Dona nobis pacem

"Agnus Dei,  qui tollis peccata mundi, miserere nobis". Guds lamm, som tar bort världens synder, förbarma dig över oss!

Det kan tyckas malplacerat att i samband med julens högtid påminna om offerlammet, som av fri vilja ger sig själv till försoning för världens synder. Är inte julen framför allt Jesu födelses högtid, präglad av änglarnas lovsång och glädjen över Jesu födelse? Men faktum är att denna bön till Guds lamm, som ingår som en oföränderlig del av varje mässfirande, också ingår i julnattens mässa.

Jesu födelse är redan från början korsmärkt. Om detta påminner oss den gamle Simeons profetiska ord till Maria i samband med Jesu frambärande i Jerusalems tempel på fyrtionde dagen av hans födelse: "också genom din egen själ skall det gå ett svärd". Om detta påminner oss Herodes lömska försök att genom barnamorden i Betlehem komma åt den nyfödde Messias. Om detta påminner oss också berättelsen om flykten till Egypten, som traditionellt räknas som en av Marias sju smärtor.

Agnus Dei är inget främmande inslag i julfirandet. Tvärtom påminner det oss om den djupa meningen med att fira Jesu födelse: att han är den som har kommit i världen för att som Guds lamm frivilligt ge sig själv till försoning för våra synder. Den frid som änglarna i julnatten sjunger om förverkligas först genom korset. Agnus Dei är en korsmärkt ljusstråle av Guds kärlek in i världens mörker. Därför sjunger vi också i julnatten: "Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, dona nobis pacem", Guds lamm. som borttager världens synder, ge oss din frid!


Läs f.ö. den utmärkta artikeln av Ulf Jonsson om att också icke-troende borde välkomna Jesus och julen

Erfarenheten, tron och den ofrånkomliga auktoriteten

I gårdagens Sv.D. har Patrik Lindenfors och Christer Sturmark lämnat replik på en artikel från Chaphaminstitutet rörande förhållandet mellan vetenskap och religion. Svaret ger anledning till vissa reflektioner beträffande den s.k. auktoritetstron.

Våra liv här på jorden börjar med ett stort mått av auktoritetstro. Under hela barndomen lever vi av auktoritetstro. Inget mänskligt liv skulle vara möjligt om det inte fanns auktoriteter att hålla sig till. Våra föräldrar är våra första och största auktoriteter på vilka vi litar i alla väder. Först så småningom vaknar vi till insikt om att våra föräldrar har brister, att de kanske inte alltid är att lita på, att vi själva behöver förhålla oss kritiska, att vi  behöver vara självständiga i förhållande till våra föräldrar. Då börjar sökandet efter en egen sanning, som i varje fall till att börja med får sin inriktning av hur vi upplevt våra föräldrar. Om vi upplevt dem positivt sker sökandet i ungefär samma riktning som de. Om vi upplevt dem negativt, sker det kanske i en motsatt riktning.

Vårt sökande är alltså inte ovillkorligt, inte heller sker det i fortsättningen utan auktoriteter. På många sätt förblir vi auktoritetsberoende under hela vårt liv. Vi kommer ständigt att ha behov av att lita på människor utan att alltid kunna undersöka hur pålitliga de är. Vi litar på taxichaufförer, på piloter, på läkare, på mängder av människor som omger oss. Vi litar till och med på professorer och vetenskapsmän, till vilka vi dock förhåller oss mer kritiska och avvaktande.

Genom att kritiskt granska våra auktoriteter gör vi erfarenheter. Vi gör erfarenheter av olika slag, positiva eller negativa. Vi gör erfarenheter av det vi läser, av det vi hör, av det vi ser, av människor som vi möter.  Alla dessa erfarenheter bildar en slags kunskapsbank, som leder oss fram genom livet.

Men vårt sökande efter sanning styrs också av de frågor vi ställer. När vi ställer frågor om livets mening eller om moral, kan ingen vetenskap i världen hjälpa oss att få svar. Också här är vi hänvisade till att lyssna på auktoriteter. Vi söker efter svar i en svår livssituation eller efter någon som kan älska oss förbehållslöst. Här lämnar oss vetenskap och människors hjälp ofta i sticket och vi tvingas vända oss till något eller någon som inte lider av det mänskliga livets begränsningar.

Det är alltså inte bara metoden som skiljer tro och vetenskap utan främst frågorna vi ställer. Frågorna är grundläggande. Vilka auktoriteter vi stannar inför beror på vilka erfarenheter vi gör. De svar som olika religioner ger är olika och vi tvingas att pröva svaren. Detta prövande är inte bara en intellektuell akt, om en tro är logiskt sammanhållen eller ej, utan också ett prövande i praktiken, om tron är något som håller att leva på,  om den svarar på våra frågor, om den stämmer överens med våra egna erfarenheter eller inte. Erfarenheten och tron och erfarenheten av tron betingar varandra ömsesidigt och leder oss i bästa fall fram till en hållbar livsåskådning och verklighetsuppfattning där både tro och vetenskap kan leva sida vid sida.

 Se också Lotta Knutsson Bråkenhielms artikel i NewsMill: Visst kan vetenskap och religion förenas

Gud och klimatet

Vad har Gud med klimatet att göra? Ingenting, skulle många säga. Åtskilligt, skulle jag vilja säga, men inte på det sätt som många kanske tänker sig, som en Deus ex machina, som plötsligt skulle ställa allt till rätta, bara man bad honom om det. Å andra sidan finns en överdriven föreställning om att allt går att ställa till rätta med politiska beslut. Det nyss avslutade klimatmötet i Doha vittnar om att saker och ting inte är så lätta att ändra på som många föreställer sig saken eller i varje fall hoppas. Det hjälper inte hur mycket man skräms. Klimatet har nämligen med människor att göra, och människor är svårhanterliga och gör inte alls som man vill. Det är lätt att ösa galla över alla svårhanterliga människor som ingenting begriper och inte förstår sitt eget bästa.

Att klimatet har med människor att göra, det är annars en sanning vars förnekelse vore som att svära i kyrkan. Det är ju vi människor som släpper ut alla s.k. växthusgaser (en övertalningsdefinition) inklusive koldioxid som lägger sig som en våt trasa över vår planet. Får jag föreslå följande radikala åtgärd: VI SLUTAR ATT ANDAS! Det är nämligen genom att vi andas som det livgivande syret förvandlas till koldioxid. Kan ingen expert räkna ut hur mycket mindre koldioxid per minut som vi skulle slippa ifrån om jordens 7 miljarder människor plötsligt slutade andas? Förslaget har en annan fördel. Genom att sluta andas skulle vi alla dö. Allt mänskligt liv skulle snabbt upphöra och vår planet skulle tämligen snart återhämta sig till det paradisiska tillstånd som vi längtar tillbaka till. Ingen skulle sörja oss eftersom det bara är människor som kan glädjas och sörja. Jag bortser från att elefanter tycks kunna sörja sin egen döda avkomma eller att hundar kan vifta på svansen. Men vem skulle de vifta för om inte människan fanns?

Jag skall sluta att raljera, eftersom saken är nog så allvarlig. Men vad jag håller fast vid är att klimatet – också klimatmöten – har med Gud och med människor att göra och därför aldrig kan hanteras med bara politiska beslut. Människan är nämligen en evighetsvarelse med ansvar både för sitt eget och för andras liv. Alla frågor som har med moral och värderingar att göra är omöjliga att hantera om man inte räknar med Gud. Ansvar och moral förutsätter någon som man har ansvar inför, och det räcker inte med att hänvisa till kommande släkten. Människan är nämligen till sin fallna natur en egoistisk människa, som alltid är sig själv närmast, och så länge ingen omedelbar fara hotar hennes egen person fortsätter hon i samma spår som förut.

Hur vore det att inleda nästa klimatmöte men en bön? Inte om att Gud skall ställa allt till rätta men om att vi och alla andra människor skall inse vårt ansvar som Guds avbilder för att bruka och vårda den jord som Gud har givit oss att bruka och vårda. Endast genom att ställa oss själva under en gemensam förpliktande norm utanför oss själva kan vi sträva mot samma mål in stället för att köpslå kring motstridiga, partiska intressen. Klimatmöten har med Gud och omvändelse att göra, vare sig vi inser det eller ej. Det är en nog så viktig insikt när vi firar advent, som är en botens och omvändelsens tid.

"Ben av mina ben, kött av mitt kött"

I nummer 7/2012  av tidskriften Signum har fil.dr. Gunilla Maria Olsson publicerat en artikel om  äktenskapssynens förändring under det gångna seklet. Hon beskriver där hur äktenskapet från att ha varit en arbetsgemenskap för social och ekonomisk trygghet via kärnfamiljen och dess uppdelning i manliga förvärvsarbetare och kvinnliga hemmafruar så småningom utvecklats till att alltmer uppfattas bara som en symbol för individuell och känslomässig tillfredsställelse för de ingående parterna. Eftersom symbolvärdet är ringa har det öppnat vägen för både samboformer och homoäktenskap. I denna beskrivning saknas varje antydan om att kyrkans äktenskapssyn skulle ha spelat någon roll för att upprätthålla traditionell äktenskapssyn. Större delen av Sveriges befolkning har dock under denna tid inte bara tillhört Svenska kyrkan utan också fram till senare delen av 1900-talet låtit sig vigas till äktenskap i denna kyrka. Vigselordningens ord om äktenskapet som en Guds stiftelse och ett heligt förbund kan knappast ha klingat för helt döva öron, i varje fall torde de ha haft åtminstone en fördröjande effekt på äktenskapssynens förändring.

Efter denna genomgång, där frågorna om äktenskapslöftenas och barnalstringens betydelse för äktenskapssynen lyser med sin frånvaro, följer ett ideologiskt avsnitt där författaren beskriver en äktenskapssyn, som ständigt anpassas till rådande samhällsförhållanden. I stället för att låta äktenskapet vara samhällsbärande och omfatta endast en man och en kvinna och med släktets fortbestånd som grundläggande uppdrag framstår äktenskapet endast som en symbolhandling med uppgift att manifestera olika parförhållandens längtan efter kärlek. Författaren är dock medveten om bristerna i en sådan blott symbolisk äktenskapsuppfattning och åberopar Johannes Paulus II:s  Theology of the Body  för att fylla tomheten med något slags innehåll. Innehållet skulle bestå i att "människan är skapad för ett givande och att man och kvinna kan upprätta bestående band, som inte förminskar och begränsar utan tvärtom befriar och utvecklar båda till självständiga människor".

Det är svårt att utifrån artikeln se på vilket sätt Johannes Paulus II:s tankar skulle kunna bidra till en fördjupad äktenskapssyn eftersom författaren begränsar det rika material som påven tillhandahåller till att enbart handla om hur två människor "ger sig till varandra".  Problemet är att Gunilla Maria Olsson betraktar äktenskapet enbart ur sociologisk synvinkel som någonting med tiden ständigt föränderligt medan Johannes Paulus II självklart ser äktenskapet som en gudomlig instiftelse med en tydlig oföränderlig och sakramental innebörd. "Kroppens teologi" kan inte försnävas till något som bara har med sexualiteten och känslolivet att göra. Johannes Paulus II har tagit som sin uppgift att ge en betydligt mer  grundläggande syn på vad äktenskapet innebär. Jag vill exemplifiera detta på några punkter.

Genom att utgå från Jesu ord till fariseerna i Mark. 10:1-12 resp. Matt. 19:1-12 om hur det förhållit sig med äktenskapet "från början", visar Johannes Paulus att äktenskapet redan i skapelsen har med människans existens att göra. Den äldre skapelseberättelsen (1 Mos. 2:4-24) visar hur människan (adām), i sin ensamhet ännu inte är en fullkomlig skapelse (1 Mos. 2:18). Också människan själv uppfattar sin ensamhet som en brist (1 Mos. 2:20). Efter kvinnans skapelse ur den första människans sida utbrister denne: "Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött" (1 Mos. 2:23). Ensamheten är bruten. Mannen ser i kvinnan det stöd för sin egen identitet som han har saknat ("honom till hjälp") och vice versa. Människan är inte en individ, som i ensamhet skall "förverkliga" sig själv utan en relationsvarelse, som förverkligar sig själv genom att "förlora sig själv" till en annan människa.

Djupast blir denna relation i det varaktiga förbundet mellan en man och en kvinna: "'Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla fast vid sin hustru, och så skall de två bli ett kött.' Så är de inte längre två utan ett kött. Vad alltså Gud har sammanfogat, får människan inte skilja åt" (Mark. 10:7-8; Matt. 19:5-6). Uttrycket "ett kött" är inte bara en bild för den sexuella gemenskapen utan också för den andliga och personliga gemenskap som Andra vatikankonciliet (GS 12) kallar communio personarum, d.v.s. personernas delaktighet i varandra.

Det är först efter kvinnans skapelse som människan kan framträda som en fullkomlig varelse, som Guds avbild. "Gud sade: 'Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika'...   Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade ha  henne, till man och kvinna skapade han dem" (1 Mos. 1:26f.) Det "låt oss"  och "vår avbild" som exegeter ofta tolkar som ett pluralis majestatis  kan också tolkas som en överläggning inom den heliga Treenigheten. Det är som man och kvinna människan framträder som Guds avbild. I denna ömsesidighet avspeglar hon enheten i den heliga Treenigheten. Äktenskapet har redan från början en sakramental innebörd både genom att spegla en gudomlig verklighet och genom den nåd det förmedlar för uppdragets fullbordan:

"Och Gud välsignade dem och sade till dem: 'Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er'" (1 Mos. 1:28). Äktenskapet innesluter två saker: fruktsamhet och arbete. Liksom den heliga Treenigheten inte bara består av Fadern och Sonen utan också av den helige Ande (som enligt västerländsk tradition utgår av Fadern och Sonen), så fullbordas också äktenskapet genom kropparnas fruktsamhet och arbete.  Utan denna grundläggande syftning skulle äktenskapet sakna mening. Så har också Kyrkan uppfattat saken, något som t.ex. framgår av Svenska kyrkans vigselordning från 1942: "Äktenskapet är stiftat av Gud till samhällets bestånd och till förenade makars inbördes hjälp, att lätta livets mödor, mildra mötande bekymmer och genom en omsorgsfull uppfostran bereda efterkommandes välfärd". Äktenskapet är m.a.o. en viktig byggsten för samhällets gemensamma goda. Att äktenskapet inte längre är en arbetsgemenskap som på bondesamhällets tid betyder inte att makarnas enskilda eller gemensamma arbete för barnens framtid skulle ha spelat ut sin roll. Det är kanske t.o.m. viktigare i dag än tidigare, då det ofta ägde rum på ett omedvetet sätt.

Det är nödvändigt att också i vår tid ge äktenskapet en grundläggande och hållbar motivering. Det kan aldrig ske bara genom att ge praktiska eller känslomässiga skäl för det.  Utan en religiöst grundad äktenskapssyn blir "äktenskap" bara en lek med ord. Johannes Paulus II har kanske grundligare än någon annan förmått att ge en sådan äktenskapssyn i sin Theology of the Body.

För en utförligare presentation av Theology of the Body, se t.ex. följande länk:
http://www.hprweb.com/2013/01/john-paul-iis-triptych-of-the-human-person/

Tradition som ger frihet

Som socialminister Göran Hägglund påpekar i tidningen Dagen tycks en av de vanligaste traditionerna i dag vara den som återkommer två gånger om året och som består i att diskutera de traditioner som är knutna till skolavslutningar. Skolverkets försök att skilja på tradition och religion är i grunden misslyckat, eftersom religion i hög grad handlar om tradition och därför att de flesta traditioner i vår samhälle är kristna traditioner eller återgår på kristna traditioner (bortsett möjligen från surströmming, men vem vet vad som döljer sig bakom också detta?). Namnlängden i almanackan är inpyrd av kristna helgon, som för de flesta människor i vårt land visserligen är okända men som fortfarande firas med omsorg inom den katolska och (delvis med andra datum) inom de ortodoxa kyrkorna.

"Tradition" (av lat. traditio) betyder det som överlämnas från en människa till en annan eller kanske av en generation till nästa. Aposteln Paulus säger i 1 Kor. 11:23  att han från Herren (d.v.s. Kristus) tagit emot det som han nu för vidare församlingen i Korint, nämligen de s.k. instiftelseorden till eukaristin, nattvarden. Han har visserligen inte hört Jesus själv uttala orden, men han har tagit emot orden genom Kyrkans tradition och för dem vidare på samma sätt. Kyrkan är i grunden en tradition, ett traditionsbärare från Kristus, långt innan denna tradition på 300-talet får sina yttre gränser i det som vi nu kallar Bibeln. Traditioner är dessutom inte bara det hörda och skrivna utan kan också vara bilder, kläder, arkitektur och musik, något som Fredrik Heiding påpekar på Signums hemsida. Kommer man till en kyrka så är man m.a.o. omedelbart innesluten i Kyrkans tradition vare sig där firas någon gudstjänst eller inte. Om denna tradition vittnar inte bara krucifix och Mariabilder utan själva kyrkobyggnaden.

För de flesta människor i vårt land är de kristna traditionerna inte särskilt levande. Ändock firas de på ett eller annat sätt. Inget helgon är så firat som Lucia! Skolans läroplan säger att eleverna skall undervisas om de kristna traditionerna, inklusive psalmer och bibelberättelser. Kan det göras bättre än genom ett besök i kyrkan? Ändock möter man ständigt denna rädsla för religiös påverkan. Kan inte människor, inklusive barn och ungdomar, tänka själva?

Man behöver inte gå i kyrkan för att möta traditioner. Vi är ständigt omgivna av traditioner. Vi påverkas ständigt av olika traditioner som vi möter med eller mot vår vilja. Men vi är alltid fria att säga ja eller nej till de traditioner vi möter. Vi behöver inte låta oss påverkas mer än vad vi själva vill. Vi är fria att välja . Men vad skall jag välja?

Mig tycks det som om det viktigaste valet är att välja en tradition som respekterar mitt fria val. Jag vill leva i en tradition som respekterar mitt människovärde, mitt ja eller nej, inte en som kräver min underkastelse och totala lydnad för något som jag inte begriper. En sådan frihetsförsvarande och frihetsbevarande tradition har jag mött i den kristna tron. En sådan tradition vill jag att ungdomar i dag skall få möta. Varför förvägra dem ett sådant, kanske livsavgörande möte?  Kan dom inte tänka själva?

Se också Ulf Jonssons ledare Jul i Grönköping ; Ingen kommer undan religionen
(Debatt i tidningen Dagen) ; Ta debatten , Birros blog 
samt skolministerns uttalande. Se också Luciatåg in i det svenska samhället.

Arabisk vår – på väg mot vinter?

Den aktuella utvecklingen i Egypten ger onekligen anledning till farhågor. Vart är den s.k. arabiska våren på väg? (Se t.ex. tidningen Dagen.) En viktig aspekt på detta tas upp i en nyutkommen bok av William Kilpatrick, Christianity, Islam and Atheism: The struggle for the Soul of West. Inledningen till boken finns tillgänglig på nätet.

Professor Kilpatrick hävdar där att den rådande kulturoptimistiska synen på alla religioners lika värde, som västvärlden i stort gjort till sin egendom,  blundar för den överlägsenhetsattityd gentemot andra religioner och inte minst kristendomen, som ligger inbyggd i Islam. Det är en överlägsenhetsattityd som inte väjer för att använda våld i dess yttersta konsekvens gentemot muslimer som konverterar till kristendomen eller på annat sätt avviker från muslimska lagar. Den är grunden för det s.k. hedersvåldet och den ligger bakom kravet på att införa sharialagstiftning.

Inför dessa företeelser blundar inte bara media utan också västvärlden i stort. Bakom bristen på kritik ligger inte bara rädslan för att bli betraktad som rasistisk utan också bristen på kunskap om den verkliga skillnaden mellan Islam och kristendom. Den gemensamma monoteistiska tron på en enda Gud döljer i själva verket en avgrundsdjup skillnad mellan hur man uppfattar Gud, som den Gud som i kärlek till människan själv blir människa i Jesus Kristus och utger sig själv för världens räddning eller den Gud som i sin absolutism kräver total underkastelse och lydnad. Det är en skillnad som inte bara tar sig uttryck i synen på människovärdet utan förr eller senare också tar gestalt i det politiska livet.

Kilpatricks bok vill vara en väckarklocka för västvärlden att ta vara på de värden som under ett par årtusenden byggt upp vår civilisation och en varningsklocka mot att alltför ensidigt och oreflekterat tolerera företeelser som kommer att leda världen in i en återvändsgränd.

Se också följande länkar: Rädsla för islamistisk diktatur i Egypten
och Allt tydligare splittring 

Nytt och Noterat: Är detta forskning?

Nytt och Noterat: Är detta forskning?

Et incarnatus est

På sin blogg har Marcus Birro i dag gjort ett inlägg, Upp till kamp för kyrkorna, där han vältaligt talar om hur viktigt det är att rädda kyrkobyggnaderna, trots de kärva ekonomiska villkor som råder i församlingar med allt lägre medlemstal och därmed inkomster.

Man kan inte annat än instämma i Birros personligt engagerade önskan. Kyrkobyggnaden spelar onekligen en viktig roll redan genom sin existens oavsett om där firas mässa varje dag eller bara på julnatten. Den visar inte bara på en andlig dimension i tillvaron utan vittnar om hur Gud har blivit människa. Man blir påmind om detta när kyrkor förvandlas till moskéer. Det kan tyckas vara en god sak och någonting behjärtansvärt men innebär i själva verket en radikal förändring av hur vi uppfattar Gud. Tydligast märks detta i konsten och utsmyckningen.

Medan kyrkorna (i bästa fall) är fyllda av bilder, skulpturer och målningar som på olika sätt vittnar om hur Gud blivit människa i Jesus Kristus möter oss i moskéer liksom i synagogor geometriska figurer eller abstrakta, bildlösa utsmyckningar – helt i överensstämmelse med den grundläggande och för dessa religioner viktiga läran om att Gud i sin allmakt och helighet varken kan eller får avbildas. Den kristna kyrkan avgjorde genom kyrkomötet i Nicaea år 787 slutgiltigt den s.k. bildstriden till förmån för bilderna med motiveringen att Jesus i sin person förenar både den gudomliga och mänskliga naturen och därför också kan avbildas. I synnerhet i den östliga, ortodoxa kyrkan och för den ikonografiska konsten har detta varit av avgörande betydelse.

När kyrkan därför vittnar om hur Gud blivit människa i Jesus Kristus spelar bilderna en viktig roll, något som inte minst medeltidens människa blev medveten om genom kyrkmålningarna på väggar och tak och genom de guldglänsande altarskåpens myller av människor. Under upplysningstiden kalkades målningarna ofta över samtidigt som altarskåpen och mariabilderna städades undan, eftersom de ansågs som primitiva uttryck för en oupplyst religiositet. Krucifixen förlorade sin corpus (själva Jesusbilden) och förvandlades till släta kors. I dag är man mera medveten om bildens betydelse och räds inte heller i protestantiska kyrkor att använda bilder och skulpturer av Guds moder Maria.

Tydligast av allt möter oss dock inkarnationen, Guds människoblivande,  i en handling, nämlingen i eukaristin, där Kristi kropp och blod räcks åt kommunikanten under brödets och vinets gestalt. Så förvandlande är denna handling att Kristus förblir närvarande i det eukaristiska brödet också efter mässan och därför kan bli föremål för tillbedjan. Om också alla kyrkor revs kommer Guds människoblivande i Kristus fortfarande att firas på detta sätt till tidens slut.

"Saliga de barmhärtiga"

I fredagens understreckare i Sv.D. reflekterar Thure Stenström över Albert Camus ställning som agnostiker, d.v.s som icke-troende, men en som fördenskull inte hemfaller till aggressiv förnekelse. Camus förebild, med vilken han känner sig besläktad, är Dostojevskijs romanfigur Ivan Karamazov, som säger sig omöjligen kunna tro på Gud på grund av all den ondska och sadism som världen, Guds skapelse, är behäftad med. En Gud som inte ingriper när små barn brutalt mördas i sina mödrars åsyn är för Ivan Karmazov liksom för Camus själv en omöjlighet.

Utgångspunkten för Stenströms reflektioner är en rapport från ett katolskt symposium i Paris i mars 2010, där fjorton medverkande från skilda universitet i Europa behandlar den komplicerade frågan om Camus livsåskådning. Stenström finner att en svaghet i rapporten består i att man inte tillräckligt tagit hänsyn till att Camus inställning starkt förändras under loppet av hans liv. Från att ha varit en metafysisk revoltör, som låter rättvisan och solidariteten med de värnlösa gå före alla religiösa tröstegrunder utvecklas Camus till att också ifrågasätta sin egen position. I mötet med Augustinus predestinationstanke tänker han sig t.ex. att hans egen oförmåga att tro helt enkelt beror på att Gud inte har predestinerat honom till att bli en kristen.

Tanken är inte förlegad. Den återkommer i många varianter, t.ex. i Hedenius indelning av människor i  religiöst begåvade eller obegåvade (eller oskyldiga). Den moderna genetiken laborerar gärna med tanken på att våra gener bestämmer vårt beteende till den grad att man inte längre vågar tala om  "fri vilja". Kanske finns det gener som bestämmer inte bara sexuell läggning utan också fallenhet för religiositet (se t.ex. Signum 6/2012, s. 59)?

Problemet för Camus är att förnekelsen riskerar att undergräva moralen. Den frammanar nihilism, värdeförfall och människoförakt. I sina yttersta konsekvenser leder den till folkmord och massdeportationer. "Om Gud är död, så är allting tillåtet" (Nietzsche). Vad har vi för möjligheter att skapa en ny värdegrund? Vilken värdebas motiverar oss att bekämpa lidande? Finns det någon plats kvar för det heliga?

Problemet kvarstår hur vi skall kunna förena tanken på en kärleksfull och allsmäktig Gud med världens lidande. Camus själv finner ett svar i den praktiska handlingen mer än i teologins historietolkning eller marxismens löften: att bekämpa lidandet i nuet och själv skapa mening, vad livet än har i beredskap. Kanske passar det i allhelgonatid att påminna om att saligprisningarna inte bara tröstar dem som lider, de fattiga, de sörjande, de hungrande och törstande (så särskilt hos Luk. 6:20-23) utan också lovprisar dem som visar barmhärtighet, som söker rättfärdighet, som håller fred (Matt. 5:3-12). Ett av Kyrkans stora helgon, den heliga Teresa av Avila, låter teodicéproblemet mynna ut i en bön:

Inget får skaka dig, inget förskräcka.

Allting skall klarna,

Gud är densamme,

vänta och vaka,

allt skall du vinna.

Den som har Gud

kan ingenting sakna.

Gud ensam räcker.

Drop out-dop

Med förskräckelse läser jag om hur flera av Svenska kyrkans församlingar inbjuder till s.k. drop in-dop, d.v.s. dop utan dopförberedelse vare sig för den vuxna dopkandidaten eller för den minderåriga dopkandidatens föräldrar. Man anar att bakom ett sådant handhavande av dopet ligger antingen en grov missuppfattning av  dopets innebörd eller  – ve och fasa – en ren och skär ekonomisk avsikt: att genom dopet hemligen värva medlemmar för framtida skatteinkomster till Svenska kyrkan. Ty genom dopet blir man (förr eller senare betalande) medlem i Svenska kyrkan. Man skulle i så fall mot Svenska kyrkans mekaniska drop in-dop kunna rikta samma kritik som Luther riktade mot sin tids avlatshandel: "När slanten i kistan klingar, sig själen till himmelen svingar" (Tetzel).

Men låt mig för fridens skull anta att det senare inte är fallet utan att det ligger någon slags god tanke eller avsikt bakom denna inbjudan till drop in-dop. Det är likväl en avsikt som djupt missar målet för dopets mening. Ty samtidigt med dopet ligger alltid ett krav på omvändelse för den som skall döpas eller för den minderåriges föräldrar. När Petrus på den första pingstdagen predikade för de närvarande judarna träffade ordet dem i hjärtat, så att de frågade: "Vad skall vi göra?" Petrus svarade: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder."  Petrus vädjade till dem  också med många andra ord, och han uppmanade dem: "Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte" (Apg. 2:37-40). Detta är långt ifrån tanken på något drop in-dop. Bakom dopet och tillsammans med dopet ligger alltid en kallelse från Gud och ett krav på omvändelse till den kristna tron.

Samma krav på tron möter också i Markusevangeliet när Jesus efter sin uppståndelse säger till sina apostlar: "Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd" (Mark. 16:15f.).

Det förvånar mig att Svenska kyrkans biskopar låter detta missbruk av dopet fortgå. Någon kan tycka att jag som f.d. medlem av Svenska kyrkan inte har någon anledning att ingripa i Svenska kyrkans "inre angelägenheter". Men det är inte någon "inre angelägemnhet". Vad som sker i Svenska kyrkan har en dyster inverkan på det ekumeniska klimatet, och det finns all anledning för övriga samfund att beakta och kritisera den utveckling som äger rum i vårt än så länge största kristna samfund. Jag tror tyvärr att Svenska kyrkans liberala inställning inte bara till dopets handhavande utan också i många övriga frågor kommer att leda till att allt fler människor lämnar Svenska kyrkan av likgiltighet inför kyrkans brist på ordning. Drop in-dopet kan i det långa loppet visa sig vara ett drop out-dop.

Yttrandefrihet till varje pris?

På Newsmill skriver imamen Agha Yahya Khan om problemet med agressiva muslimer. Islams fiender består inte bara av dem som hädar och kränker Islam utifrån utan också av de muslimer som griper till våld som ett svar på dessa kränkningar. Han undrar vem som skall lära båda dessa grupper att respektera andra religioner och deras profeter.

Det tillkommer inte mig att lösa ett inommuslimskt problem. I det fallet kan jag bara svara med ett ord ur Hebreerbrevet som gäller varje kristen som hädas och kränks för sin tro: "Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fienskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet" (Hebr. 12:2-3). Jag kan också hänvisa till mitt blogginlägg En Gud som låter sig hädas.

Däremot vill jag för ett ögonblick uppehålla mig vid de problem som är förknippade med yttrandefrihet. Jag delar imamens åsikt om att ytrandefriheten inte är någon helig föreskrift eller ens rättighet, även om många skribenter, författare eller journalister i sin iver att försvara yttrandefriheten möjligen skulle anse den vara en "helig" rättighet, som inte får ifrågasättas. Vad man ur kristen synvinkel kan säga är att talet är en Guds gåva med vilken det också följer ett ansvar.

Yttrandefriheten är inte moraliskt obegränsad. För detta vill jag anföra följande argument. Yttrandefrihet är inte detsamma som handlingsfrihet. Många konstnären balanserar på gränsen mellan yttrandefrihet och handlingsfrihet genom s.k. konstprojekt genom vilka man ingriper i andra människors liv t.ex. genom att spela vansinnig eller genom att utsätta andra människor för skada eller fara. Yttrandefrihet innefattar därför inte handlingsfrihet även om handlingsfriheten sker under yttrandefrihetens täckmantel.

Det finns ingen glasklar gräns mellan yttranden och handlingar. Det är en truism att säga att våra yttranden påverkar andra människors handlingar. Det är ju det som kännetecknar oss människor som gemenskapsvarelser. För att ta ett enkelt exempel ur evangelierna; En officer i Kafarnaum säger vid ett tillfälle till Jesus: "Säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han". Vi påverkar våra människor med uppmaningar och befallningar men också med mera harmlösa yttranden, kanske insinuationer eller antydningar. Med våra ord kan vi också inspirera till våldshandlingar och på det sättet bli medskyldiga till att andra människor kommer till skada. S.k. performativa yttranden är yttranden som genom sin funktion är avsedda att leda till eller i varje fall leder till handlingar. Därför är yttrandefriheten inte moraliskt obegränsad utan måste alltid ta hänsyn till omständigheterna och sammanhanget.

Yttrandefrihet är en god sak som väl behöver hävdas och försvaras, men den måste också balanseras med olika former av hänsyn för att inte leda till våldshandlingar. Yttrandefriheten har gränser även om man inte alltid med bestämdhet kan säga exakt var gränserna går. Det är och förblir en bedömningsfråga. Yttrandefriheten måste kombineras med andra moraliska överväganden. Den är aldrig ovillkorlig.

Det fordras med andra ord hänsyn och återhållsamhet både av dem som nyttjar yttrandefrihetens stora gåva och av dem som blir utsatta för dess missbruk.

Se också tisdagens understreckare i Sv.D. om toleransens kris, där behovet av omdöme i yttrandefrihetsfrågor understryks.

"Ecce Homo" – Se Människan

Den "misslyckade" restaureringen av Jesusfresken i Santuario de Misericordiakyrkan i staden Borja har fått ett oväntat efterspel. Den lekmannamässiga restaureringen av fresken har av någon beskrivits som "världens värsta restaurering" och bilden som "en hårig apa" eller "ett vilddjur". Andra har velat se den som ett mästerverk. Ofrånkomligt är att bilden har lockat mängder av människor till kyrkan, och församlingen har (genom inträde eller kollekt – oklart vilket) fått ett ekonomiskt tillskott, som fått både upphovskvinnan till restaureringen och släktingarna till tavlans ursprungliga upphovsman (Elias Garcia Martinez) att höra av sig för att få sin del av kakan.

Restaureringen må betraktas som misslyckad och den ursprungliga bilden är möjligen förstörd. Avsikten har enligt upphovskvinnan varit god och verket betraktar hon som ofullbordat. I sin nuvarande utformning påminner oss bilden dock ofrånkomligt om en viktig aspekt på Jesusgestalten, som kommer till uttryck i profeten Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare: "Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon" (Jes. 53:2-3). En "Ecce Homo" av annan valör än Elisabeth Ohlson Wallins. Är det kanske trots allt just denna vanmaktsaspekt som drar våra blickar till sig, som lockar människor till besök, som gör att man gärna ger en gåva som offer, som t.o.m. får flygbolag att planera direktflyg till närbelägna Zaragosa? Det skulle förvåna mig föga om bilden i framtiden gav upphov till mirakler.

Se vidare från Religionsvetenskapliga kommentarer: Från oroad troende till konstnär
Se också Ett Herrans liv i Borja, Sv. D. 2012-12-30

En Gud som låter sig hädas

Svenska journalister kryper för islamistisk fundamentalism skriver Bitte Assarmo på Newsmill.  Hon menar att Svenska journalister inklusive Jan Hjärpe tar alltför lätt på de våldsaktioner som islamistiska fundamentalister iscensätter och alltför okritiskt sväljer hädelser mot Muhammed som ett brott mot religionsfriheten.  Om en liknande film hade gjorts i ett muslimskt land och handlat om någon av de judisk-kristna profeterna hade ingen ifrågasatt filmskaparems rätt att ironisera och karikera kristna och judar. "Det är nämligen skillnad på religion och religion. Om islam och dess profet får ingenting ont sägas", skriver hon.

"Det är skillnad på religion och religion" – däri har hon säkert rätt,  kanske mer än rätt än hon egentligen avser. Det är nämligen skillnad inte bara i journalisters och andras behandling av olika religioner utan också i religionernas egen syn på hädelse. Man kan meditera över varför det blir sådant rabalder när Muhammed kritiseras medan ytterst få höjer på ögonbrynen när Kristus hädas. Kanske därför att det ligger en fundamental skillnad mellan religionerna i fråga om inställningen till hädelse, en inställning som går tillbaka till Kristus själv. "Han svarade inte med skymford, när han skymfades. Han svarade inte med hotelser, när han fick lida", skriver Petrus i 1 Petr. 2:23f. Kristendomen bygger i grunden på att Gud blir hädad, när Kristus dör på korset, och att denna hädelse i själva verket leder till världens frälsning. Gud låter sig hädas – av kärlek till sina hädare, skulle man kunna säga. En av de äldsta karikatyrerna av kristendomen föreställer en man som ser upp mot en korsfäst man med åsnehuvud med den förklarande texten "Alexamenos tillber Gud".

Journalisters och andras olika behandling av kristendom och islam ligger därför inte bara i bristande tillämpning av yttrandefriheten, som Assarmo  hävdar, utan förmodligen också i den (omedvetna?) känslan av att kristendomen kan man häda utan risk därför att den principiellt inte bygger på maktanspråk utan på en lidande kärlek. Men detta, som ser ut som dess svaghet, är i själva verket dess styrka.

Den ristade graffitin (här i släpljus) finns numera på Palatinens museum

Frihet under ansvar

Dagens läsning ur 1 Kor. 8 om avgudaofferkött kan tyckas vara en högst inaktuell och förlegad text. Det slog mig emellertid att man bara behöver byta ordet "avgudaofferkött" mot "yttrandefrihet" för att texten skall bli brännande aktuell. Yttrandefriheten betraktas ofta som den kanske viktigaste av alla mänskliga rättigheter och intar därför en betydelsefull plats i sekulariseringens avgudapanteon.  Inget offer är för stort för att avstå från yttrandefriheten, även om människor skulle komma till skada på yttrandefrihetens altare. Många är bokstavligt talat beredda att gå över lik i dess namn.

Vi vet ännu inte om den s.k. amatörfilmen The Innocence of Muslims är ett äkta angrepp på Islam eller en fejkad produkt från någon islamistisk riktning (se de senaste inläggen på Religionsvetenskapliga kommentarer). Dess tragiska följder – attacken mot ambassaden i Benghazi – är nog så verkliga, men oavsett filmens bakgrund kan man konstatera att liknande utfall mot Islam eller andra religioner ofta görs utan att man särskilt noga reflekterar över  effekterna. "Se till att den frihet ni kan ta er inte blir till skada för de osäkra", skriver Paulus (1 Kor. 8:9). Mot den uppblåsta "kunskapen" ställer han kärleken till nästan. Var och en som i yttrandefrihetens namn känner sig ha anledning att ta till orda har alltid att mot yttrandefrihetens rättighet väga omsorgen om medmänniskan.

Välsignat flaskvatten?

Fler vill samla pengar med välsignat vatten lyder en rubrik i tidningen Dagen. Utgångspunkten är att Frälsningsarmén i Örnsköldsvik kommit på idén att sälja välsignat vatten på flaska till förmån för sin hjälpverksamhet. Andra vill ta efter, däribland en präst i Svenska kyrkan.

"Vattnet verkar det förvisso icke" lärde jag mig en gång av Martin Luthers lilla katekes, "utan Guds ord som är med och när vattnet, och tron som förtröstar på det med vattnet förenade ordet". Då gällde det dopvattnet och frågan hur detta vatten kunde åstadkomma en så kraftig verkan att det ger syndernas förlåtelse, "frälser ifrån döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem, som sätter tro till Guds ord och löften."

Om flaskvattnet i Örnsköldsvik och på andra ställen åtföljs av något Guds ord låter jag vara osagt, i varje fall säkert inte av något ord om dopet, ty vattnet skall inte användas till tvagning från synden, döden och djävulen utan till att stilla kroppen törst. Får man göra så? frågar sig vän av ordning. Är det inte att driva gäck med det heliga? Prästen ifråga försvara sig med att hon säljer sitt vatten "med en stor portion härlig kristen humor".

Låt mig säga att idén att samla in pengar till sociala ändamål eller kristen kärleksverksamhet med hjälp av okonventionella metoder har min välsignelse, men frågan är om det nödvändigtvis skall ske med hjälp av vatten, som dessutom betecknas som "välsignat". Vatten är ju redan i sitt naturliga tillstånd en välsignad sak utan vilket människan inte skulle kunna leva. Men vatten i överflöd kan också vara en förbannelse för dem som drabbas av skyfall och översvämningar. Denna vattnets dubbla funktion kommer till tydligt uttryck i det kristna dopet, som innebär att vi, efter de förebilder som Gamla testamentet ger, genom dopets vatten  räddas från de onda makternas tyranni till den frihet och frälsning som Jesus vunnit åt oss genom sitt lidande, sin död och uppståndelse (1 Petr. 3:21-22).

Det är från detta dopets vatten som andra former av vattenceremonier i Kyrkan hämtar sin mening och kraft, vigvatten, bestänkelser, dopförnyelse etc. Ingenting av detta kommer till uttryck vid försäljningen av det flaskvatten som är tänkt att släcka kroppens törst. I vilken mening det är "välsignat" förblir högst oklart, och kanske är det också därför som prästen Ann-Louise Trulsson ser på saken "med en stor portion härlig kristen humor". Det välsignade vattnet är helt enkelt en lek med ord.

Dock har saken en allvarlig baksida genom att visa på många protestantiska samfunds brist på förståelse för sakramentens innebörd. Där sakramenten saknas eller har en blott symbolisk innebörd där är det också fritt fram för att skapa nya symboliska åtbörder och "påhitt". Vad man saknar skapar man snart en egen ersättning för.

Präst i lånta fjädrar

I en intervju med prästen Åke Roxberg, Sv.D. söndagen den 2 sept., blir vi påminda om det dominerande inflytande som den subjektiva känsloupplevelsen har på vår människosyn och vår samhällssyn. Prästen som "kommit ut" som transvestit känner sig i själva verket ha "kommit hem" när han få gå klädd i kvinnokläder och kvinnlig peruk, d.v.s. i "lånta fjädrar". Språkbruket "komma hem" för ju närmast tanken till en religiös omvändelse, och frågan är till vilken religion som denna omvändelse leder.

Som flera bloggare och kommentatorer påpekat (se t.ex. Bengts blogg) handlar detta i hög grad om individens välbefinnande ofta på omgivningens bekostnad. Men lyckan kan vara kort. Berättelsen om Ikaros är tankeväckande. När Ikaros i frihetslängtan lyfte sig mot skyn i sina lånta fjädrar, utsatte han sig för morgonsolens strålar. Vaxet i hans fjäderskrud smälte och han störtade i havet.

Nu skall det i sanningens namn påpekas att "lånta fjädrar" inte är någonting för präster ovanligt. Varje präst som firar mässan uppträder i själva verket inte i sina egna kläder. Men skillnaden är milsvid. Till skillnad från tansvestitens framhävande av sin egenart handlar det här om att låta den egna personen stå tillbaka till förmån för den vars livklädnad och mantel mässkruden vill påminna om."Ikläd er herren Jesus Kristus", manar aposteln Paulus, "och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks"(Rom. 13:14). Också ordensfolk uppträder som bekant inte i egna kläder utan i kläder som skall dölja det personliga för att framhäva den gemensamma kallelsen till kyskhet, fattigdom och lydnad.

Prästens uppdrag är alltså inte att framhäva sig själv, i synnerhet inte på omgivningens bekostnad. I stället skall han ta Kristus till sitt föredöme. "Tänk inte bara på ert eget bästa, utan också på andras", skriver Paulus. "Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss" (Fil. 2:4-7).

Att vissla fram evangeliet

I söndagens Sv.D. finns i kulturbilagan en intressant recension "De visslar fram ett språk" av den amerikanske språkforskaren Daniel Everetts bok Language: The cultural tool.  Everett har – först som missionär, sedan som språkforskare – tillbringat ett stort antal år bland Pirahā-folket i Amazonas djungler. Hans stora upptäckt var att pirahā-språket t.ex. saknar räkneord och färgord men i stället äger möjlighet att med sång, hummanden, tjut och visslingar framföra ett budskap. Många begrepp som vi tar för givna saknas helt medan pirahā å andra sidan har en extremt rik vokabulär när det gäller allt som rör naturen. Att under sådana förhållanden verka som bibelöversättare – vilket var Everetts ursprungliga uppdrag – ter sig naturligtvis omöjligt. Uppdraget slutade inte bara som ett misslyckande utan också med att Everett själv blev ateist på kuppen.

I den recenserade boken framför Everett teorin att språket inte bygger på en medfödd, universell grammatik – något som hävdas bl.a. av den kände lingvistikern Noam Chomsky –  utan i stället utvecklats som ett verktyg för att lösa praktiska utmaningar som att få mat på bordet och att leva ett bra liv. Här finns onekligen en förbindelse med Heidegger, som i sin spåkfilosofi menar att talet inte utvecklats för att beteckna saker och ting utan för att organisera tillvaron som möter oss (se mitt blogginlägg den 12/6 2012: En filosofi som står öppen mot det outsägliga).

Hur går det då att bedriva mission i ett sådant sammanhang? Det säger sig självt att det inte gärna kan börja med en bibelöversättning, ett företag som från början är dömt att misslyckas. Mycket talar för att missionen här som i så många andra sammanhang måste börja på det personliga planet genom inlevelse och medkännande för att övergå i handling mer än i ord. Evangeliet är inte bundet och begränsat till abstraktioner och teologi utan kan uttryckas också i handling, något som inte bara Jesu liv utan också sakramenten påminner oss om.

Några ord om ordet "anständighet"

Med anledning av Raoul Wallenbergs 100-årsdag publicerade Sv.D. den 4 aug. en intervju med hans medarbetare Gabriella Kassius, som vid tiden för Wallenbergs räddningsaktion var en ung 21-årig frivilligarbetare på svenska legationens humanitära avdelning i Budapest. Till hennes minnen hörde bl.a. det tillfälle då Wallenberg i vrede mot några kontrollerande SS-officerare lyfte sitt tunga skrivbord  så att lådorna for ut och vrålade "Raus" (Ut härifrån!). SS-officerarna sprang ut och fick inte ens med sig sina uniformsmössor! Intervjun är i sin helhet läsvärd, men vad som lämnar ett kvardröjande intryck är slutorden från Kassius: "Om han vetat att han skulle kallas hjälte hade han nog blivit rasande. Han skulle ha sagt att han handlat av vanlig anständighet: 'en anständig människa kan inte göra annat än vad jag gör'".

Vad som slår mig är att ordet "anständig" i vår tid fått en annan, en mycket ytlig, ofta negativ klang. En "anständig" människa betraktas med största misstänksamhet. Det är en människa som anses anpassa sig till ett mönster och sakna individualitet. "Anständighet" betraktas därför mer som en last än som en dygd. Bakgrunden är naturligtvis den individualism som präglar vår tid. Där individen står i centrum, individen med sin självuppskattning, sin egocentricitet, sin narcissism, sin infantilism, där upplevs "anständigheten" som ett hot.

I synnerhet sammankopplas "anständighet" med sexualmoral. Den som är "anständig" betraktas närmast som sexualfientlig. Återigen är det vår tids sexualliberalism som anger tonen. Varje försök att definiera sexualiteten utifrån någonting annat än individens självtillfredsställelse och njutning är ett hot mot sexualliberalismen. Alltså ges anständigheten den negativa klang av sexualfientlighet som den inte förtjänar.

Det är därför hög tid att återge anständigheten dess rätta innebörd, den anständighet som Raoul Wallenberg ger uttryck för när han säger att det är anständigheten som driver honom till att rädda judarna undan nazismens gasugnar.  Anständighet har nämligen i första hand inte med det egna jaget att göra utan med medmänniskan. Det är inte jaget utan medmänniskan som står i centrum. Anständighet innebär respekt för medmänniskan, respekt för hennes människovärde, hennes egenvärde. Den anständiga människan är den som stannar upp inför medmänniskan, som inte behandlar henne som ett "ting", som respekterar hennes personlighet så att den inte blottställs i skam, förödmjukas i högmod eller förnedras i orättfärdighet. Kort sagt: anständigheten är ett försvar för människovärdet, i första hand medmänniskans men som ett resultat av detta också det egna människovärdet. Anständigheten fordrar både mod och mognad. Anständigheten är inte en last utan en dygd.

Jag påminns om detta när jag läser Cordelia Edvardsons kolumn Dags för moralister att bekänna färg. Driven av anständighet tar hon upp den oanständiga utställningen Body World i Södertälje, oanständig därför att den förnekar människovärdet och gör människan till just ett "ting" som man betalar för för att få betrakta.

Vem är fienden?

Praktiskt taget dagligen matas vi med nyheter från inbördeskriget i Syrien. Med rätta förfasar vi oss över det våld som utövas och som i hög grad drabbar civila i Aleppo och andra städer. Tiotusentals människor befinner sig på flykt i Turkiet, Jordan och andra närbelägna länder. Men vem skall vi egentligen hålla på, regeringstrupperna eller de s.k. rebellerna? För många tycks valet vara självklart: rebellerna – mot en regeringsmakt som urartat  och fyller oss med avsmak inte minst genom sin styrka och sin tillgång till tunga vapen. För många syrier är valet inte lika självklart. Man fruktar inte bara Assad utan också den makt eller de maktstrider som skulle bli ett resultat av Assads fall. Bl.a. de kristna fruktar icke utan skäl ett islamistiskt övertagande av regeringsmakten (se t.ex. Vad kommer efter Assad?)

Men vem är den egentliga fienden? För Assad är det rebellerna, för rebellerna är det Assad. Det är lätt att måla allt i svart och vitt. Båda sidor åberopar sig dessutom på Guds hjälp. Men tänk om den egentliga fienden inte befinner sig på andra sidan fronten utan i de egna leden, kanske t.o.m. i det egna hjärtat? Mig förefaller det som om den egentliga fienden utgörs av själva makthungern. I en miljö där talet om demokrati bara betyder att den ena sidan skall segra och komma till makten är det oerhört långt till en fungerande fred. Den enda möjligheten är nödvändigheten att komma till insikt om en maktfördelning där båda sidor – eller flera parter – har möjlighet att inte bara komma till tals utan också att fritt få verka. Men vägen dit tycks oändlig.

Att bejaka mångfalden eller förneka den

I måndagens Sv. D. skrev Hans Ingvar Roth under rubriken "Mångfalden ett starkt försvar för religionsfriheten" om skillnaden mellan amerikansk och europeisk inställning till religionsfrihet med utgångspunkt från Martha Bussbaums The new religious intolerance: Overcoming the politics of fear in an anxious age. Den amerikanska inställningen har alltsedan självständighetsförklaringen i stor utsträckning präglats av tolerans mellan olika religioner och religiösa uttryck, något som sammanhänger med att många av invandrarna från Europa redan från början drivits av en stark frihetslängtan från det religiösa enhetsförtryck som rått i deras hemländer (jfr. Petter Jönssons amerikaresa: "Han ville bort till det stora landet i väster där ingen kung finns och inga kitsliga präster"). Det amerikanska samhället har därför varit mycket mer tolerant och tillåtande mot olika religiösa uttryck och former än det europeiska.

Europa har däremot i stor utsträckning präglats av enhet i religionen, där den vägledande principen varit cuius regio, eius religio, d.v.s. härskaren bestämmer trostillhörigheten åt sina undersåtar. Där har statskyrkosystemet ansetts förenligt med religionsfriheten, en anomali som varit otänkbar i det amerikanska samhället. I kraft av sin historiska dominans kan detta system i stor utsträckning alltjämt sägas gälla även om det inte längre är kungen som bestämmer trostillhörigheten utan den allmänna opinionen som bestämmer uppförandekoden.  Allt som avviker från "det normala" uppfattas som ett hot, vare sig det är fråga om slöjor, "religiös slakt" eller manlig omskärelse.

Förnekelsen av mångfalden kan emellertid ske också på ett mera subtilt sätt, något som  Emilia Ericson, kommunikatör för humanisterna, tycker sig ha upplevt på Almedalsveckan vid ett samtal om mångfald och religion mellan imamen Othman AL Tawalbeh, Fryshuset, och domprosten Mats Hermansson, Visby. Talarna var tydligen rörande eniga inte bara i etiska spörsmål utan också i rena trosfrågor, något som Ericson finner oroväckande och enligt henne gör det omöjligt att föra en diskussion eller att argumentera i sakfrågor. Här förnekas den religiösa mångfalden inte genom avståndstagande utan genom kompromiss, något som gör religionen ointressant.

Lösningen måste ligga i att bejaka både mångfalden och toleransen utan att fördenskull förneka skillnaderna, något som katolska kyrkan formulerade redan för 50 år sedan vid Andra Vatikankonciliet genom sina dokument om Kyrkan och de icke-kristna religionerna (se en sammanfattning i Kaj Engelhart, Kyrkan och religionerna). De spår av sanning som de icke-kristna religionerna bär vittnesbörd om skall inte förnekas men får sin fulla mening först genom uppenbarelsen i Jesus Kristus. Det är endast i det öppna mötet mellan religionerna som den uppenbarade sanningen kan göra sig gällande.

Utsätt oss inte för prövning

6.-7. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. De båda sista bönepunkterna hör nära samman och kan med fördel behandlas tillsammans. I den gamla översättningen heter det ”inled oss icke i frestelse”, vilket fäster intresset främst vid de individuella synderna. Det är viktigt att inse att varken frestelser eller prövningar är synd. Frestelserna är att likna vid irrbloss, som lockar oss att vika av från den rätta vägen. Gud har inte tänt dem. ”Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs” (Jak. 1:13f.). Frestelserna finns egentligen bara i vårt öga, vårt onda öga, vår begärande blick, och påminner oss om ondskans makt. Lockelsen att ge vika för dem vittnar om ondskans grepp över våra egna hjärtan. (Jfr. Tito Colliander, Asketernas väg, s. 32 om ingivelsen, betraktelsen, samtycket och synden.) Herren säger till Kain (innan han dödat Abel): ”Varför är du vred, och varför är din blick så mörk? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig åtrår den, men du skall råda över den” (1 Mos. 4:6).
 

Bönen om att inte bli utsatt för frestelse eller prövning är en bön om att slippa frestelsernas irrbloss (vilket i och för sig är omöjligt) men framför allt en bön om att bli bevarad från att följa lockelsernas dragning som leder till synd – ”När begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död” (Jak. 1:15). Man brukar säga att frestelse och prövning inte är samma sak. Frestelser är något man lockas av medan prövning är något som man utsätts för. Frestelsen betraktas i allmänhet som någonting ont medan prövningen är något som i varje fall kan leda till något gott. Men kanske är det snarare så att det är två sidor av samma mynt. Det vi frestas av innebär samtidigt en prövning av vår tro. Inte alla språk gör någon skillnad mellan frestelse och prövning, inte heller grekiskan.

När den nya översättningen väljer ”utsätt oss inte för prövning” är det ett medvetet val bort från den individuella synden till den mer grundläggande attityden, vår tro. Den svåraste prövningen är när vår tro hotas i tider av motgång och lidande. Då finns det anledning att be om att vår tro skall hålla måttet: Utsätt oss inte för denna den svåraste prövningen utan rädda oss från det onda – bristen på tro. Jesus säger till Petrus: ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut” (Luk. 22:31f.). Själv bad Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” men också: ”Fader i dina händer befaller jag min ande”. Därför är det naturligt att bönen om att bli bevarad för frestelsernas lockelse eller från prövningens tillkortakommande kombineras med bönen om att bli räddad från det grundläggande onda, otron i vårt eget hjärta.

Fader vår slutar därför som den börjar – som en bön om helighet.

Och förlåt oss våra skulder

5. Och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

När Jesus ger sina lärjungar bönen Fader vår gör han samtidigt ett viktigt tillägg: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser” (Matt. 6:14f.). Kan det verkligen vara så att vår förlåtelse är ett villkor för Guds förlåtelse? Är Guds förlåtelse inte villkorslös? Jo, den är villkorslös från Guds sida men inte förutsättningslös med tanke på oss. Den förutsätter vår öppenhet, vår villighet att ta emot förlåtelsen i botfärdighet och tro. Den botfärdigheten förutsätter insikten om vår egen synd. Och det är när vi inser vidden av vår egen synd som vi förstår att vi också måste förlåta dem som står i skuld till oss (Matt. 18:21-35). Vår villighet att förlåta står i proportion till insikten om vår egen synd. Därför finns det ett samband mellan Guds förlåtelse och vår förlåtelse. För att kunna ta emot Guds förlåtelse måste vi öppna för dem som står i skuld till oss, också våra fiender och ovänner (Matt. 5:43-48). ”Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett” (1 Joh. 4:20).

Villigheten att förlåta, att försonas med sin broder, är grundläggande för en människas tillvaro och andliga utveckling. Hatet förkrymper oss men försoningen öppnar nya dörrar mot en ny framtid. Ingenting tycks oss svårare än att förlåta den som gjort oss orätt, men ingenting är heller viktigare. Om vi tänker på denna bön på samma sätt som på bönen om bröd ”för dagen som kommer”, d.v.s. som en bön inför vår yttersta dag, inser vi att vi inför livets slut inte längre har någon möjlighet att utkräva något utan måste överlämna allt i Faderns händer för att ta emot hans förlåtelse. Bönen Fader vår och inte minst dess bön om förlåtelse är en bön för vår helgelse.

Kaos är granne med Gud

I en artikel i tidskriften Signum redogör Stig Olsson under rubriken "Hypotesen Gud"  för intressanta förslag från två forskare, biokemisten Arthur Peacocke och den teoretiske fysikern John Polkinghorne, om hur teologi och naturvetenskap kan mötas och förstå varandras teorier och arbetsmetoder. De båda forskarna irriteras över hur kristendomen förlorat sin trovärdighet och intellektuella heder genom att arbeta med dubbla sannings- och verklighetsbegrepp. Å ena sidan flyr man till en fundamentalism "Det är sant för att det står i Bibeln", å andra sidan flyr man till en postmodernistisk skuggvärld, där sanningen blivit subjektiv och verkligheten ersatts av språkspel. I båda fallen separerar man "det andliga" (= det subjektiva) från "det materiella" (= det objektiva) och placerar de båda i skilda men tillslutna fack.

I stället borde man enligt Peacock tillämpa vetenskapens empiriska sanningsbegrepp, som visat sig så framgångsrikt och fruktbart. Enligt en allmänt accepterad uppfattning är världen uppbyggd av materia, rum, tid och energi ungefär på det sätt som fysiken i dag beskriver den. Denna värld är orsaksmässigt sluten, vilket inte innebär att allt som sker i världen är förutbestämt av mekanistiska lagar. Tvärtom finns det ett icke ringa mått av slump, en inbyggd obestämbarhet i det fysiska skeendet. Ur det mycket enkla, t.ex. kvarkar och elementarpartiklar, uppstår – genom nya och oförutsägbara kombinationer av lagbundet och tillfälligt – komplicerade sammanhang, ekosystem och mänskliga samhällen.

Enligt Peacock är det inte logiskt och vetenskapligt tillfredsställande att tänka sig att "Allt-som-är" har sin grund och sitt upphov i sig självt. I stället bör man allvarligt pröva hypotesen att det finns ett Vara, en yttersta verklighet, ur vilket Allt-som-är har sitt upphov och är dess nödvändiga och egentliga grund. Med en logiskt uppbyggd argumentation kommer Peacock fram till att denna grund måste vara en enda, förnuftig, allsmäktig, allvetande och dessutom personlig, eftersom människan är en person. Denna allmakt är vad vi kallar Gud.

Trots att den allsmäktige i sin ständigt pågående skapelseakt satt gränser för sin allmakt och inte tillåter sig att rubba på den naturliga ordningen, har han en önskan med sin skapelse. Den avslöjar sig i materiens pågående tendens till komplexitet, dess emergens: Gud vill att det i världen skall uppkomma fria och förnimmande varelser, som kan möta honom i frihet. Det finns en avsikt med livets evolutionära historia på jorden. Den är inte i detalj planlagd men har i alla fall följt en viss riktning.

Vilka vägar kan då Gud använda för att handla i världen utan att inkräkta på världens frihet och den ordning som han själv har bestämt, framför allt utan att tillföra ny energi, något som skulle göra honom, den osynlige, synlig? Peacockes och Polkinghornes lösning är att införa "aktiv information" som den plats där Gud och världen kopplas samman som orsak och verkan. I Allt-som-är förekommer något som kallas kaotiska system och som uppträder där materien börjat växelverka med sig själv i tillräckligt komplicerade former. I sådana kaotiska system kan förloppet utvecklas i olika riktningar. Vägvalet går inte att precisera. Det är skyddat mot insyn.  Den som handlar förblir osynlig, handlar genom att meddela sig, genom "aktiv information", utan att bryta mot energiprincipen.

Stig Olsson, vars referat jag här återgivit i koncentrerad form, ställer sig själv ganska kritisk till Peacocks och Polingshornes tankar, främst därför att han menar att de inte ger utrymme för ett personligt Du utan "förtingligar" Gud, något som jag har svårt att hålla med om. Den som ur kristet perspektiv bekantar sig med Peacockes och Polkinghornes hypoteser kan inte undgå att dra paralleller till den bibliska uppenbarelsen. Om kaos som förstadium till kosmos talar redan de första verserna i 1 Mos. 1:1-4, där vattnet, särskilt det oroliga och stormiga, står för kaos (oordning) och Guds ande som svävar över vattnet står för ordningen (kosmos). Välbekanta är slutorden i Stagnelius dikt Vän i förödelsens stund: "Kaos är granne med Gud". Den aktiva information som enligt hypotesen skulle ange riktning för utvecklingen har naturligtvis sin motsvarighet i Guds ord både i skapelsen och i inkarnationen, d.v.s. i Jesu människoblivande.

Beträffande Jesus-gestalten gör Peacock till sist en intressant anmärkning. Jesus kan ses både som den evolutionära historiens sista (eller åtminstone senaste) steg och som en aktiv handling av Gud (jfr. Joh. 1:14 Ordet blev kött). När Gud blir människa i Jesus sker en avgörande vändning i förhållandet mellan Gud och världen. Gud ger sig till känna i sin fulla närvaro i och delaktighet med människan och allt skapat. Därmed blir världen ett sakrament. Detta är en reell omvandling, ett "emergent" skeende, d.v.s. en utveckling i en mer komplex riktning. Världen har gjort ett språng och en ny form av verklighet har uppstått, något som har bäring inte bara på inkarnationen utan också på uppståndelsen och eukaristin.

Vårt dagliga bröd

4. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Det grekiska ordet epioúsios finns bara på detta enda ställe i Nya testamentet och är sällsynt också i utomkristen litteratur. Det råder därför stor osäkerhet om vad det betyder. Beroende på hur man härleder ordet kan det antingen ha en tidsbetydelse och översättas med ”morgondagens”, ”det kommande”, ”det varaktiga” eller ”beständiga” brödet, eller också kan det ha en kvantitetsbetydelse och översättas med ”det nödvändiga” eller ”tillräckliga” brödet. Möjligen kan man också tänka sig ett samband med det grekiska begreppet ousía = vara, existens, och hävda en kvalitetsbetydelse: det sanna, väsentliga brödet, ”det som är för vår existens” (Origenes). Om perioúsios betyder ”det begränsade” betyder epioúsios snarast ”det obegränsade”.

Översättningen "vårt bröd för dagen som kommer" är välfunnen eftersom den fångar in både den tidsliga och den kvalitativa/existentiella betydelsen. "Dagen som kommer" är inte bara den närmast kommande dagen utan framför allt den yttersta, ”eskatologiska” dagen då Kristus skall komma tillbaka "för att döma levande och döda" (trosbekännelsen). Bara så kan man förstå att "brödet för dagen som kommer" behövs redan i dag. Redan i dag behöver vi den andliga näring som gör oss beredda att möta ”dagen som kommer”. Inget annat bröd duger för detta än Jesus själv, som säger ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra.”

Det betyder att ”brödet för dagen som kommer” också är det eukaristiska brödet, brödet som Kristus tar, uttalar tacksägelsen över och bryter med orden "Tag och ät härav alla. Detta är min kropp, som blir utgiven för er". Mot bakgrund av detta får både de föregående bönerna om Guds namn, Guds rike och Guds vilja samt de efterföljande bönerna om prövning och befrielse från ondskan en vidare innebörd. Fader vår är inte bara en bön för vårt liv här på jorden utan i högsta grad också en bön inför vår yttersta dag.

Låt din vilja ske

3. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen

Först tänker vi kanske att denna bön är en bön om att Gud skall utrota all ondska på jorden eftersom det rimligen inte kan finnas någon ondska i himlen. Där sker Guds vilja på ett fullkomligt sätt. Gud skall ingripa och ställa till rätta vad som brister i vår mänskliga tillvaro – som en Deus ex machina. Vid närmare eftertanke finner vi dock att ondskan i dess mest utvecklade form är någonting som förutsätter oss människor och häftar vid oss människor i vår fallna, av synden präglade, natur. Om Guds vilja skall kunna ske på jorden måste den få ske i oss.

Ingen har i sitt liv bättre kunnat förverkliga denna bön än Guds moder Maria. Redan i hennes första ja till ängeln Gabriel, hennes fiat – ”må det ske med mig som du har sagt” (Luk. 1:38) hörs ett eko från Fader vår – liksom i Herrens egen bön i Getsemane: ”Ske dock icke min vilja utan din”(Matt. 26:39). När hon efter att ha fött Jesus får besök av herdarna och får höra om vad änglarna förkunnat, tar hon allt till sitt hjärta och begrundar det (Luk. 2:19). Också när hon ingenting förstår – som när den tolvårige Jesus dröjer sig kvar i Jerusalems tempel – bevarar hon allt i sitt hjärta (Luk. 2:51). Till och med när Jesus tycks ställa sig avvisande till hennes begäran om att hjälpa brudparet i Kana, vågar hon säga till tjänarna: ”Gör det han säger åt er” (Joh. 2:5) – må hans vilja ske. Hennes lydnad att i allt underordna sig Guds och Jesu vilja är vårt största föredöme när vi ber i Fader vår: – låt din vilja ske på jorden såsom i himmelen.

Om Guds vilja skall kunna ske i oss måste den först av allt få ske med mig. Den måste få omskapa mitt hjärta. ”Tiden är inne, Guds rike är nära! Omvänd er och tro på budskapet!” Det var vad Jesus förkunnade. Om Guds rike skall kunna komma och förverkligas här på jorden måste någonting ske med mig: en omvändelse till tro, hopp och kärlek. Denna omvändelse kan inte ske utan Guds hjälp.

”Detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 6:40)). Guds vilja förverkligas när den helige Ande får väcka trons tillit i våra hjärtan. Anden hjälper oss att lyssna till Jesus. ”Hjälparen, den heliga anden, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” (Joh. 14:26). Denna hjälpare kallas Sanningens ande därför att han vittnar om Jesus, som är vägen, sanningen och livet (Joh. 14:6). ”När hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig” (Joh. 15:26). Genom sanningens Ande i ordets vittnesbörd blir vi helgade, heliggjorda, omformade till allt större likhet med och lydnad för Guds vilja. 

I sin ”översteprästerliga” förbön (Joh. 17) ber Jesus: ”Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” (Joh. 17:17-19). Vi är kallade att vara verktyg för att Guds vilja skall förverkligas på jorden, inte bara hos oss själva utan också hos andra människor. Guds vilja är att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen (1 Tim. 2:4).

Därför: Låt din vilja ske – med oss, i oss och genom oss på jorden.

Religion för ekonomisk tillväxt?

Den svenskkyrkliga biskopen Antje Jackelén har upptäckt att svenska affärsmän är tafatta i att föra samtal med sina utländska kollegor eftersom de bara kan prata pengar eller möjligen golf, medan deras utländska kollegor också vill prata litteratur, konst och religion. I Sydsvenskan skriver hon att "Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt". Hennes lösning är att samhället och den sekulära staten måste matas med värderingar, varav en del alltid kommer att vara religiösa. Dock säger hon ingenting om hur de affärsmän som skall ge landet tillväxt skall få del av dessa värderingar, någonting som Carina Johansson nogsamt påpekat i sin blogg.

Att försöka intressera människor för religion genom att påpeka dess nytta för den ekonomiska tillväxten förefaller dock minst sagt dubiöst och skulle av den som "söker för att finna" närmast betraktas som ett ofint bondfångeri. Vad sökande människor söker är inte i första hand religionens etiska värderingar eller kulturella uttryck utan svar på sina existentiella frågor: Vad är meningen med allt? Vad lever jag för? Är livet ingenting annat än makt, pengar och sex? Att  över huvud taget motivera religion utifrån samhällsnyttan torde inte vara till nytta varken för samhället, kyrkan eller individen.

Av religionens olika uttrycksformer, tro, moral och kult är tron central. Själva sanningsfrågan har sedan Hedenius angrepp på 1950-talet fått föra en undanskymd tillvaro. Inte heller biskop Jackelén tycks tillmäta den någon större betydelse, i varje fall inte i detta sammanhang. I stället sätter hon sitt hopp  till "den etik som förenar de flesta religiösa traditioner". Denna etik är i själva verket ingenting annat än den naturliga lagen, den som man inte bara möter i religiösa sammanhang utan i varje människas hjärta, troende eller icke troende. För att tillämpa den behöver man inte vända sig till någon kyrka eller religion, bara till sitt eget samvete.