Yttrandefrihet till varje pris?

På Newsmill skriver imamen Agha Yahya Khan om problemet med agressiva muslimer. Islams fiender består inte bara av dem som hädar och kränker Islam utifrån utan också av de muslimer som griper till våld som ett svar på dessa kränkningar. Han undrar vem som skall lära båda dessa grupper att respektera andra religioner och deras profeter.

Det tillkommer inte mig att lösa ett inommuslimskt problem. I det fallet kan jag bara svara med ett ord ur Hebreerbrevet som gäller varje kristen som hädas och kränks för sin tro: "Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fienskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet" (Hebr. 12:2-3). Jag kan också hänvisa till mitt blogginlägg En Gud som låter sig hädas.

Däremot vill jag för ett ögonblick uppehålla mig vid de problem som är förknippade med yttrandefrihet. Jag delar imamens åsikt om att ytrandefriheten inte är någon helig föreskrift eller ens rättighet, även om många skribenter, författare eller journalister i sin iver att försvara yttrandefriheten möjligen skulle anse den vara en "helig" rättighet, som inte får ifrågasättas. Vad man ur kristen synvinkel kan säga är att talet är en Guds gåva med vilken det också följer ett ansvar.

Yttrandefriheten är inte moraliskt obegränsad. För detta vill jag anföra följande argument. Yttrandefrihet är inte detsamma som handlingsfrihet. Många konstnären balanserar på gränsen mellan yttrandefrihet och handlingsfrihet genom s.k. konstprojekt genom vilka man ingriper i andra människors liv t.ex. genom att spela vansinnig eller genom att utsätta andra människor för skada eller fara. Yttrandefrihet innefattar därför inte handlingsfrihet även om handlingsfriheten sker under yttrandefrihetens täckmantel.

Det finns ingen glasklar gräns mellan yttranden och handlingar. Det är en truism att säga att våra yttranden påverkar andra människors handlingar. Det är ju det som kännetecknar oss människor som gemenskapsvarelser. För att ta ett enkelt exempel ur evangelierna; En officer i Kafarnaum säger vid ett tillfälle till Jesus: "Säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han". Vi påverkar våra människor med uppmaningar och befallningar men också med mera harmlösa yttranden, kanske insinuationer eller antydningar. Med våra ord kan vi också inspirera till våldshandlingar och på det sättet bli medskyldiga till att andra människor kommer till skada. S.k. performativa yttranden är yttranden som genom sin funktion är avsedda att leda till eller i varje fall leder till handlingar. Därför är yttrandefriheten inte moraliskt obegränsad utan måste alltid ta hänsyn till omständigheterna och sammanhanget.

Yttrandefrihet är en god sak som väl behöver hävdas och försvaras, men den måste också balanseras med olika former av hänsyn för att inte leda till våldshandlingar. Yttrandefriheten har gränser även om man inte alltid med bestämdhet kan säga exakt var gränserna går. Det är och förblir en bedömningsfråga. Yttrandefriheten måste kombineras med andra moraliska överväganden. Den är aldrig ovillkorlig.

Det fordras med andra ord hänsyn och återhållsamhet både av dem som nyttjar yttrandefrihetens stora gåva och av dem som blir utsatta för dess missbruk.

Se också tisdagens understreckare i Sv.D. om toleransens kris, där behovet av omdöme i yttrandefrihetsfrågor understryks.

"Ecce Homo" – Se Människan

Den "misslyckade" restaureringen av Jesusfresken i Santuario de Misericordiakyrkan i staden Borja har fått ett oväntat efterspel. Den lekmannamässiga restaureringen av fresken har av någon beskrivits som "världens värsta restaurering" och bilden som "en hårig apa" eller "ett vilddjur". Andra har velat se den som ett mästerverk. Ofrånkomligt är att bilden har lockat mängder av människor till kyrkan, och församlingen har (genom inträde eller kollekt – oklart vilket) fått ett ekonomiskt tillskott, som fått både upphovskvinnan till restaureringen och släktingarna till tavlans ursprungliga upphovsman (Elias Garcia Martinez) att höra av sig för att få sin del av kakan.

Restaureringen må betraktas som misslyckad och den ursprungliga bilden är möjligen förstörd. Avsikten har enligt upphovskvinnan varit god och verket betraktar hon som ofullbordat. I sin nuvarande utformning påminner oss bilden dock ofrånkomligt om en viktig aspekt på Jesusgestalten, som kommer till uttryck i profeten Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare: "Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon" (Jes. 53:2-3). En "Ecce Homo" av annan valör än Elisabeth Ohlson Wallins. Är det kanske trots allt just denna vanmaktsaspekt som drar våra blickar till sig, som lockar människor till besök, som gör att man gärna ger en gåva som offer, som t.o.m. får flygbolag att planera direktflyg till närbelägna Zaragosa? Det skulle förvåna mig föga om bilden i framtiden gav upphov till mirakler.

Se vidare från Religionsvetenskapliga kommentarer: Från oroad troende till konstnär
Se också Ett Herrans liv i Borja, Sv. D. 2012-12-30

En Gud som låter sig hädas

Svenska journalister kryper för islamistisk fundamentalism skriver Bitte Assarmo på Newsmill.  Hon menar att Svenska journalister inklusive Jan Hjärpe tar alltför lätt på de våldsaktioner som islamistiska fundamentalister iscensätter och alltför okritiskt sväljer hädelser mot Muhammed som ett brott mot religionsfriheten.  Om en liknande film hade gjorts i ett muslimskt land och handlat om någon av de judisk-kristna profeterna hade ingen ifrågasatt filmskaparems rätt att ironisera och karikera kristna och judar. "Det är nämligen skillnad på religion och religion. Om islam och dess profet får ingenting ont sägas", skriver hon.

"Det är skillnad på religion och religion" – däri har hon säkert rätt,  kanske mer än rätt än hon egentligen avser. Det är nämligen skillnad inte bara i journalisters och andras behandling av olika religioner utan också i religionernas egen syn på hädelse. Man kan meditera över varför det blir sådant rabalder när Muhammed kritiseras medan ytterst få höjer på ögonbrynen när Kristus hädas. Kanske därför att det ligger en fundamental skillnad mellan religionerna i fråga om inställningen till hädelse, en inställning som går tillbaka till Kristus själv. "Han svarade inte med skymford, när han skymfades. Han svarade inte med hotelser, när han fick lida", skriver Petrus i 1 Petr. 2:23f. Kristendomen bygger i grunden på att Gud blir hädad, när Kristus dör på korset, och att denna hädelse i själva verket leder till världens frälsning. Gud låter sig hädas – av kärlek till sina hädare, skulle man kunna säga. En av de äldsta karikatyrerna av kristendomen föreställer en man som ser upp mot en korsfäst man med åsnehuvud med den förklarande texten "Alexamenos tillber Gud".

Journalisters och andras olika behandling av kristendom och islam ligger därför inte bara i bristande tillämpning av yttrandefriheten, som Assarmo  hävdar, utan förmodligen också i den (omedvetna?) känslan av att kristendomen kan man häda utan risk därför att den principiellt inte bygger på maktanspråk utan på en lidande kärlek. Men detta, som ser ut som dess svaghet, är i själva verket dess styrka.

Den ristade graffitin (här i släpljus) finns numera på Palatinens museum

Frihet under ansvar

Dagens läsning ur 1 Kor. 8 om avgudaofferkött kan tyckas vara en högst inaktuell och förlegad text. Det slog mig emellertid att man bara behöver byta ordet "avgudaofferkött" mot "yttrandefrihet" för att texten skall bli brännande aktuell. Yttrandefriheten betraktas ofta som den kanske viktigaste av alla mänskliga rättigheter och intar därför en betydelsefull plats i sekulariseringens avgudapanteon.  Inget offer är för stort för att avstå från yttrandefriheten, även om människor skulle komma till skada på yttrandefrihetens altare. Många är bokstavligt talat beredda att gå över lik i dess namn.

Vi vet ännu inte om den s.k. amatörfilmen The Innocence of Muslims är ett äkta angrepp på Islam eller en fejkad produkt från någon islamistisk riktning (se de senaste inläggen på Religionsvetenskapliga kommentarer). Dess tragiska följder – attacken mot ambassaden i Benghazi – är nog så verkliga, men oavsett filmens bakgrund kan man konstatera att liknande utfall mot Islam eller andra religioner ofta görs utan att man särskilt noga reflekterar över  effekterna. "Se till att den frihet ni kan ta er inte blir till skada för de osäkra", skriver Paulus (1 Kor. 8:9). Mot den uppblåsta "kunskapen" ställer han kärleken till nästan. Var och en som i yttrandefrihetens namn känner sig ha anledning att ta till orda har alltid att mot yttrandefrihetens rättighet väga omsorgen om medmänniskan.

Välsignat flaskvatten?

Fler vill samla pengar med välsignat vatten lyder en rubrik i tidningen Dagen. Utgångspunkten är att Frälsningsarmén i Örnsköldsvik kommit på idén att sälja välsignat vatten på flaska till förmån för sin hjälpverksamhet. Andra vill ta efter, däribland en präst i Svenska kyrkan.

"Vattnet verkar det förvisso icke" lärde jag mig en gång av Martin Luthers lilla katekes, "utan Guds ord som är med och när vattnet, och tron som förtröstar på det med vattnet förenade ordet". Då gällde det dopvattnet och frågan hur detta vatten kunde åstadkomma en så kraftig verkan att det ger syndernas förlåtelse, "frälser ifrån döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem, som sätter tro till Guds ord och löften."

Om flaskvattnet i Örnsköldsvik och på andra ställen åtföljs av något Guds ord låter jag vara osagt, i varje fall säkert inte av något ord om dopet, ty vattnet skall inte användas till tvagning från synden, döden och djävulen utan till att stilla kroppen törst. Får man göra så? frågar sig vän av ordning. Är det inte att driva gäck med det heliga? Prästen ifråga försvara sig med att hon säljer sitt vatten "med en stor portion härlig kristen humor".

Låt mig säga att idén att samla in pengar till sociala ändamål eller kristen kärleksverksamhet med hjälp av okonventionella metoder har min välsignelse, men frågan är om det nödvändigtvis skall ske med hjälp av vatten, som dessutom betecknas som "välsignat". Vatten är ju redan i sitt naturliga tillstånd en välsignad sak utan vilket människan inte skulle kunna leva. Men vatten i överflöd kan också vara en förbannelse för dem som drabbas av skyfall och översvämningar. Denna vattnets dubbla funktion kommer till tydligt uttryck i det kristna dopet, som innebär att vi, efter de förebilder som Gamla testamentet ger, genom dopets vatten  räddas från de onda makternas tyranni till den frihet och frälsning som Jesus vunnit åt oss genom sitt lidande, sin död och uppståndelse (1 Petr. 3:21-22).

Det är från detta dopets vatten som andra former av vattenceremonier i Kyrkan hämtar sin mening och kraft, vigvatten, bestänkelser, dopförnyelse etc. Ingenting av detta kommer till uttryck vid försäljningen av det flaskvatten som är tänkt att släcka kroppens törst. I vilken mening det är "välsignat" förblir högst oklart, och kanske är det också därför som prästen Ann-Louise Trulsson ser på saken "med en stor portion härlig kristen humor". Det välsignade vattnet är helt enkelt en lek med ord.

Dock har saken en allvarlig baksida genom att visa på många protestantiska samfunds brist på förståelse för sakramentens innebörd. Där sakramenten saknas eller har en blott symbolisk innebörd där är det också fritt fram för att skapa nya symboliska åtbörder och "påhitt". Vad man saknar skapar man snart en egen ersättning för.

Präst i lånta fjädrar

I en intervju med prästen Åke Roxberg, Sv.D. söndagen den 2 sept., blir vi påminda om det dominerande inflytande som den subjektiva känsloupplevelsen har på vår människosyn och vår samhällssyn. Prästen som "kommit ut" som transvestit känner sig i själva verket ha "kommit hem" när han få gå klädd i kvinnokläder och kvinnlig peruk, d.v.s. i "lånta fjädrar". Språkbruket "komma hem" för ju närmast tanken till en religiös omvändelse, och frågan är till vilken religion som denna omvändelse leder.

Som flera bloggare och kommentatorer påpekat (se t.ex. Bengts blogg) handlar detta i hög grad om individens välbefinnande ofta på omgivningens bekostnad. Men lyckan kan vara kort. Berättelsen om Ikaros är tankeväckande. När Ikaros i frihetslängtan lyfte sig mot skyn i sina lånta fjädrar, utsatte han sig för morgonsolens strålar. Vaxet i hans fjäderskrud smälte och han störtade i havet.

Nu skall det i sanningens namn påpekas att "lånta fjädrar" inte är någonting för präster ovanligt. Varje präst som firar mässan uppträder i själva verket inte i sina egna kläder. Men skillnaden är milsvid. Till skillnad från tansvestitens framhävande av sin egenart handlar det här om att låta den egna personen stå tillbaka till förmån för den vars livklädnad och mantel mässkruden vill påminna om."Ikläd er herren Jesus Kristus", manar aposteln Paulus, "och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks"(Rom. 13:14). Också ordensfolk uppträder som bekant inte i egna kläder utan i kläder som skall dölja det personliga för att framhäva den gemensamma kallelsen till kyskhet, fattigdom och lydnad.

Prästens uppdrag är alltså inte att framhäva sig själv, i synnerhet inte på omgivningens bekostnad. I stället skall han ta Kristus till sitt föredöme. "Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras", skriver Paulus. "Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss" (Fil. 2:4-7).

Att vissla fram evangeliet

I söndagens Sv.D. finns i kulturbilagan en intressant recension "De visslar fram ett språk" av den amerikanske språkforskaren Daniel Everetts bok Language: The cultural tool.  Everett har – först som missionär, sedan som språkforskare – tillbringat ett stort antal år bland Pirahā-folket i Amazonas djungler. Hans stora upptäckt var att pirahā-språket t.ex. saknar räkneord och färgord men i stället äger möjlighet att med sång, hummanden, tjut och visslingar framföra ett budskap. Många begrepp som vi tar för givna saknas helt medan pirahā å andra sidan har en extremt rik vokabulär när det gäller allt som rör naturen. Att under sådana förhållanden verka som bibelöversättare – vilket var Everetts ursprungliga uppdrag – ter sig naturligtvis omöjligt. Uppdraget slutade inte bara som ett misslyckande utan också med att Everett själv blev ateist på kuppen.

I den recenserade boken framför Everett teorin att språket inte bygger på en medfödd, universell grammatik – något som hävdas bl.a. av den kände lingvistikern Noam Chomsky –  utan i stället utvecklats som ett verktyg för att lösa praktiska utmaningar som att få mat på bordet och att leva ett bra liv. Här finns onekligen en förbindelse med Heidegger, som i sin spåkfilosofi menar att talet inte utvecklats för att beteckna saker och ting utan för att organisera tillvaron som möter oss (se mitt blogginlägg den 12/6 2012: En filosofi som står öppen mot det outsägliga).

Hur går det då att bedriva mission i ett sådant sammanhang? Det säger sig självt att det inte gärna kan börja med en bibelöversättning, ett företag som från början är dömt att misslyckas. Mycket talar för att missionen här som i så många andra sammanhang måste börja på det personliga planet genom inlevelse och medkännande för att övergå i handling mer än i ord. Evangeliet är inte bundet och begränsat till abstraktioner och teologi utan kan uttryckas också i handling, något som inte bara Jesu liv utan också sakramenten påminner oss om.

Några ord om ordet "anständighet"

Med anledning av Raoul Wallenbergs 100-årsdag publicerade Sv.D. den 4 aug. en intervju med hans medarbetare Gabriella Kassius, som vid tiden för Wallenbergs räddningsaktion var en ung 21-årig frivilligarbetare på svenska legationens humanitära avdelning i Budapest. Till hennes minnen hörde bl.a. det tillfälle då Wallenberg i vrede mot några kontrollerande SS-officerare lyfte sitt tunga skrivbord  så att lådorna for ut och vrålade "Raus" (Ut härifrån!). SS-officerarna sprang ut och fick inte ens med sig sina uniformsmössor! Intervjun är i sin helhet läsvärd, men vad som lämnar ett kvardröjande intryck är slutorden från Kassius: "Om han vetat att han skulle kallas hjälte hade han nog blivit rasande. Han skulle ha sagt att han handlat av vanlig anständighet: 'en anständig människa kan inte göra annat än vad jag gör'".

Vad som slår mig är att ordet "anständig" i vår tid fått en annan, en mycket ytlig, ofta negativ klang. En "anständig" människa betraktas med största misstänksamhet. Det är en människa som anses anpassa sig till ett mönster och sakna individualitet. "Anständighet" betraktas därför mer som en last än som en dygd. Bakgrunden är naturligtvis den individualism som präglar vår tid. Där individen står i centrum, individen med sin självuppskattning, sin egocentricitet, sin narcissism, sin infantilism, där upplevs "anständigheten" som ett hot.

I synnerhet sammankopplas "anständighet" med sexualmoral. Den som är "anständig" betraktas närmast som sexualfientlig. Återigen är det vår tids sexualliberalism som anger tonen. Varje försök att definiera sexualiteten utifrån någonting annat än individens självtillfredsställelse och njutning är ett hot mot sexualliberalismen. Alltså ges anständigheten den negativa klang av sexualfientlighet som den inte förtjänar.

Det är därför hög tid att återge anständigheten dess rätta innebörd, den anständighet som Raoul Wallenberg ger uttryck för när han säger att det är anständigheten som driver honom till att rädda judarna undan nazismens gasugnar.  Anständighet har nämligen i första hand inte med det egna jaget att göra utan med medmänniskan. Det är inte jaget utan medmänniskan som står i centrum. Anständighet innebär respekt för medmänniskan, respekt för hennes människovärde, hennes egenvärde. Den anständiga människan är den som stannar upp inför medmänniskan, som inte behandlar henne som ett "ting", som respekterar hennes personlighet så att den inte blottställs i skam, förödmjukas i högmod eller förnedras i orättfärdighet. Kort sagt: anständigheten är ett försvar för människovärdet, i första hand medmänniskans men som ett resultat av detta också det egna människovärdet. Anständigheten fordrar både mod och mognad. Anständigheten är inte en last utan en dygd.

Jag påminns om detta när jag läser Cordelia Edvardsons kolumn Dags för moralister att bekänna färg. Driven av anständighet tar hon upp den oanständiga utställningen Body World i Södertälje, oanständig därför att den förnekar människovärdet och gör människan till just ett "ting" som man betalar för för att få betrakta.

Vem är fienden?

Praktiskt taget dagligen matas vi med nyheter från inbördeskriget i Syrien. Med rätta förfasar vi oss över det våld som utövas och som i hög grad drabbar civila i Aleppo och andra städer. Tiotusentals människor befinner sig på flykt i Turkiet, Jordan och andra närbelägna länder. Men vem skall vi egentligen hålla på, regeringstrupperna eller de s.k. rebellerna? För många tycks valet vara självklart: rebellerna – mot en regeringsmakt som urartat  och fyller oss med avsmak inte minst genom sin styrka och sin tillgång till tunga vapen. För många syrier är valet inte lika självklart. Man fruktar inte bara Assad utan också den makt eller de maktstrider som skulle bli ett resultat av Assads fall. Bl.a. de kristna fruktar icke utan skäl ett islamistiskt övertagande av regeringsmakten (se t.ex. Vad kommer efter Assad?)

Men vem är den egentliga fienden? För Assad är det rebellerna, för rebellerna är det Assad. Det är lätt att måla allt i svart och vitt. Båda sidor åberopar sig dessutom på Guds hjälp. Men tänk om den egentliga fienden inte befinner sig på andra sidan fronten utan i de egna leden, kanske t.o.m. i det egna hjärtat? Mig förefaller det som om den egentliga fienden utgörs av själva makthungern. I en miljö där talet om demokrati bara betyder att den ena sidan skall segra och komma till makten är det oerhört långt till en fungerande fred. Den enda möjligheten är nödvändigheten att komma till insikt om en maktfördelning där båda sidor – eller flera parter – har möjlighet att inte bara komma till tals utan också att fritt få verka. Men vägen dit tycks oändlig.

Att bejaka mångfalden eller förneka den

I måndagens Sv. D. skrev Hans Ingvar Roth under rubriken "Mångfalden ett starkt försvar för religionsfriheten" om skillnaden mellan amerikansk och europeisk inställning till religionsfrihet med utgångspunkt från Martha Bussbaums The new religious intolerance: Overcoming the politics of fear in an anxious age. Den amerikanska inställningen har alltsedan självständighetsförklaringen i stor utsträckning präglats av tolerans mellan olika religioner och religiösa uttryck, något som sammanhänger med att många av invandrarna från Europa redan från början drivits av en stark frihetslängtan från det religiösa enhetsförtryck som rått i deras hemländer (jfr. Petter Jönssons amerikaresa: "Han ville bort till det stora landet i väster där ingen kung finns och inga kitsliga präster"). Det amerikanska samhället har därför varit mycket mer tolerant och tillåtande mot olika religiösa uttryck och former än det europeiska.

Europa har däremot i stor utsträckning präglats av enhet i religionen, där den vägledande principen varit cuius regio, eius religio, d.v.s. härskaren bestämmer trostillhörigheten åt sina undersåtar. Där har statskyrkosystemet ansetts förenligt med religionsfriheten, en anomali som varit otänkbar i det amerikanska samhället. I kraft av sin historiska dominans kan detta system i stor utsträckning alltjämt sägas gälla även om det inte längre är kungen som bestämmer trostillhörigheten utan den allmänna opinionen som bestämmer uppförandekoden.  Allt som avviker från "det normala" uppfattas som ett hot, vare sig det är fråga om slöjor, "religiös slakt" eller manlig omskärelse.

Förnekelsen av mångfalden kan emellertid ske också på ett mera subtilt sätt, något som  Emilia Ericson, kommunikatör för humanisterna, tycker sig ha upplevt på Almedalsveckan vid ett samtal om mångfald och religion mellan imamen Othman AL Tawalbeh, Fryshuset, och domprosten Mats Hermansson, Visby. Talarna var tydligen rörande eniga inte bara i etiska spörsmål utan också i rena trosfrågor, något som Ericson finner oroväckande och enligt henne gör det omöjligt att föra en diskussion eller att argumentera i sakfrågor. Här förnekas den religiösa mångfalden inte genom avståndstagande utan genom kompromiss, något som gör religionen ointressant.

Lösningen måste ligga i att bejaka både mångfalden och toleransen utan att fördenskull förneka skillnaderna, något som katolska kyrkan formulerade redan för 50 år sedan vid Andra Vatikankonciliet genom sina dokument om Kyrkan och de icke-kristna religionerna (se en sammanfattning i Kaj Engelhart, Kyrkan och religionerna). De spår av sanning som de icke-kristna religionerna bär vittnesbörd om skall inte förnekas men får sin fulla mening först genom uppenbarelsen i Jesus Kristus. Det är endast i det öppna mötet mellan religionerna som den uppenbarade sanningen kan göra sig gällande.

Utsätt oss inte för prövning

6.-7. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. De båda sista bönepunkterna hör nära samman och kan med fördel behandlas tillsammans. I den gamla översättningen heter det ”inled oss icke i frestelse”, vilket fäster intresset främst vid de individuella synderna. Det är viktigt att inse att varken frestelser eller prövningar är synd. Frestelserna är att likna vid irrbloss, som lockar oss att vika av från den rätta vägen. Gud har inte tänt dem. ”Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs” (Jak. 1:13f.). Frestelserna finns egentligen bara i vårt öga, vårt onda öga, vår begärande blick, och påminner oss om ondskans makt. Lockelsen att ge vika för dem vittnar om ondskans grepp över våra egna hjärtan. (Jfr. Tito Colliander, Asketernas väg, s. 32 om ingivelsen, betraktelsen, samtycket och synden.) Herren säger till Kain (innan han dödat Abel): ”Varför är du vred, och varför är din blick så mörk? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig åtrår den, men du skall råda över den” (1 Mos. 4:6).
 

Bönen om att inte bli utsatt för frestelse eller prövning är en bön om att slippa frestelsernas irrbloss (vilket i och för sig är omöjligt) men framför allt en bön om att bli bevarad från att följa lockelsernas dragning som leder till synd – ”När begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död” (Jak. 1:15). Man brukar säga att frestelse och prövning inte är samma sak. Frestelser är något man lockas av medan prövning är något som man utsätts för. Frestelsen betraktas i allmänhet som någonting ont medan prövningen är något som i varje fall kan leda till något gott. Men kanske är det snarare så att det är två sidor av samma mynt. Det vi frestas av innebär samtidigt en prövning av vår tro. Inte alla språk gör någon skillnad mellan frestelse och prövning, inte heller grekiskan.

När den nya översättningen väljer ”utsätt oss inte för prövning” är det ett medvetet val bort från den individuella synden till den mer grundläggande attityden, vår tro. Den svåraste prövningen är när vår tro hotas i tider av motgång och lidande. Då finns det anledning att be om att vår tro skall hålla måttet: Utsätt oss inte för denna den svåraste prövningen utan rädda oss från det onda – bristen på tro. Jesus säger till Petrus: ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut” (Luk. 22:31f.). Själv bad Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” men också: ”Fader i dina händer befaller jag min ande”. Därför är det naturligt att bönen om att bli bevarad för frestelsernas lockelse eller från prövningens tillkortakommande kombineras med bönen om att bli räddad från det grundläggande onda, otron i vårt eget hjärta.

Fader vår slutar därför som den börjar – som en bön om helighet.

Och förlåt oss våra skulder

5. Och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

När Jesus ger sina lärjungar bönen Fader vår gör han samtidigt ett viktigt tillägg: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser” (Matt. 6:14f.). Kan det verkligen vara så att vår förlåtelse är ett villkor för Guds förlåtelse? Är Guds förlåtelse inte villkorslös? Jo, den är villkorslös från Guds sida men inte förutsättningslös med tanke på oss. Den förutsätter vår öppenhet, vår villighet att ta emot förlåtelsen i botfärdighet och tro. Den botfärdigheten förutsätter insikten om vår egen synd. Och det är när vi inser vidden av vår egen synd som vi förstår att vi också måste förlåta dem som står i skuld till oss (Matt. 18:21-35). Vår villighet att förlåta står i proportion till insikten om vår egen synd. Därför finns det ett samband mellan Guds förlåtelse och vår förlåtelse. För att kunna ta emot Guds förlåtelse måste vi öppna för dem som står i skuld till oss, också våra fiender och ovänner (Matt. 5:43-48). ”Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett” (1 Joh. 4:20).

Villigheten att förlåta, att försonas med sin broder, är grundläggande för en människas tillvaro och andliga utveckling. Hatet förkrymper oss men försoningen öppnar nya dörrar mot en ny framtid. Ingenting tycks oss svårare än att förlåta den som gjort oss orätt, men ingenting är heller viktigare. Om vi tänker på denna bön på samma sätt som på bönen om bröd ”för dagen som kommer”, d.v.s. som en bön inför vår yttersta dag, inser vi att vi inför livets slut inte längre har någon möjlighet att utkräva något utan måste överlämna allt i Faderns händer för att ta emot hans förlåtelse. Bönen Fader vår och inte minst dess bön om förlåtelse är en bön för vår helgelse.

Kaos är granne med Gud

I en artikel i tidskriften Signum redogör Stig Olsson under rubriken "Hypotesen Gud"  för intressanta förslag från två forskare, biokemisten Arthur Peacocke och den teoretiske fysikern John Polkinghorne, om hur teologi och naturvetenskap kan mötas och förstå varandras teorier och arbetsmetoder. De båda forskarna irriteras över hur kristendomen förlorat sin trovärdighet och intellektuella heder genom att arbeta med dubbla sannings- och verklighetsbegrepp. Å ena sidan flyr man till en fundamentalism "Det är sant för att det står i Bibeln", å andra sidan flyr man till en postmodernistisk skuggvärld, där sanningen blivit subjektiv och verkligheten ersatts av språkspel. I båda fallen separerar man "det andliga" (= det subjektiva) från "det materiella" (= det objektiva) och placerar de båda i skilda men tillslutna fack.

I stället borde man enligt Peacock tillämpa vetenskapens empiriska sanningsbegrepp, som visat sig så framgångsrikt och fruktbart. Enligt en allmänt accepterad uppfattning är världen uppbyggd av materia, rum, tid och energi ungefär på det sätt som fysiken i dag beskriver den. Denna värld är orsaksmässigt sluten, vilket inte innebär att allt som sker i världen är förutbestämt av mekanistiska lagar. Tvärtom finns det ett icke ringa mått av slump, en inbyggd obestämbarhet i det fysiska skeendet. Ur det mycket enkla, t.ex. kvarkar och elementarpartiklar, uppstår – genom nya och oförutsägbara kombinationer av lagbundet och tillfälligt – komplicerade sammanhang, ekosystem och mänskliga samhällen.

Enligt Peacock är det inte logiskt och vetenskapligt tillfredsställande att tänka sig att "Allt-som-är" har sin grund och sitt upphov i sig självt. I stället bör man allvarligt pröva hypotesen att det finns ett Vara, en yttersta verklighet, ur vilket Allt-som-är har sitt upphov och är dess nödvändiga och egentliga grund. Med en logiskt uppbyggd argumentation kommer Peacock fram till att denna grund måste vara en enda, förnuftig, allsmäktig, allvetande och dessutom personlig, eftersom människan är en person. Denna allmakt är vad vi kallar Gud.

Trots att den allsmäktige i sin ständigt pågående skapelseakt satt gränser för sin allmakt och inte tillåter sig att rubba på den naturliga ordningen, har han en önskan med sin skapelse. Den avslöjar sig i materiens pågående tendens till komplexitet, dess emergens: Gud vill att det i världen skall uppkomma fria och förnimmande varelser, som kan möta honom i frihet. Det finns en avsikt med livets evolutionära historia på jorden. Den är inte i detalj planlagd men har i alla fall följt en viss riktning.

Vilka vägar kan då Gud använda för att handla i världen utan att inkräkta på världens frihet och den ordning som han själv har bestämt, framför allt utan att tillföra ny energi, något som skulle göra honom, den osynlige, synlig? Peacockes och Polkinghornes lösning är att införa "aktiv information" som den plats där Gud och världen kopplas samman som orsak och verkan. I Allt-som-är förekommer något som kallas kaotiska system och som uppträder där materien börjat växelverka med sig själv i tillräckligt komplicerade former. I sådana kaotiska system kan förloppet utvecklas i olika riktningar. Vägvalet går inte att precisera. Det är skyddat mot insyn.  Den som handlar förblir osynlig, handlar genom att meddela sig, genom "aktiv information", utan att bryta mot energiprincipen.

Stig Olsson, vars referat jag här återgivit i koncentrerad form, ställer sig själv ganska kritisk till Peacocks och Polingshornes tankar, främst därför att han menar att de inte ger utrymme för ett personligt Du utan "förtingligar" Gud, något som jag har svårt att hålla med om. Den som ur kristet perspektiv bekantar sig med Peacockes och Polkinghornes hypoteser kan inte undgå att dra paralleller till den bibliska uppenbarelsen. Om kaos som förstadium till kosmos talar redan de första verserna i 1 Mos. 1:1-4, där vattnet, särskilt det oroliga och stormiga, står för kaos (oordning) och Guds ande som svävar över vattnet står för ordningen (kosmos). Välbekanta är slutorden i Stagnelius dikt Vän i förödelsens stund: "Kaos är granne med Gud". Den aktiva information som enligt hypotesen skulle ange riktning för utvecklingen har naturligtvis sin motsvarighet i Guds ord både i skapelsen och i inkarnationen, d.v.s. i Jesu människoblivande.

Beträffande Jesus-gestalten gör Peacock till sist en intressant anmärkning. Jesus kan ses både som den evolutionära historiens sista (eller åtminstone senaste) steg och som en aktiv handling av Gud (jfr. Joh. 1:14 Ordet blev kött). När Gud blir människa i Jesus sker en avgörande vändning i förhållandet mellan Gud och världen. Gud ger sig till känna i sin fulla närvaro i och delaktighet med människan och allt skapat. Därmed blir världen ett sakrament. Detta är en reell omvandling, ett "emergent" skeende, d.v.s. en utveckling i en mer komplex riktning. Världen har gjort ett språng och en ny form av verklighet har uppstått, något som har bäring inte bara på inkarnationen utan också på uppståndelsen och eukaristin.

Vårt dagliga bröd

4. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Det grekiska ordet epioúsios finns bara på detta enda ställe i Nya testamentet och är sällsynt också i utomkristen litteratur. Det råder därför stor osäkerhet om vad det betyder. Beroende på hur man härleder ordet kan det antingen ha en tidsbetydelse och översättas med ”morgondagens”, ”det kommande”, ”det varaktiga” eller ”beständiga” brödet, eller också kan det ha en kvantitetsbetydelse och översättas med ”det nödvändiga” eller ”tillräckliga” brödet. Möjligen kan man också tänka sig ett samband med det grekiska begreppet ousía = vara, existens, och hävda en kvalitetsbetydelse: det sanna, väsentliga brödet, ”det som är för vår existens” (Origenes). Om perioúsios betyder ”det begränsade” betyder epioúsios snarast ”det obegränsade”.

Översättningen "vårt bröd för dagen som kommer" är välfunnen eftersom den fångar in både den tidsliga och den kvalitativa/existentiella betydelsen. "Dagen som kommer" är inte bara den närmast kommande dagen utan framför allt den yttersta, ”eskatologiska” dagen då Kristus skall komma tillbaka "för att döma levande och döda" (trosbekännelsen). Bara så kan man förstå att "brödet för dagen som kommer" behövs redan i dag. Redan i dag behöver vi den andliga näring som gör oss beredda att möta ”dagen som kommer”. Inget annat bröd duger för detta än Jesus själv, som säger ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra.”

Det betyder att ”brödet för dagen som kommer” också är det eukaristiska brödet, brödet som Kristus tar, uttalar tacksägelsen över och bryter med orden "Tag och ät härav alla. Detta är min kropp, som blir utgiven för er". Mot bakgrund av detta får både de föregående bönerna om Guds namn, Guds rike och Guds vilja samt de efterföljande bönerna om prövning och befrielse från ondskan en vidare innebörd. Fader vår är inte bara en bön för vårt liv här på jorden utan i högsta grad också en bön inför vår yttersta dag.

Låt din vilja ske

3. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen

Först tänker vi kanske att denna bön är en bön om att Gud skall utrota all ondska på jorden eftersom det rimligen inte kan finnas någon ondska i himlen. Där sker Guds vilja på ett fullkomligt sätt. Gud skall ingripa och ställa till rätta vad som brister i vår mänskliga tillvaro – som en Deus ex machina. Vid närmare eftertanke finner vi dock att ondskan i dess mest utvecklade form är någonting som förutsätter oss människor och häftar vid oss människor i vår fallna, av synden präglade, natur. Om Guds vilja skall kunna ske på jorden måste den få ske i oss.

Ingen har i sitt liv bättre kunnat förverkliga denna bön än Guds moder Maria. Redan i hennes första ja till ängeln Gabriel, hennes fiat – ”må det ske med mig som du har sagt” (Luk. 1:38) hörs ett eko från Fader vår – liksom i Herrens egen bön i Getsemane: ”Ske dock icke min vilja utan din”(Matt. 26:39). När hon efter att ha fött Jesus får besök av herdarna och får höra om vad änglarna förkunnat, tar hon allt till sitt hjärta och begrundar det (Luk. 2:19). Också när hon ingenting förstår – som när den tolvårige Jesus dröjer sig kvar i Jerusalems tempel – bevarar hon allt i sitt hjärta (Luk. 2:51). Till och med när Jesus tycks ställa sig avvisande till hennes begäran om att hjälpa brudparet i Kana, vågar hon säga till tjänarna: ”Gör det han säger åt er” (Joh. 2:5) – må hans vilja ske. Hennes lydnad att i allt underordna sig Guds och Jesu vilja är vårt största föredöme när vi ber i Fader vår: – låt din vilja ske på jorden såsom i himmelen.

Om Guds vilja skall kunna ske i oss måste den först av allt få ske med mig. Den måste få omskapa mitt hjärta. ”Tiden är inne, Guds rike är nära! Omvänd er och tro på budskapet!” Det var vad Jesus förkunnade. Om Guds rike skall kunna komma och förverkligas här på jorden måste någonting ske med mig: en omvändelse till tro, hopp och kärlek. Denna omvändelse kan inte ske utan Guds hjälp.

”Detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 6:40)). Guds vilja förverkligas när den helige Ande får väcka trons tillit i våra hjärtan. Anden hjälper oss att lyssna till Jesus. ”Hjälparen, den heliga anden, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” (Joh. 14:26). Denna hjälpare kallas Sanningens ande därför att han vittnar om Jesus, som är vägen, sanningen och livet (Joh. 14:6). ”När hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig” (Joh. 15:26). Genom sanningens Ande i ordets vittnesbörd blir vi helgade, heliggjorda, omformade till allt större likhet med och lydnad för Guds vilja. 

I sin ”översteprästerliga” förbön (Joh. 17) ber Jesus: ”Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” (Joh. 17:17-19). Vi är kallade att vara verktyg för att Guds vilja skall förverkligas på jorden, inte bara hos oss själva utan också hos andra människor. Guds vilja är att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen (1 Tim. 2:4).

Därför: Låt din vilja ske – med oss, i oss och genom oss på jorden.

Religion för ekonomisk tillväxt?

Den svenskkyrkliga biskopen Antje Jackelén har upptäckt att svenska affärsmän är tafatta i att föra samtal med sina utländska kollegor eftersom de bara kan prata pengar eller möjligen golf, medan deras utländska kollegor också vill prata litteratur, konst och religion. I Sydsvenskan skriver hon att "Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt". Hennes lösning är att samhället och den sekulära staten måste matas med värderingar, varav en del alltid kommer att vara religiösa. Dock säger hon ingenting om hur de affärsmän som skall ge landet tillväxt skall få del av dessa värderingar, någonting som Carina Johansson nogsamt påpekat i sin blogg.

Att försöka intressera människor för religion genom att påpeka dess nytta för den ekonomiska tillväxten förefaller dock minst sagt dubiöst och skulle av den som "söker för att finna" närmast betraktas som ett ofint bondfångeri. Vad sökande människor söker är inte i första hand religionens etiska värderingar eller kulturella uttryck utan svar på sina existentiella frågor: Vad är meningen med allt? Vad lever jag för? Är livet ingenting annat än makt, pengar och sex? Att  över huvud taget motivera religion utifrån samhällsnyttan torde inte vara till nytta varken för samhället, kyrkan eller individen.

Av religionens olika uttrycksformer, tro, moral och kult är tron central. Själva sanningsfrågan har sedan Hedenius angrepp på 1950-talet fått föra en undanskymd tillvaro. Inte heller biskop Jackelén tycks tillmäta den någon större betydelse, i varje fall inte i detta sammanhang. I stället sätter hon sitt hopp  till "den etik som förenar de flesta religiösa traditioner". Denna etik är i själva verket ingenting annat än den naturliga lagen, den som man inte bara möter i religiösa sammanhang utan i varje människas hjärta, troende eller icke troende. För att tillämpa den behöver man inte vända sig till någon kyrka eller religion, bara till sitt eget samvete.

Gudspartikeln?

Stort intresse i media har under de senaste dygnen ägnats åt den s.k. Higgspartikeln, också kallad Gudspartikeln p.g.a. dess betydelse för att förklara materiens och därmed universums uppkomst. Vad man upptäckt är inte partikeln i sig utan snarare spår efter dess möjliga existens – eller också är det spår efter något annat, som man ännu inte vet vad det är. Under alla omständigheter är det inte bara Higgspartikeln som förtjänar benämningen "gudspartikel" utan snarare universum i dess helhet. Harry Martinsson beskrev i Aniara det vilsegångna rymdskeppet som "en liten blåsa i Guds andes glas".

Kristen tro står inte på något sätt i motsats till vetenskaplig forskning. Snarare är den dess förutsättnning eftersom både den kristna tron och vetenskapen innebär ett sökande efter sanningen fastän på olika områden och med skilda filosofiska utgångspunkter. Den vetenskapliga metoden innebär en begränsning till det fysiska rummet och ingen vetenskaplig upptäckt i världen kan därför upptäcka Gud. Men det finns anledning att låta de vetenskapliga upptäckterna fylla oss med förundran över den komplexitet och balans som råder i universum och som gör det möjligt för oss människor att i vår komplexitet under en kort tidrymd existera på jorden. "Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat" (Psalt. 104:24).

Se också News.Va + CNA Daily News + Vatikanradion + Signum.

Låt ditt rike komma

2. Låt ditt rike komma –

När Jesus efter sitt dop i floden Jordan första gången uppträder i Galileen sker det med proklamationen ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet” (Mark. 1:15). När vi hör talas om ett ”rike” går våra tankar gärna till ett geografiskt område med bestämda gränser och underställt någon med särskild maktbefogenhet. Det var också Pilatus föreställning när Jesus stod inför hans domstol. Men Jesus svarar: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag” (Joh. 18:36).

Bakom hans proklamation om Guds rikes närhet står den fullmakt Fadern givit honom i dopet. Jesus får fullmakt att inte bara förkunna Guds rikes närhet utan också att i handling inleda dess förverkligande. Under hela sin offentliga verksamhet fortsätter han att förkunna Guds rike i ord och handling. När fariseerna frågar Jesus om när Guds rike skall komma, svarar han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är mitt ibland er (Luk. 17:20f.). Det grekiska ordet entós har den dubbla betydelsen ”mitt ibland” och ”inom”. För fariseerna, som ställde frågan till Jesus, fanns Guds rike mitt ibland dem i Jesu person, utan att de förstod det.

Inte heller lärjungarna förstod utan vidare innebörden av Guds rike. När de tävlade om hederplatsen i Guds rike svarade Jesus: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:42-45). Guds rike är den självutgivande kärlekens rike som inte består i att härska utan i att tjäna, älska och ge sitt liv.

För den som tar emot Guds rike i Jesus Kristus blir Guds rike också ett rike ”inom” henne. Det är den självförbrännande kärlekens rike. Den som ber om detta rike utsätter sig för en stor risk, kärlekens risk att förlora sig själv. Det är som fröet, som blir sått i jorden. Det faller i jorden och dör för att ge nytt liv. ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så mogen vete i axet” (Mark. 4:26-29). När tiden är inne, ”när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne”. Guds rike är förenat med den teologiska dygd som är ”hoppet”. På den yttersta dagen uppenbaras Guds rike inte bara som ett inre, ett trons rike, utan i härlighetens gestalt. Bönen om Guds rikes tillkomst är en bön om att få bli ett verktyg för denna självförbrännande kärlek, från dess ringa gestalt i den begynnande tron till dess fullkomliga förverkligande i evigheten.

Guds rike är inte bara individualitetens rike. Det binder oss samman med alla dem som tar emot riket i Jesus Kristus. ”Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts, skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga” (Mark. 4:30-32). Guds rike är inte ett rike med yttre gränser men ett rike under Guds herravälde. Det låter sig inte ses, men det genomsyrar alla som tar emot det. Guds rike låter sig inte iakttas men vi lär känna det när vi tar emot det i tro, hopp och kärlek. Vi ger upp oss själva och låter Guds rike flytta in i oss och med hoppet sträcker vi oss mot dess förverkligande då Gud bli allt i alla.

Låt ditt rike komma – in i oss och genom oss också till andra.

Omskärelse eller omvändelse

Med jämna mellanrum utbryter en diskussion på bl.a. NewsMill om omskärelse på gossar. En välkänd motståndare till omskärelsen är Bengt Westerberg. Som kristen finns det ingen anledning att förespråka omskärelse eftersom frågan om omskärelse eller inte avgjordes redan tidigt i kristendomens historia (Apg. 15:1-35). Dock måste man ställa frågan hur det kommer sig att frågan om omskärelse, som borde vara en inomreligiös fråga, väcker en sådan uppståndelse i ett sekulariserat land som Sverige? Som skäl för motståndet anför man ofta individens behov av integritet. Man anser sig tala för barn som inte själva har någon talan. Integriteten sitter alltså i kroppen, eller rättare sagt i en liten skinnbit på en viss del av kroppen.

Jag betvivlar att det är integriteten man är mån om. Är alla de som är motståndare till omskärelse utan att själva vara judar eller muslimer också motståndare till aborter? Är förhuden viktigare än själva personen? Den svenska diskussionen om omskärelse förefaller i det perspektivet som en ankdammsfråga. Den som är motståndare till omskärelse  men samtidigt förespråkare för aborter är faktiskt inte trovärdig. Något annat än omsorgen om livet och den personliga integriteten ligger bakom kravet på förbud mot omskärelse.

Att just förhuden är föremål för detta exceptionella intresse är kanske talande. Sverige är inte bara sekulariserat utan också sexualiserat. Sexualiteten är den nya religion som man vill slå vakt om. I det perspektivet utgör omskärelsen en viktig symbolfråga. Förhudens existens är inte en fråga om individens kroppsliga integritet utan om individens frihet från religion, i första hand judendom och islam. Ur den synpunkten kan kristendomens tidiga beslut om frihet från omskärelse ju tyckas ovanligt framsynt. Men vad viktigare är: omskärelsen uppfattas som ett angrepp på sexualitetens religion, den enda religion som återstår i det postmoderna samhället.

Men aposteln Paulus, som kunde vara ovanligt radikal och frispråkig mot sina motståndare i omskärelsefrågan ("de borde skära av sig alltihop, dessa som sprider oro bland er", Gal. 5:12), han låter sig inte nöja med att ta avstånd från kroppens omskärelse. Ingen blir en bättre människa genom att omskäras, men ingen blir heller en bättre människa genom att icke omskäras. Vad Paulus kräver är hjärtats omskärelse, omvändelse i stället för omskärelse, och det gäller både den omskurne och den oomskurne, både förespråkare och motståndare. "Omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven" (Rom. 2:29). Det är en omvändelse som både det sekulariserade och det sexualiserade Sverige behöver men också vi kristna, muslimska eller judiska trosbekännare.

Låt Ditt namn bli helgat

1. Låt ditt namn bli helgat 

”Gud har många namn” hette det i en vandringsutställning, som handlade om många olika religioner. Gud har många namn också när han uppenbarar sig i Gamla testamentet. ”Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste” får vi höra i julnattens gammatestamentliga läsning (Jes. 9:6). Namnet talar om för oss vem Gud är. Att han är Underbar i råd (Allvis härskare) ger oss en påminnelse om Guds verk i skapelsen, det som Psalt. 104 vittnar om: "Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du skapat."

Som Väldig Gud (Gudomlig hjälte) får vi möta honom när Gud uppenbarar sig för Mose i den brinnande busken och sänder honom till Israels barn för att föra dem ut ur fångenskapen i Egypten (2 Mos. 3:1-14). Mose frågar Gud efter hans legitimation, hans namn. Till att börja med  låter det som om Gud avvisar frågan och vill hålla sitt namn hemligt. ”Jag är den jag är”, d.v.s. ingen kan förstå och inse vem jag djupast är – jag är mer än vad någon kan förstå och begripa. Men när Gud sedan säger till Mose: ”Säg dem [d.v.s. Israeliterna] att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem”, förstår vi att Guds svar också kan tolkas ”Jag är den som är”, d.v.s. han är själva existensen i allt som finns, eller – som Paulus säger i sitt tal på areopagen i Atén – ”I honom är det som vi lever, rör oss och är till” (Apt. 17:28). Ingen är utanför Gud. Gud kan aldrig bara vara ett föremål för vårt tänkande. Vår existens ligger alltid före vårt tänkande om existensen. I motsats till den franske filosofen Descartes, som trodde att han funnit den säkra utgångspunkten i tesen ”Jag tänker – alltså finns jag”, måste vi konstatera att det i stället borde heta: ”Jag existerar, jag finns – det är därför jag tänker”. Gud är väldigare än vi kan tänka oss.

Av de namn som profeten Jesaja nämner är Evig Fader det viktigaste. Genom att samtidigt förklara sig som fädernas Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, förstår vi att Gud genom namnet "Jag är den jag är" vill förklara att han är den trofaste, den som håller sina löften i evighet. "Barmhärtig och nådig är Herren...  Som en fader visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom" (Psalt. 103:13). Det är det namn på Gud som Jesus använder, samtidigt som han förklarar ”Jag och Fadern är ett” (Joh. 10:30). 

Det viktigaste av alla löften är löftet om honom som skall komma och som orden hos profeten Jesaja egentligen handlar om: "Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar". Särskilt tydligt blir det genom benämningen Fridsfurste. Som fridsfurste rider Jesus på en åsna under folkets jubel in i staden Jerusalem för att genom sin död och uppståndelse ge oss den fred med Gud som ingen annan kan ge oss. Väldet som lagts på hans axlar är den tunga tvärbjälken till korset.

Att Guds namn är heligt och skall hållas heligt betyder att allt som tillhör Gud är heligt och skall hållas heligt.  Det viktigaste sätt på vilket vi kan helga Guds namn är att vi själva blir heliga. ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig” (3 Mos. 19:2). Vi skall vara heliga, ty vi är skapade till Guds avbilder för att växa till allt större likhet med Gud. När Gud uppenbarar sig för Mose blir tillsagd att ta av sig sina skor och visa vördnad, ty han står på helig mark. Ur denna heliga mark växer törnbusken, som brinner utan att brinna upp,  en förebild till den helige och törnekrönte, Guds väsens sanna avbild, vars hjärta brinner för oss ända in i döden på korset. Han har inte bara lärt oss att kalla Gud för Fader utan också visat vem Gud är – den kärlek som icke söker sitt. Gud är trofast i sina löften. Han väntar på vårt svar i tro.

Låt ditt namn bli helgat – i oss, så att vi blir heliga, och genom oss så att det blir heligt också för andra.