begriper och inte förstår sitt eget bästa.

Att klimatet har med människor att göra, det är annars en sanning vars förnekelse vore som att svära i kyrkan. Det är ju vi människor som släpper ut alla s.k. växthusgaser (en övertalningsdefinition) inklusive koldioxid som lägger sig som en våt trasa över vår planet. Får jag föreslå följande radikala åtgärd: VI SLUTAR ATT ANDAS! Det är nämligen genom att vi andas som det livgivande syret förvandlas till koldioxid. Kan ingen expert räkna ut hur mycket mindre koldioxid per minut som vi skulle slippa ifrån om jordens 7 miljarder människor plötsligt slutade andas? Förslaget har en annan fördel. Genom att sluta andas skulle vi alla dö. Allt mänskligt liv skulle snabbt upphöra och vår planet skulle tämligen snart återhämta sig till det paradisiska tillstånd som vi längtar tillbaka till. Ingen skulle sörja oss eftersom det bara är människor som kan glädjas och sörja. Jag bortser från att elefanter tycks kunna sörja sin egen döda avkomma eller att hundar kan vifta på svansen. Men vem skulle de vifta för om inte människan fanns?

Jag skall sluta att raljera, eftersom saken är nog så allvarlig. Men vad jag håller fast vid är att klimatet – också klimatmöten – har med Gud och med människor att göra och därför aldrig kan hanteras med bara politiska beslut. Människan är nämligen en evighetsvarelse med ansvar både för sitt eget och för andras liv. Alla frågor som har med moral och värderingar att göra är omöjliga att hantera om man inte räknar med Gud. Ansvar och moral förutsätter någon som man har ansvar inför, och det räcker inte med att hänvisa till kommande släkten. Människan är nämligen till sin fallna natur en egoistisk människa, som alltid är sig själv närmast, och så länge ingen omedelbar fara hotar hennes egen person fortsätter hon i samma spår som förut.

Hur vore det att inleda nästa klimatmöte men en bön? Inte om att Gud skall ställa allt till rätta men om att vi och alla andra människor skall inse vårt ansvar som Guds avbilder för att bruka och vårda den jord som Gud har givit oss att bruka och vårda. Endast genom att ställa oss själva under en gemensam förpliktande norm utanför oss själva kan vi sträva mot samma mål in stället för att köpslå kring motstridiga, partiska intressen. Klimatmöten har med Gud och omvändelse att göra, vare sig vi inser det eller ej. Det är en nog så viktig insikt när vi firar advent, som är en botens och omvändelsens tid.

"Ben av mina ben, kött av mitt kött"

I nummer 7/2012  av tidskriften Signum har fil.dr. Gunilla Maria Olsson publicerat en artikel om  äktenskapssynens förändring under det gångna seklet. Hon beskriver där hur äktenskapet från att ha varit en arbetsgemenskap för social och ekonomisk trygghet via kärnfamiljen och dess uppdelning i manliga förvärvsarbetare och kvinnliga hemmafruar så småningom utvecklats till att alltmer uppfattas bara som en symbol för individuell och känslomässig tillfredsställelse för de ingående parterna. Eftersom symbolvärdet är ringa har det öppnat vägen för både samboformer och homoäktenskap. I denna beskrivning saknas varje antydan om att kyrkans äktenskapssyn skulle ha spelat någon roll för att upprätthålla traditionell äktenskapssyn. Större delen av Sveriges befolkning har dock under denna tid inte bara tillhört Svenska kyrkan utan också fram till senare delen av 1900-talet låtit sig vigas till äktenskap i denna kyrka. Vigselordningens ord om äktenskapet som en Guds stiftelse och ett heligt förbund kan knappast ha klingat för helt döva öron, i varje fall torde de ha haft åtminstone en fördröjande effekt på äktenskapssynens förändring.

Efter denna genomgång, där frågorna om äktenskapslöftenas och barnalstringens betydelse för äktenskapssynen lyser med sin frånvaro, följer ett ideologiskt avsnitt där författaren beskriver en äktenskapssyn, som ständigt anpassas till rådande samhällsförhållanden. I stället för att låta äktenskapet vara samhällsbärande och omfatta endast en man och en kvinna och med släktets fortbestånd som grundläggande uppdrag framstår äktenskapet endast som en symbolhandling med uppgift att manifestera olika parförhållandens längtan efter kärlek. Författaren är dock medveten om bristerna i en sådan blott symbolisk äktenskapsuppfattning och åberopar Johannes Paulus II:s  Theology of the Body  för att fylla tomheten med något slags innehåll. Innehållet skulle bestå i att "människan är skapad för ett givande och att man och kvinna kan upprätta bestående band, som inte förminskar och begränsar utan tvärtom befriar och utvecklar båda till självständiga människor".

Det är svårt att utifrån artikeln se på vilket sätt Johannes Paulus II:s tankar skulle kunna bidra till en fördjupad äktenskapssyn eftersom författaren begränsar det rika material som påven tillhandahåller till att enbart handla om hur två människor "ger sig till varandra".  Problemet är att Gunilla Maria Olsson betraktar äktenskapet enbart ur sociologisk synvinkel som någonting med tiden ständigt föränderligt medan Johannes Paulus II självklart ser äktenskapet som en gudomlig instiftelse med en tydlig oföränderlig och sakramental innebörd. "Kroppens teologi" kan inte försnävas till något som bara har med sexualiteten och känslolivet att göra. Johannes Paulus II har tagit som sin uppgift att ge en betydligt mer  grundläggande syn på vad äktenskapet innebär. Jag vill exemplifiera detta på några punkter.

Genom att utgå från Jesu ord till fariseerna i Mark. 10:1-12 resp. Matt. 19:1-12 om hur det förhållit sig med äktenskapet "från början", visar Johannes Paulus att äktenskapet redan i skapelsen har med människans existens att göra. Den äldre skapelseberättelsen (1 Mos. 2:4-24) visar hur människan (adām), i sin ensamhet ännu inte är en fullkomlig skapelse (1 Mos. 2:18). Också människan själv uppfattar sin ensamhet som en brist (1 Mos. 2:20). Efter kvinnans skapelse ur den första människans sida utbrister denne: "Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött" (1 Mos. 2:23). Ensamheten är bruten. Mannen ser i kvinnan det stöd för sin egen identitet som han har saknat ("honom till hjälp") och vice versa. Människan är inte en individ, som i ensamhet skall "förverkliga" sig själv utan en relationsvarelse, som förverkligar sig själv genom att "förlora sig själv" till en annan människa.

Djupast blir denna relation i det varaktiga förbundet mellan en man och en kvinna: "'Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla fast vid sin hustru, och så skall de två bli ett kött.' Så är de inte längre två utan ett kött. Vad alltså Gud har sammanfogat, får människan inte skilja åt" (Mark. 10:7-8; Matt. 19:5-6). Uttrycket "ett kött" är inte bara en bild för den sexuella gemenskapen utan också för den andliga och personliga gemenskap som Andra vatikankonciliet (GS 12) kallar communio personarum, d.v.s. personernas delaktighet i varandra.

Det är först efter kvinnans skapelse som människan kan framträda som en fullkomlig varelse, som Guds avbild. "Gud sade: 'Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika'...   Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade ha  henne, till man och kvinna skapade han dem" (1 Mos. 1:26f.) Det "låt oss"  och "vår avbild" som exegeter ofta tolkar som ett pluralis majestatis  kan också tolkas som en överläggning inom den heliga Treenigheten. Det är som man och kvinna människan framträder som Guds avbild. I denna ömsesidighet avspeglar hon enheten i den heliga Treenigheten. Äktenskapet har redan från början en sakramental innebörd både genom att spegla en gudomlig verklighet och genom den nåd det förmedlar för uppdragets fullbordan:

"Och Gud välsignade dem och sade till dem: 'Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er'" (1 Mos. 1:28). Äktenskapet innesluter två saker: fruktsamhet och arbete. Liksom den heliga Treenigheten inte bara består av Fadern och Sonen utan också av den helige Ande (som enligt västerländsk tradition utgår av Fadern och Sonen), så fullbordas också äktenskapet genom kropparnas fruktsamhet och arbete.  Utan denna grundläggande syftning skulle äktenskapet sakna mening. Så har också Kyrkan uppfattat saken, något som t.ex. framgår av Svenska kyrkans vigselordning från 1942: "Äktenskapet är stiftat av Gud till samhällets bestånd och till förenade makars inbördes hjälp, att lätta livets mödor, mildra mötande bekymmer och genom en omsorgsfull uppfostran bereda efterkommandes välfärd". Äktenskapet är m.a.o. en viktig byggsten för samhällets gemensamma goda. Att äktenskapet inte längre är en arbetsgemenskap som på bondesamhällets tid betyder inte att makarnas enskilda eller gemensamma arbete för barnens framtid skulle ha spelat ut sin roll. Det är kanske t.o.m. viktigare i dag än tidigare, då det ofta ägde rum på ett omedvetet sätt.

Det är nödvändigt att också i vår tid ge äktenskapet en grundläggande och hållbar motivering. Det kan aldrig ske bara genom att ge praktiska eller känslomässiga skäl för det.  Utan en religiöst grundad äktenskapssyn blir "äktenskap" bara en lek med ord. Johannes Paulus II har kanske grundligare än någon annan förmått att ge en sådan äktenskapssyn i sin Theology of the Body.

För en utförligare presentation av Theology of the Body, se t.ex. följande länk:
http://www.hprweb.com/2013/01/john-paul-iis-triptych-of-the-human-person/