Gudspartikeln?

Stort intresse i media har under de senaste dygnen ägnats åt den s.k. Higgspartikeln, också kallad Gudspartikeln p.g.a. dess betydelse för att förklara materiens och därmed universums uppkomst. Vad man upptäckt är inte partikeln i sig utan snarare spår efter dess möjliga existens – eller också är det spår efter något annat, som man ännu inte vet vad det är. Under alla omständigheter är det inte bara Higgspartikeln som förtjänar benämningen "gudspartikel" utan snarare universum i dess helhet. Harry Martinsson beskrev i Aniara det vilsegångna rymdskeppet som "en liten blåsa i Guds andes glas".

Kristen tro står inte på något sätt i motsats till vetenskaplig forskning. Snarare är den dess förutsättnning eftersom både den kristna tron och vetenskapen innebär ett sökande efter sanningen fastän på olika områden och med skilda filosofiska utgångspunkter. Den vetenskapliga metoden innebär en begränsning till det fysiska rummet och ingen vetenskaplig upptäckt i världen kan därför upptäcka Gud. Men det finns anledning att låta de vetenskapliga upptäckterna fylla oss med förundran över den komplexitet och balans som råder i universum och som gör det möjligt för oss människor att i vår komplexitet under en kort tidrymd existera på jorden. "Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat" (Psalt. 104:24).

Se också News.Va + CNA Daily News + Vatikanradion + Signum.

Låt ditt rike komma

2. Låt ditt rike komma –

När Jesus efter sitt dop i floden Jordan första gången uppträder i Galileen sker det med proklamationen ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet” (Mark. 1:15). När vi hör talas om ett ”rike” går våra tankar gärna till ett geografiskt område med bestämda gränser och underställt någon med särskild maktbefogenhet. Det var också Pilatus föreställning när Jesus stod inför hans domstol. Men Jesus svarar: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag” (Joh. 18:36).

Bakom hans proklamation om Guds rikes närhet står den fullmakt Fadern givit honom i dopet. Jesus får fullmakt att inte bara förkunna Guds rikes närhet utan också att i handling inleda dess förverkligande. Under hela sin offentliga verksamhet fortsätter han att förkunna Guds rike i ord och handling. När fariseerna frågar Jesus om när Guds rike skall komma, svarar han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är mitt ibland er (Luk. 17:20f.). Det grekiska ordet entós har den dubbla betydelsen ”mitt ibland” och ”inom”. För fariseerna, som ställde frågan till Jesus, fanns Guds rike mitt ibland dem i Jesu person, utan att de förstod det.

Inte heller lärjungarna förstod utan vidare innebörden av Guds rike. När de tävlade om hederplatsen i Guds rike svarade Jesus: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:42-45). Guds rike är den självutgivande kärlekens rike som inte består i att härska utan i att tjäna, älska och ge sitt liv.

För den som tar emot Guds rike i Jesus Kristus blir Guds rike också ett rike ”inom” henne. Det är den självförbrännande kärlekens rike. Den som ber om detta rike utsätter sig för en stor risk, kärlekens risk att förlora sig själv. Det är som fröet, som blir sått i jorden. Det faller i jorden och dör för att ge nytt liv. ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så mogen vete i axet” (Mark. 4:26-29). När tiden är inne, ”när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne”. Guds rike är förenat med den teologiska dygd som är ”hoppet”. På den yttersta dagen uppenbaras Guds rike inte bara som ett inre, ett trons rike, utan i härlighetens gestalt. Bönen om Guds rikes tillkomst är en bön om att få bli ett verktyg för denna självförbrännande kärlek, från dess ringa gestalt i den begynnande tron till dess fullkomliga förverkligande i evigheten.

Guds rike är inte bara individualitetens rike. Det binder oss samman med alla dem som tar emot riket i Jesus Kristus. ”Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts, skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga” (Mark. 4:30-32). Guds rike är inte ett rike med yttre gränser men ett rike under Guds herravälde. Det låter sig inte ses, men det genomsyrar alla som tar emot det. Guds rike låter sig inte iakttas men vi lär känna det när vi tar emot det i tro, hopp och kärlek. Vi ger upp oss själva och låter Guds rike flytta in i oss och med hoppet sträcker vi oss mot dess förverkligande då Gud bli allt i alla.

Låt ditt rike komma – in i oss och genom oss också till andra.

Omskärelse eller omvändelse

Med jämna mellanrum utbryter en diskussion på bl.a. NewsMill om omskärelse på gossar. En välkänd motståndare till omskärelsen är Bengt Westerberg. Som kristen finns det ingen anledning att förespråka omskärelse eftersom frågan om omskärelse eller inte avgjordes redan tidigt i kristendomens historia (Apg. 15:1-35). Dock måste man ställa frågan hur det kommer sig att frågan om omskärelse, som borde vara en inomreligiös fråga, väcker en sådan uppståndelse i ett sekulariserat land som Sverige? Som skäl för motståndet anför man ofta individens behov av integritet. Man anser sig tala för barn som inte själva har någon talan. Integriteten sitter alltså i kroppen, eller rättare sagt i en liten skinnbit på en viss del av kroppen.

Jag betvivlar att det är integriteten man är mån om. Är alla de som är motståndare till omskärelse utan att själva vara judar eller muslimer också motståndare till aborter? Är förhuden viktigare än själva personen? Den svenska diskussionen om omskärelse förefaller i det perspektivet som en ankdammsfråga. Den som är motståndare till omskärelse  men samtidigt förespråkare för aborter är faktiskt inte trovärdig. Något annat än omsorgen om livet och den personliga integriteten ligger bakom kravet på förbud mot omskärelse.

Att just förhuden är föremål för detta exceptionella intresse är kanske talande. Sverige är inte bara sekulariserat utan också sexualiserat. Sexualiteten är den nya religion som man vill slå vakt om. I det perspektivet utgör omskärelsen en viktig symbolfråga. Förhudens existens är inte en fråga om individens kroppsliga integritet utan om individens frihet från religion, i första hand judendom och islam. Ur den synpunkten kan kristendomens tidiga beslut om frihet från omskärelse ju tyckas ovanligt framsynt. Men vad viktigare är: omskärelsen uppfattas som ett angrepp på sexualitetens religion, den enda religion som återstår i det postmoderna samhället.

Men aposteln Paulus, som kunde vara ovanligt radikal och frispråkig mot sina motståndare i omskärelsefrågan ("de borde skära av sig alltihop, dessa som sprider oro bland er", Gal. 5:12), han låter sig inte nöja med att ta avstånd från kroppens omskärelse. Ingen blir en bättre människa genom att omskäras, men ingen blir heller en bättre människa genom att icke omskäras. Vad Paulus kräver är hjärtats omskärelse, omvändelse i stället för omskärelse, och det gäller både den omskurne och den oomskurne, både förespråkare och motståndare. "Omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven" (Rom. 2:29). Det är en omvändelse som både det sekulariserade och det sexualiserade Sverige behöver men också vi kristna, muslimska eller judiska trosbekännare.

Låt Ditt namn bli helgat

1. Låt ditt namn bli helgat 

”Gud har många namn” hette det i en vandringsutställning, som handlade om många olika religioner. Gud har många namn också när han uppenbarar sig i Gamla testamentet. ”Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste” får vi höra i julnattens gammatestamentliga läsning (Jes. 9:6). Namnet talar om för oss vem Gud är. Att han är Underbar i råd (Allvis härskare) ger oss en påminnelse om Guds verk i skapelsen, det som Psalt. 104 vittnar om: "Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du skapat."

Som Väldig Gud (Gudomlig hjälte) får vi möta honom när Gud uppenbarar sig för Mose i den brinnande busken och sänder honom till Israels barn för att föra dem ut ur fångenskapen i Egypten (2 Mos. 3:1-14). Mose frågar Gud efter hans legitimation, hans namn. Till att börja med  låter det som om Gud avvisar frågan och vill hålla sitt namn hemligt. ”Jag är den jag är”, d.v.s. ingen kan förstå och inse vem jag djupast är – jag är mer än vad någon kan förstå och begripa. Men när Gud sedan säger till Mose: ”Säg dem [d.v.s. Israeliterna] att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem”, förstår vi att Guds svar också kan tolkas ”Jag är den som är”, d.v.s. han är själva existensen i allt som finns, eller – som Paulus säger i sitt tal på areopagen i Atén – ”I honom är det som vi lever, rör oss och är till” (Apt. 17:28). Ingen är utanför Gud. Gud kan aldrig bara vara ett föremål för vårt tänkande. Vår existens ligger alltid före vårt tänkande om existensen. I motsats till den franske filosofen Descartes, som trodde att han funnit den säkra utgångspunkten i tesen ”Jag tänker – alltså finns jag”, måste vi konstatera att det i stället borde heta: ”Jag existerar, jag finns – det är därför jag tänker”. Gud är väldigare än vi kan tänka oss.

Av de namn som profeten Jesaja nämner är Evig Fader det viktigaste. Genom att samtidigt förklara sig som fädernas Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, förstår vi att Gud genom namnet "Jag är den jag är" vill förklara att han är den trofaste, den som håller sina löften i evighet. "Barmhärtig och nådig är Herren...  Som en fader visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom" (Psalt. 103:13). Det är det namn på Gud som Jesus använder, samtidigt som han förklarar ”Jag och Fadern är ett” (Joh. 10:30). 

Det viktigaste av alla löften är löftet om honom som skall komma och som orden hos profeten Jesaja egentligen handlar om: "Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar". Särskilt tydligt blir det genom benämningen Fridsfurste. Som fridsfurste rider Jesus på en åsna under folkets jubel in i staden Jerusalem för att genom sin död och uppståndelse ge oss den fred med Gud som ingen annan kan ge oss. Väldet som lagts på hans axlar är den tunga tvärbjälken till korset.

Att Guds namn är heligt och skall hållas heligt betyder att allt som tillhör Gud är heligt och skall hållas heligt.  Det viktigaste sätt på vilket vi kan helga Guds namn är att vi själva blir heliga. ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig” (3 Mos. 19:2). Vi skall vara heliga, ty vi är skapade till Guds avbilder för att växa till allt större likhet med Gud. När Gud uppenbarar sig för Mose blir tillsagd att ta av sig sina skor och visa vördnad, ty han står på helig mark. Ur denna heliga mark växer törnbusken, som brinner utan att brinna upp,  en förebild till den helige och törnekrönte, Guds väsens sanna avbild, vars hjärta brinner för oss ända in i döden på korset. Han har inte bara lärt oss att kalla Gud för Fader utan också visat vem Gud är – den kärlek som icke söker sitt. Gud är trofast i sina löften. Han väntar på vårt svar i tro.

Låt ditt namn bli helgat – i oss, så att vi blir heliga, och genom oss så att det blir heligt också för andra.

Bönernas bön

Under kommande veckor kommer jag att på min blogg publicera ett antal meditationer över bönen Fader vår. Eftersom Fader vår sannolikt är en av de mest använda bönerna är den förmodligen också en av de mest tanklöst brukade. För att möta denna tankeflykt kan det vara bra att meditera över en bönepunkt i taget. När Jesus lärde sina lärjungar att be Fader vår var det som ett svar på deras begäran att han skulle lära dem att be ”liksom Johannes [döparen] lärde sina lärjungar att be” (Luk. 11:1-4). Fader vår är en lärjungabön avsedd för gemensamt bruk. Från början till slut riktar den sig till vår himmelske Fader. Den är som ingen annan bön allomfattande, d.v.s. katolsk, både till sitt innehåll, sin form och sitt bruk.

Följande meditationer är inte på något sätt avsedda att vara uttömmande eller fullkomliga utan skall mer betraktas som incitament till egna meditationer. I sin mer utförliga och allmänt brukade form möter vi bönen Fader vår i Matt. 6:9-13.

"Vår Fader, du som är i himlen".

Redan inledningen till bönen Fader vår leder oss in på väsentliga ting. Gud är "den som är", d.v.s. den absolut existerande. Han är totalt annorlunda än allt som kan tänkas, något som filosofin uttrycker med begrepp sådana som oföränderlig, ständigt existerande, utan orsak, allestädes närvarande, fullkomlig (d.v.s. allsmäktig, allvetande och allgod). Men han är inte bara "den som är" utan också den som är "i himlen". ”Himlen” är inte en rumsangivelse utan ett tillstånd, en existens, en tillvaro präglad av Guds fullkomliga kärleksgemenskap, dels i sitt eget väsen mellan Fadern och Sonen och den heliga Anden, dels med änglar, helgon och alla heliga. Gud är ”allt i alla” (1 Kor. 15:28). Himlen är det tillstånd, där Guds vilja alltid sker.

Att kalla Gud för Fader är att erkänna honom som "Skapare av himmel och jord". Här betyder ”himmel” snarast universum. Bakom alla tänkbara universa har ett enda tillkommit med tanke på människan. Vi emanerar inte som av en slump ur "moder jord" utan bakom tillvaron står en intelligent plan, en Skapare, skild från oss genom sin absoluta egenskaper men ändock personligt närvarande. Han är den som skapat oss till sin avbild och likhet för att vi som barn skulle leva under hans beskydd och ledning. Gud har skapat oss med en fri vilja att säga ja eller nej till honom, som redan från begynnelsen är vår Fader (5. Mos. 32:6). Synden, vårt nej till honom, har visserligen skilt oss från Gud, men Gud har i sin barmhärtighet sänt sin Son, som genom sitt försoningslidande och sin död och uppståndelse gjort det möjligt för oss att återförenas med Gud. Han är den som vi får vända oss till i bön och som vi får tala med som ett barn med sin far. Genom sin helige Ande samlar han oss i sin Kyrka vilket gör att vi på nytt kan anropa honom som "vår Fader, du som är i himlen”. Fader vår är Kyrkans bön. Också när vi ber den enskilt, ber vi inneslutna i Kyrkans gemenskap.

I de tre första bönerna vänder vi oss i tur och ordning till Gud som Fader, Son och helig Ande.

Forskning på medvetslösa?

Regeringen vill tillåta forskning på medvetslösa och har därför fattat beslut om att snabbutreda en lagförändring så att sådan forskning skulle bli möjlig. Som alltid när den gäller etiskt diskutabla frågor skall det tydligen gå så fort som möjligt så att ingen hinner reagera förrän förändringen är genomförd, och som alltid är det främst forskare som ligger bakom önskan till en förändring, inte de medvetslösa själva. Visserligen säger socialministern att individens integritet och värdighet måste tillgodoses, men vem tror egentligen att en medvetslös person har någon möjlighet att säga ifrån? Eller vederbörandes anhöriga?

Mina tvivel på det goda i ett sådant förslag sammanhänger med att detta bara är ett exempel av många på att individens rättigheter och integritet ständigt naggas i kanten till förmån för samhällets eller olika gruppers krav. Det är också utan tvekan så att teknologin styr utvecklingen i den riktningen att det som forskningen menar är möjligt att göra, det kan och bör också göras, helst utan etiska överväganden. Forskningen styr därmed vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Det som är möjligt att göra skall också göras och det anses med automatik vara rätt att göra. Den människosyn som ligger bakom sådana tankar är en rent materialistisk människosyn, där en människas värde enbart ligger i hennes hjärnas funktioner.

Å andra sidan väcker de nya teknologierna också krav på utökade rättigheter, som kanske hotar det allmänna goda. Om den subtila balansen mellan individens rättigheter och nödvändigheten av att också ta det allmänna goda i beaktande handlar en läsvärd artikel Human Rights and Natural Law. Artikeln ger kanske inga definitiva svar men ställer viktiga frågor. Framför allt framhåller den vikten av att alltid ställa den positiva lagen, d.v.s. mänskliga lagstiftares beslut, i relation till den naturliga lagen som kommer till uttryck i människors samveten. Den naturliga lagen har sin grund i att människan som person inte bara är en isolerad individ utan också lever i nödvändiga relationer till andra människor. Ett försök till att teckna en sådan balans mellan individens rättigheter och hennes behov av grupptillhörighet återfinns i en debattartikel i DN om människors rätt att vara annorlunda.

Konkurrens eller öppenhet?

Två artiklar som jag nyligen läst belyser varandra på ett intressant sätt. Den ena, publicerad i nr. 3 av tidskriften Signum behandlar en teori om språkets uppkomst i mänsklighetens urhistoria (Stig Olsson, Apa eller människa, tyvärr inte tillgänglig på nätet), den andra i dagens Sv.D. utgör en recension av Acemoglu, Robinson, Why nations fail: The origins of power, prosperity, and poverty.

Enligt en utbredd samsyn är det språket, som på ett avgörande sätt skiljer människan från djuren och ger henne hennes särställning och särskilda makt. Språket signalerar och utmärker människan just som människa till skillnad från andra primater. I den evolutionära kampen för tillvaron, där den starkares makt över den svagare anses vara den drivande kraften, har vid något tillfälle uppstått samverkansformer som inte är konkurrensbenägna och agressiva utan i stället samarbetsvilliga, fridsamma, generösa och tillitsfulla (jfr. Adams utrop när han första gången fick se Eva!). Denna tillit är i själva verket förutsättningen för att läten och åtbörder inte bara skall förbli hotfulla eller på annat sätt känslomässiga uttryck utan också medel för att uppnå gemensamma mål. Stiliserade åtbörder och tecken i ett intersubjektivt rum av gemensam och delad uppmärksamhet utgör grunden för ett framväxande språk. Den bestående konkurrensbenägenheten leder till att olika grupper så småningom får olika språk och har svårt att förstå varandra. (Min kommentar: Den som vill kan här se en parallell i den bibliska berättelsen om utvecklingen från ett paradisiskt urtillstånd via syndafallet och Kains avund till språkförbistringen efter Babels torn.)

Om den första artikeln handlar om urtid behandlar den andra i stället nutid. Den tar upp en fråga som jag tidigare berört i mitt inlägg från den 9 juni, Världen på åskådarplats. Varför är världen så orättvis? Många har letat efter övergripande förklaringar till världens ojämna fördelning av rikedomar och välstånd, där t.ex. natur, kultur, religion eller klimat anses ha spelat en avgörande roll, men ingen tycks ha hittat den rätta nyckeln. Den recenserade boken uppställer en institutionell teori: öppna samhällen, där eliter balanseras mot varandra, där informationen är fri, där maktväxling kan ske under ordnade former är mer stabila och välmående än sådana som är toppstyrda av individer eller grupper. Åtskilliga exempel från nutiden kan exemplifiera den uppställda teorin.

Vad finns det för gemensam nämnare? Att öppenhet, tillit och samtal bildar en bättre grund för framtid och mänsklig utveckling än slutenhet, konkurrens och gruppegoism. Naturligtvis ingen nyhet, men värt att säga än en gång.

Obesvarade frågor

Jag tycker att det är bra att tidningen Dagen ger utrymme för att berätta om Christer Sturmark och Humanisterna. Utgångspunkten för artikeln är debatten mellan honom och Marcus Birro. Vad som inte är så lyckat är att Humanisterna nästan allltid står som den inbjudande parten både till denna och andra liknande debatter. Det ger dem redan från början ett slags övertag eftersom den inbjudna parten är den som förväntas stå till svars för sina åsikter.

Det är inte nödvändigt att det måste vara på det sättet. Om man låter vetenskapen alltid vara det paradigm som man utgår från – som humanisterna påstår sig göra – kan man redan från början konstatera att detta val inte grundar sig på en vetenskaplig slutsats utan är ett filosofiskt ställningstagande som inte är  invändningsfritt. Om man redan från början begränsar sig till den vetenskapliga metoden begränsar man också tänkandet till det som vetenskapen kan undersöka.

Det finns mängder av frågor som det vore intressant att höra humanisternas svar på, t.ex. vad är den mänskliga tanken? Finns det en fri vilja och vad är det som i så fall skiljer den fria viljan från rena instinkten? Det största mysteriet är kanske inte Gud utan människan själv, hennes självmedvetande, hennes förmåga att objektivera sig själv o.s.v.  Och varför handlar inte människan alltid som hon vill? Hur kan en människa falla i förundran över naturens skönhet? Vad är förundran? En materialistisk infallsvinkel på människan omöjliggör i själva verket varje resonemang, varje utsaga om sant eller falskt, rätt eller fel, eftersom det i själva verket bara skulle handla om slumpvisa rörelser i människans hjärna.

Världen på åskådarplats

"Världen står på åskådarplats"  läste jag i en tidningsrubrik i går. Den gällde striderna i Syrien. Vem tror att det går att hejda den fortgående utvecklingen mot ett fullskaligt inbördeskrig? Hur skall man få slut på våldet i Syrien? Men än mer underligt: Hur kommer det sig att vi i vår del av världen får leva under så fredliga omständigheter medan arabländerna präglas av ständiga maktstrider, som aldrig tycks ta slut?

Det är lätt att hänvisa till sociala omständigheter: vi lever i välstånd – andra i fattigdom. Men också de sociala omständigheterna har sina orsaker, som inte bara består i brist naturtillgångar utan också i människors attityder. En viktig orsak till välstånd och fred är otvivelaktigt vår demokrati. Många har pekat på arabländernas ringa erfarenhet av demokrati som en viktig orsak till de maktstrider som gång efter annan blossar upp mellan olika klaner.

Ingen fred alltså utan demokrati. Men demokrati i vår västerländska tappning beror inte bara på att alla får vara med och bestämma utan också på att alla människor anses ha samma värde.  Det för alla gemensamma människovärdet är en grundbult i vår västerländska kultur och vår demokrati. Det har inte vuxit fram av sig självt utan har sina ofrånkomliga rötter i den judiskt-kristna tron.  Ingen tro på ett gemensamt människovärde utan en tro på någon som garanterar detta människovärde.

Den västerländska demokratin har vuxit fram och mognat i hägnet av den kristna synen på människan, skapad till Guds avbild och likhet, visserligen fallen i synd men också försonad med Gud genom Jesus Kristus. Bara den kristna tron på människan som Guds egendom kan garantera hennes människovärde. Hon är älskad av Gud och behöver inte tillgripa våld för att hävda sitt människovärde.

Världen på åskådarplats. Vad kan vi göra? Frågan får mig att tänka på en dikt av Stig Dagerman:
Jorden kan du inte göra om. 
Stilla din häftiga själ! 
Endast en sak kan du göra: 
en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket 
att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre 
betyder en broder mer.

En sak kan vi alla göra: slå vakt om det för alla människor (också ofödda och döende) gemensamma och lika människovärdet som någonting absolut och ofrånkomligt. Och tro mig eller ej: vi kan knäppa händerna till en bön om fred:

Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hatet härskar - låt mig sprida kärlek!
Förlåtelse där orätt har begåtts,
och enighet där splittring råder.
Där villfarelse finns - låt mig få bringa sanning.
Tro där tvivlet härskar
och förtröstan där förtvivlan råder.
Låt mig bringa ljus i mörkret
och glädje i bedrövelsen.
Min Gud och Mästare
Lär mig sträva efter att trösta hellre än att bli tröstad,
att förstå hellre än att bli förstådd,
att älska hellre än att bli älskad.
Ty det är genom att ge som vi får,
det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva,
det är genom att förlåta som vi själva får förlåtelse,
och det är genom att dö som vi föds på nytt till evigt liv.

(Bön som p.g.a. sin publicering år 1912 på baksidan av en bild av Franciskus tillskrivits honom)

Se f.ö. denna mycket läsvärda artikel av Carl E. Olson i The Catholic World Report.

Åt en okänd Gud

Som en reaktion på Andreas Johansson Heinös och Eli Göndörs positiva syn på vardagsreligionens betydelse för integrationen (se en länk från mitt blogginlägg den 19/5) har kommunfullmäktigeledamöten Björn Schaerström i Vallentuna på en debattsida i Sv.D.  försökt sig på ett lustmord på andlighet och tro: "Andlighet och tro är produkter av mänsklig fantasi. Av magiskt tänkande i begreppet kausalitet; orsak och verkan. Gudstro är förenklad kausalitet. Som när barnet för att hindra föräldrars död undviker vägens skarvar eller som att be för en sjuk. I en svårbegriplig och hotfull värld kan människan finna trygghet och hopp i egna förklaringar, i Gud."

Få andligt sinnade eller troende människor ställer upp på en sådan nidbild av religion. Genom en förenklad bild av religionen vill man få dess anhängare att framstå som dumma. Tyvärr är detta inte det enda försöket att omyndigförklara trons bekännare, och man kan fråga sig vad som driver människor till så förenklade angrepp mot det som man av allt att döma inte känner till. Är det för att döda den röst i deras eget inre som trots allt gör sig påmind?

"Dårarna säger i sina hjärtan: 'Det finns ingen Gud'... Herren ser ned från himmelen på människors barn, för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud'" (Psalt. 14).  Man kan förhålla sig på två sätt till den röst som gör sig påmind. Man kan ångra och bekänna sitt främlingsskap eller man kan förneka dess existens. Båda attityderna har sina svårigheter: för att ångra och bekänna måste man övervinna sig själv. För att förneka rösten som kallar måste man också förneka sitt sanna jag, ty den inre rösten kommer man aldrig ifrån.

Om detta visste aposteln Paulus åtskilligt att berätta när han trädde fram på Areopagen i Aten inför stadens innevånare: "Atenare, jag ser av allting att ni är mycket ivriga gudsdyrkare...  Det som ni dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är Herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand... Detta har han gjort för att de skall söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt  borta från någon enda av oss". Alltså: Skapare och Herre över allt som finns och samtidigt oändligt nära. "En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig" (Apg. 17:22-34). Den helt annorlunda och likväl oändligt nära kan endast nås genom botens, bönens och kärlekens Ande.

En filosofi som står öppen mot det outsägliga

Två dagar i rad har Svenska Dagbladets understreckare handlat om Martin Heideggers filosofi. Heidegger tillhör den kategori filosofer som till skillnad från de moderna anglosaxiska eller analytiska filosoferna inte bara intresserar sig för språket utan också för sådana frågor som meningen med människans tillvaro i världen. Den första understreckaren utgår från Heideggers genombrottsverk "Varat och tiden" från 1927. Heideggers grundtanke är den,  att det är tekniken mer än vetenskapen som  formar vår världsbild och som riskerar att gör oss främmande för naturens egenvärde (jfr. min blogg för den 18 maj: Kan en stubbdaggkåpa vara någonting värd?).

Den andra understreckaren behandlar Heideggers senare tänkande och tar sin utgångspunkt i en samling uppsatser av honom från 50-talet: "På väg mot språket". Heidegger menar att vår uppfattning av världen inte formas av råa sinnesdata och sinnesförnimmelser utan genom att vi befinner oss i ett dynamiskt meningssammanhang där vi redan är tilltalade från den värld som möter oss. Innan vi tar till orda har språket redan talat till oss. Primärt är talet till inte för att beteckna saker och ting utan för att organisera tillvaron. Människan talar , tänker och handlar utifrån att hon själv är tilltalad. Att tala är med andra ord alltid att svara. Också tigandet kan i detta sammanhang bli ett slags tal eftersom tigandet ger människan möjlighet till eftertanke.

Utifrån dessa filosofiska tankar kan man dra en parallell till den kristna förståelsen av skapelsen som ett Guds tilltal. "Gud sade och det skedde så". Johannesevangeliets inledning: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud...  genom det har allt blivit till som är till och utan det har inget blivit till som är till" kan förstås inte bara som en symbol för Kristus utan också som Guds tilltal till oss. Gud talar till oss både genom skapelsen och i Kristus. Han väntar på vårt svar, vårt ja eller nej. "Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn". Heidegger  menar att just människans position mellan tilltal och svar gör det svårt för oss att bryta oss ut ur det tekniska språk som behärskar oss, som formar vår världsbild och är vår fångvaktare. Därmed riskerar vi att förlora möjligheten för nya perspektiv.

Inte bara tänkbart utan tänkvärt

Ibland kan det vara välgörande att som omväxling till alla självsäkra förståsigpåares omdömen om hur saker och ting ligger till få en inblick i vad välrennomerade fysiker och kosmologer tänker om tingens innersta natur, som gett upphov till den världsalltets storskaliga struktur som vi i dag menar oss ha en ganska god förståelse för. En sådan inblick ger oss Bengt E Y Svensson i sin understreckare Spekulationer i de högre rymderna (Sv. D. 22 maj). "Vad hände egentligen vid själva Stora smällen och den bråkdels bråkdel av en sekund därefter som vi ännu inte riktigt förstår? Hur ser materien ut i ännu mera detalj än standardmodellens kvarkar och leptoner?"

De förhoppningar som från början knutits till den s.k. strängteorin har visat sig ge upphov till kanske ett 10 000-tal olika möjligheter för hur en "värld" skulle kunna vara uppbyggd. Varför ser då vårt universum ut som det gör, när det finns så många andra möjliga universa? En idé är den s.k. antropiska principen, som innebär att universum måste ha vissa egenskaper för att tillåta uppkomsten av materia och intelligenta observatörer, annars skulle det inte kunna observeras. Uppkomsten av liv skulle inte vara möjlig om inte vissa av universums begynnelsevärden och naturkonstanter, särskilt förhållandet mellan de fyra fundamentala naturkrafterna, från början vore finjusterade. Att vi finns lägger krav på naturlagarna. Det är just detta krav som väljer ut vårt världsallt bland andra möjliga.

Med andra ord: ett universum bland alla andra tänkbara universa har kommit till för människans skull – för att hon skulle kunna ana sig fram till sin Skapare eller för att hon skulle gå vilse, om inte Gud hade uppenbarat sig också på ett annat sätt.

Mindre eller mera kristendom?

På 1940-talet skrev C.S. Lewis sin bok Mere Christianity ( sv. öv. Kan man vara kristen?), något som kanske kan översättas med "ren" kristendom eller "grundläggande" kristendom. En som starkt påverkats av Lewis är den tidigare evangelikale, därefter anglikanske och till sist katolske prästen Dwight Longenecker, som till svar på Lewis bok publicerat sin egen More Christianity, vilket skulle kunna översättas med "överflödande" kristendom.

Jag kommer att tänka på dessa båda böcker när jag ser hur svensk frikyrklighet brottas med sina identitetsfrågor. Till den tidigare debatten (se mina bloggar Frikyrkligt uppror – Den förträngda tron – Den bortglömda auktoriteten, 22-24 april) har Claes-Göran Bergstrand fogat ett inlägg om frikyrkans föreningsmodell, en modell som han menar är orsak till den nuvarande krisen. Han menar att frikyrkans församlingsstruktur med demokratiska församlingsmöten gör kristna osäkra på sin identitet och att den i grunden är en obiblisk struktur. I stället vill han återgå till den form av husförsamling som han tycker sig möta i Apg. 2:42-46.

Tyvärr tror jag att frikyrkligheten genom som sin biblicistiska grundhållning lätt hamnar i en rävsax. Man vill så gärna vara biblisk men låser sig ofta till en mycket begränsande läsning ("mere christianity"). I Claes-Göran Bergstrands artikel är t.ex. 3 av 4 bibelhänvisningar till Apostlagärningarna. Det är sällan som man från frikyrkligt håll ser någon hänvisning till Matt. 16:13-20 eller Joh. 21 när det gäller frågan om Kyrkan och hennes uppbyggnad eller varför inte till Apg. 20:25-35?

I ett referat från Johannesakademins seminarium om Kyrkan, Anden och ämbetet kritiserar Samuel Rubenson "föreställningen om urkyrkan som den enhetliga stabila gemenskapen som vi längtar att återvända till". Han menar att det i själva verket fanns en mångfald ur vilken Kyrkan så småningom utkristalliserade sig genom sin trosbekännelse. Ulf Ekman betonade vid samma seminarium nödvändigheten av en fast struktur och någon form av läroämbete.

Ty hur viktigt det är är med lärjungaskap och personliga vittnesbörd kommer vi aldrig undan frågan om kyrklig struktur. Läser man noggrant Apg. 2:41-47 märker man snart vilken stor roll apostlarna spelade inte bara för undervisningen utan med alla säkerhet också för "brödbrytandet", d.v.s. för eukaristin. I själva verket möter vi här den samsyn av kyrklig struktur, av gudstjänst (inte bara i hemmen utan också i templet!) och personligt vittnesbörd som varje kyrka måste vara bärare av. I stället för "mere Christianity" behöver vi "more Christianity".

Förnuft eller känsla?

I dag vill jag rekommendera en nyutkommen bok "Till den kristna trons försvar" av Peter Kreeft och Ronald Tacelli i översättning av Håkan Hammarén, trots att jag inte hunnit läsa mer än en liten del av den. Det är naturligtvis farligt att ge en rekommendation på så lösa grunder, men utgivningen av en sådan bok i svensk språkdräkt är en så exceptionell händelse i sig, att det tarvar ett tidigt omnämnande. Det är nämligen fråga om en modern "Summa" eller sammanfattning av den kristna tron i form av frågor, invändningar och svar,  en sådan som var vanlig på medeltiden och där Thomas av Aquinos Summa utgör det mest kända exemplet.

Att utgivningen är exceptionell beror emellertid inte bara på dess form utan också att den sker mot bakgrund av det rådande kulturklimatet i vårt land, där frågor om religion och tro nästan alltid hänförs till det privata området eller till känslolivet – om man nu inte betecknar dem som ren "vidskepelse". För att ge ett litet smakprov ur boken vill jag citera ett stycke som handlar om varför man över huvud taget skall bedriva apologetik, d.v.s. försvar för den kristna tron:

"De flesta människor föraktar eller ignorerar apologetiken eftersom den verkar mycket intellektuell, abstrakt och rationell. De hävdar att livet, kärleken, moral och helighet är mycket viktigare än förnuftet. De som resonerar så har rätt: det är bara det att de inte lägger märke till att de fört ett resonemang. Vi kan inte undvika att göra det – vi kan bara undvika att göra det på ett bra sätt. Dessutom är förnuftet en vän, inte en fiende till tro (se kap. 2) och helighet, eftersom det är en väg till sanningen, och helighet innebär att älska Gud som är Sanningen.
...
 Alla argumenten i denna bok, och i alla andra apologetiska böcker som någonsin skrivits, är mindre värda i Guds ögon än en enda kärleksfull handling mot Honom eller din nästa. Men om så bara ett enda av dessa argument är gott, så är det i sig mer värt än det pris i kronor räknat som du betalade för hela denna bok" (s. 38f.).

Det låter kanske inte precis som en rekommendation, men i varje fall som en lockelse till att läsa vidare. Jag får säkert anledning att återkomma till boken i framtida blogginlägg.

Kan en stubbdaggkåpa vara någonting värd?

I fredagens Tvärsnytt fick vi veta att den sällsynta stubbdaggkåpan lätt kan hotas av oreglerad skogsavverkning. Kan en stubbdaggkåpa vara någonting värd? Sagesmannen menade att eftersom daggkåpan är en gammal medicinalväxt (Alchemílla vulgáris) kan vi kanske om tjugo år utvinna en medicin som är till mänsklighetens nytta. Därför bör den bevaras. Den fråga man ställer sig är: Ligger daggkåpans värde bara i det som vi med teknikens hjälp kan framställa?

En av dem som tänkt över detta är den polske filosofen Leszek Kołakowski (på svenska känd bl.a. genom sin bok Samtal med djävulen). I The Presence of Myth påpekar han att vi lever i ett teknifierat samhälle. I vetenskaplig mening betraktas bara det som "sant" som har en chans att komma till användning på ett teknologiskt effektivt sätt. Metafysiska frågor om existens, mening, värde o.s.v. är teknologiskt ofruktbara och kan därför inte bli föremål för analys eller vetenskaplig undersökning. Ändock är sådana frågor ofrånkomliga och ligger i själva verket bakom många av vardagens ställningstaganden, i princip också bakom vetenskapens metodbegränsning.

Liknande tankegångar möter vi hos den franske filosofen Olivier Rey, som i ett föredrag om genusfrågor (katobs.se) talar om den moderna gnosticismen som ett försök att undfly det onda genom att med teknikens hjälp skapa en ny värld. En ny metafysisk enhet har intagit människoandens plats. "Från denna kommer den särskilda aggressiviteten ...  mot allt som kan förefalla icke materiellt eller icke direkt tillgängligt, som det förflutna, som traditionen eller naturen. Det förflutna måste kritiseras, traditionen kullkastas och naturen behärskas och utnyttjas."

Trots den negativa inställning som från många håll möter metafysiska frågor i dagens samhälle lever dessa sitt fortsatta liv i vardagen. Ett intressant exempel på detta möter i Andreas Johanssons och Eli Göndörs artikel om vardagsreligion (Sv.D. 18/5), där frågan om religionens betydelse för människans orientering i en ny kulturell omgivning avhandlas på ett positivt sätt.

Kan en stubbdaggkåpa vara någonting värd? Säkert – inte bara som medicinalväxt eller som föremål för vetenskaplig forskning i jakten på nya läkemedel utan också som ett rart exempel på naturens förunderliga och obegripliga mångfald och som ett vittnesbörd om att vårt liv är långt rikare än vi egentligen kan förstå.

Kärlek som förgår eller kärlek som består?

I onsdagens upplaga av Sv.D. refereras Under strecket till den franske filosofen André Comte-Sponvilles tankar om kärleken i dess olika former, på klassiskt manér representerade av de grekiska orden eros, philia och agape. Eros betecknar den passionerade, begärande kärleken, medan philia betecknar den vänskapliga kärlek som enligt Aristoteles kännetecknar kärleken mellan föräldrar och barn men också den äktenskapliga kärleken. Agape slutligen, som uppträder i Jesu förkunnelse och i hela Nya testamentet, kan enligt Comte-Sponville närmaste översättas med "ömhet, mildhet", på latin "caritas". Filosofen säger sig som ateist inte själv ha någon erfarenhet av denna gudomliga kärlek och har därför också svårare att skriva om den. I stället hänvisar han till Simone Weil, som säger att Gud har uppenbarat sin kärlek till människorna genom att avstå från sin allmakt. Agape visar sig också hos människor i deras förmåga att kunna känna sig in i andra människors belägenhet.

Nu är det nog inte så enkelt att agape är den enda kärlek som har betydelse för den kristna tron, något som Anders Nygren  med en viss emfas hävdade i sin bok "Eros och agape", där eros och agape närmast framträder som varandras motsatser. I sin dialog "Gästabudet" låter Platon Sokrates framträda med ett tal, där han påpekar att eros dömer oss till trånad, saknad och leda. Eros riktar sig mot det som den saknar eller det den inte förfogar över. Den skapar känslan av ett tomrum som måste fyllas. Ingen har bättre än Augustinus kunnat tala om människans trånad och längtan efter Gud som ett resultat av att Gud har skapat människan till sin avbild samtidigt som hon genom sitt syndafall skilt sig från sin Skapare. Eros spelar alltså en icke obetydlig roll i den längtan efter fullkomlighet och därmed efter Gud som på djupet finns i varje människas hjärta. Också Gud längtar på ett passionerat sätt efter människan och visar detta genom sin agape, sin självutgivande kärlek när han sänder Jesus Kristus. På ett nästan övertydligt sätt kommer detta till uttryck i Höga visan, tolkad som en bild av förhållandet mellan brudgummen Kristus och bruden Kyrkan (eller den enskilde kristne), ett bildspråk som särskilt kommit till användning hos karmeliterna (Johannes av Korset, Teresa av Avila).

Som Comte-Sponville uppfattar saken är passionen oförenlig med vardagslivet och kan därför inte upprätthållas i långvariga relationer. Hans lösning blir att ersätta eros med philia, som betecknar den djupa vänskapen och kännedomen om den andre. Ur kristen synvinkel är det snarast så att eros och agape står i ständig växelverkan. När människans längtan efter Gud möts av Guds självutgivande agape, väcker det inte bara en ännu större längtan efter Gud utan också människans agape, hennes självutgivande kärlek. Denna växelverkan mellan eros och agape är i hög grad förebildande också för den äktenskapliga kärleken. Utan agape leder eros till den leda som Platon vittnar om. Agape är en förutsättning inte bara för eros fortlevnad utan också för philia, den vänskapliga kärleken. "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner" (Joh. 15:13).

Hildegard av Bingen

Hildegard av Bingen har på nytt blivit aktuell genom att hon blivit helgonförklarad, se Signum nr. 3. En utförligare artikel om henne av Florence Vilén har tidigare publicerats i samma tidning. För den som vill lyssna på hennes musik finns åtskilligt tillgängligt på YouTube.

Mahlers "Urlicht"

Tag dig fem minuter och lyssna till detta Mahlers mästerstycke, "Urlicht" (urljus), ur hans andra symfoni. Här är texten (med översättning):

O Röschen roth,
Der Mensch liegt in grösster Noth,
Der Mensch liegt in grösster Pein,
Je lieber möcht ich im Himmel sein.
Da kam ich auf einem breiten Weg,
Da kam ein Engellein und wollt mich abweisen,
Ach nein ich liess mich nicht abweisen.
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott,
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
Wird leuchten mir bis an das ewig selig Leben.

(”O ros så röd, / Människan är i största nöd, / Människan är i största fara, / Hellre vill jag i himlen vara. / Jag kom på vägen, bred och kort, / En ängel kom, för att mig visa bort, / Men inte ville jag bli visad bort. / Jag tillhör Gud och nu till honom går, / Den käre Gud sitt ljus mig skänker åter, / Till dess ett evigt, saligt liv mig når.”)

Rosen är – på traditionellt sätt – en symbol för Kristus. En  fördjupad presentation hittar du Under Strecket i dagens Sv.D. av Carl-Johan Malmberg.

Tro och vetenskap

På Newsmill har nyligen två religionskritiska artiklar om tro och vetenskap publicerats,  Religion är väsensskilt från vetenskap av Anders Hesselbom och Därför är vetenskap och religion oförenliga av Patrik Lindenfors. Båda är föranledda av en tidigare artikel av Mats Selander: Historisk myt att vetenskap och kristen tro stått i konflikt med varandra. Hesselbom menar att religionen är "väsensskild" från vetenskapen men han har uppenbara svårigheter med att beskriva vari denna "väsensskillnad" består. Exemplen hämtade från Dawkins motsäger inte varandra: Att en viss president fått en stark inre övertygelse om att en asteroid dödade dinosaurierna eller att det i förtroende har avslöjats för en viss professor att en asteroid dödade dinosaurierna står inte på något sätt i motsättning till att en viss datering indikerar att en asteroid utrotade dinosaurierna. Både presidentens starka inre övertygelse och det förtroendefulla avslöjandet för en viss professor kan nämligen mycket väl vara en följd av den vetenskapliga dateringen. Inte heller kyrkans förhållande till vetenskap i gångna tider säger något principiellt om förhållandet mellan religion och vetenskap.

Det är få förunnat att göra grundläggande vetenskapliga upptäckter. För det mesta får vi förlita oss på auktoriteter för att inhämta kunskap. I den mån vi över huvud taget väljer våra auktoriteter gör vi det utifrån vad vi tror om deras tillförlitlighet. Det finns alltså ett icke ringa mått av tro redan i vår kunskapsinhämtning om vår omvärld. Det är inte annorlunda i religionen. Skillnaden mellan vetenskap och religion ligger inte i kunskapsinhämtningen utan i de frågor vi ställer. Det finns en mängd frågor som vetenskapen inte kan ge något svar på. Vad är meningen med vårt liv? Hur skall vi leva? Hesselbom framhåller på ett mycket förtjänstfullt sätt att den vetenskapliga hållningen i fråga om universums uppkomst är att den fortfarande är ett mysterium. Ett ännu större mysterium är människan själv och de frågor hon ställer om sig själv. Vem är jag? Har jag något värde? Finns det ett mål för mitt liv bortom döden? Vad är gott och vad är ont?

Både vetenskap och religion har alltså mycket gemensamt genom att de ställer frågor om människan och hennes omvärld. Men det finns frågor som vetenskapen aldrig kan ge något svar på på grund av sin begränsade metod. Människan å sin sida kommer aldrig att låta sig nöjas med de frågor som vetenskapen måste begränsa sig till. Det finns heller ingenting som säger att vetenskap och religion med nödvändighet måste vara varandras motsatser. De kan mycket väl leva fredligt vid varandras sida om man bara vill att det skall vara så.

Några läsvärda länkar

Här en länk från Katolsk Observatör i abortfrågan:
Nytt och Noterat: Kroatien - exemplet som ingen nämner

Här en länk till Newsmill om S:t Piusbrödraskapets (SSPX) ställning i frågor om rasism och antisemitism.

Och här en länk till en mycket läsvärd och balanserad understreckare i Sv.D. om religionsfriheten.